Maia Hirasawa: ”Jag känner mig trygg i att min musik kan låta på många sätt”
Sångerskan och låtskrivaren Maia Hirasawa började sin musikkarriär som bakgrundssångare till bandet Hello Saferide och släppte sitt hyllade debutalbum Though, Im Just Me år 2007. Hon släppte sina första låtar på svenska med EP:n Dröm Bort Mig Igen och flerspråkigheten är nu något hon ofta använder i sin musik. Utöver den svenska musikscenen är hon aktiv musiker i Japan där hon framträder på japanska. Musiken består av en blandning av indiepop, alternativ rock och twee med brännande texter som kommer från hjärtat. Nu släpper hon sitt åttonde album.
Kyrkklockan ekar utanför mitt fönster, klockan är tolv och jag möter Maia Hirasawa på zoom. Det är en vecka innan hennes nya album släpps och hon beskriver att det är mycket att göra och full rulle inför releasen. Det nya albumet smyckas med den klingande titeln If This Is The End It Sure Is A Beautiful One, en poetisk titel som fångar ens uppmärksamhet.
– Jag ska säga att det här är första intervjun jag har om albumreleasen, så du startar mina tankar kring albumet. Jag hade jättelänge en annan titel men sen mot slutet gjorde jag låten Burning som är den sista låten på albumet. I den sjunger jag frasen If This Is The End It Sure Is A Beautiful One och jag bara kände att den här textraden måste få vara albumtiteln. Den sammanfattade skivan så bra och det som jag är i just nu också. Jag jobbar jättemycket med mig själv, är i nuet och försöker se de goda sakerna som finns. Också ur större perspektiv, till exempel hur vacker mänskligheten är och hur man kämpar för varandra. När jag precis avslutade albumet var det väldigt aktuellt med de iranska kvinnorna som klippte av sina hår, i allt det försökte jag se det otroligt vackra med det hela. Att människan vill vara god. Att se tacksamhet.
Var det vackra och goda en utgångspunkt för albumet eller ett tema som visade sig under albumets gång ?
– Jag har alltid haft en idé om att jag vill ha en textrad eller något att utgå från i skrivandet men jag har väldigt svårt att göra det. Det blir mer att jag plockar låtar beroende på vart jag befinner mig i livet och så handlar låtarna om det. Det blir efteråt när jag är klar som jag ser vart jag hamnar någonstans. Men det är ingen efterkonstruktion skulle jag säga, det är mer att jag har svårt att se det i början. Förra albumet som jag släppte maj 2020 handlade om att komma ut ur en jättestor kris, jag hade mått väldigt dåligt innan och jag var precis på väg ut, så många av låtarna handlar om krisen och hur man kämpar. Nu har det gått några år och jag har helt kommit ur den, solen skiner igen på något sätt. Det är mer positiva texter på det här albumet, det finns mer hopp.
”När jag började var jag otroligt mån om att bevisa både för mig själv och andra att jag kunde själv.”
Du släppte ditt första album Though, I’m Just Me år 2007. Hur tycker du att livet har format din musik? Vad tror du har fått den att gå i den riktningen som den låter idag?
– Ja, svår fråga. När jag började var jag otroligt mån om att bevisa både för mig själv och andra att jag kunde själv. Jag var liksom som en fyraåring som står och skriker “jag kan själv, jag kan själv!”. Den processen är jag väldigt glad över i och med att jag då bevisade för mig och för andra att här är jag: kvinna, låtskrivare, producent, artist. Jag arrar, jag gör det mesta själv. Här är det. När jag hade övervunnit det och fått allas förtroende så var jag ganska utmattad men också nöjd med min bedrift. Det var nog då jag kände mig mogen att våga släppa kontrollen och ta in andra människor i min musik. Vilket nog är det som gjort att jag utvecklats åt olika håll, det har påverkats av vem jag tagit in och jobbat på musiken med. Sen har jag insett att soundet på min musik kan låta väldigt olika, från att vara väldigt producerat och elektroniskt till mer organiskt men att min röst, mina texter och mina melodier är det som för ihop allting. Jag känner mig trygg i att min musik kan låta på många olika sätt.
Du skriver och sjunger musik på tre språk, känner du att musiken tar olika riktningar beroende på vilket språk du skapar på?
– Ja och nej. Till exempel den senaste singeln jag släppte nu, Okej, den har släppts på både svenska och engelska. Jag skrev den på engelska men så ville jag testa att sjunga den på svenska så jag skrev den på svenska också, sen när jag spelade in båda låtarna så kunde jag inte välja vilken som var bäst. Då valde jag att släppa båda, men det som var otroligt intressant var att låten på engelska blev liksom lite små-lunkig och soft medan den svenska versionen blev mycket mer sentimental och ledsam. I den svenska känner jag till och med själv att man lyssnar mycket mer på texten och att den blir på ett helt annat sätt.
Hon pausar en stund och fortsätter sedan:
– Jag har förstått de olika medlen man använder, om jag vill ha lite mer eufori eller en skön danslåt så kanske jag gör den på engelska. Medan om jag verkligen vill gräva mig in i folks hjärtan då kanske jag sjunger på svenska eller japanska. Svenska och japanska är så otroligt olika språk men jag tycker ändå att de har en viss likhet för att de båda är ganska stolpiga. Jag hinner med att sjunga ungefär hälften så mycket innehåll på japanska jämfört med svenska, eftersom alla ord är så mycket längre. Det är så mycket stavelser i japanskan. Men både svenskan och japanskan har samma effekt, jag sjunger på japanska för att jag vill komma nära den japanska publiken. Det är inte jag som vill komma nära mig själv genom att sjunga på japanska för att där ligger svenskan närmre.
Maia sitter i ett rum fyllt med instrument, varmt ljus strilar in genom fönstret och ett stort akustiskt piano vilar bakom henne. I hörnet ser man mikrofonställ och cymbaler kika fram. Jag har ett ganska stort rum här i mitt hus, berättar hon. En studio hemma där hon sitter och jobbar mest hela tiden.
Det finns ett samarbete på albumet med Carl-Einar Häckner, som är en svensk illusionist, komiker och musiker. Jag ber Maia Berätta om låten Äldre och detta ganska otippade samarbete.
– Vi gjorde en julturné tillsammans och Carl-Einar har alltid varit en stor idol för mig. Jag har alltid tyckt att han är så sjukt roligt och charmig och bra på alla sätt och vis, så när han tackade ja till den här turnén blev jag väldigt glad. Efter att den blev så lyckad så ville vi fortsätta samarbetet på något sätt och då sa jag att jag kan skriva en låt till oss. Jag gjorde det och så blev han jätte-anti den här låten, han bara: “Äldre, ska jag sjunga om att jag är gammal”. Men sen så, efter ett tag, så ändrade han sig och kunde se låten på ett annat sätt. Så spelade vi in den hemma hos min trummis Wille Alin i hans sommarstuga nere i Halland under pandemin. Han var nog inte det mest självklara valet av partner men det finns en kemi mellan oss som var väldigt rolig att utforska, vi är jättegoda vänner och vill fortsätta jobba tillsammans.
Vi diskuterar låtskrivandet och vad som kommer först, ordet eller melodin. För Maia är det nästan alltid melodierna, tillsammans med låtsastexter för att pröva hur det låter ihop. Orden och fraserna kommer senare i processen.
Var det någon låt som var svår att påbörja eller avsluta?
– Alla låtar är nog ganska lätta att påbörja skulle jag säga, det svåra är att avsluta dem. Till exempel Burning som var den sista låten som spelades in. Den var en sån där låt som jag har haft länge, i fem eller sex olika versioner som jag inte kunnat bestämma mellan. Sen så blir det att man tycker om en låt så mycket och är rädd att välja fel. Det var deadlinen som tickade och som fick mig att behöva ta beslutet. Än så länge är jag nöjd med resultatet, men vi får se. Allt bara hände är en låt som jag spelat live i cirka 5 år och som blivit jätteuppskattad av publiken, många har frågat när jag ska spela in den. Den har jag också tyckt om så mycket att jag haft svårt att lägga den på ett album, för att jag vill att den ska bli så bra som det bara går. Göra den rättvisa. Cissi Linné som spelar cello på den gjorde den fantastisk, så jag blev glad över hur den blev.
Vem är den första personen du visar en ny låt för?
– Det är mina barn, jag har tvillingar som är 11 år och de har sen ungefär treårsåldern varit de första som alltid får lyssna. De är otroligt ärliga och man märker sen om de nynnar med i musiken efter att man stängt av den. Sen har jag lärt mig att kanske inte lyssna på all kritik, det är inte så att jag helt och hållet följer vad de tycker. De lyssnar ju som barn, inget på produktionen utan de lyssnar ju bara på låten, vilket är väldigt bra till en början. Nu när de är äldre kommer de med massa olika förslag om hur det ska låta. Jag brukar alltid sätta på låtarna i bilen så att de är tvungna att stanna kvar och lyssna, annars kan de ju gå iväg eller något sånt.
Du börjar din turné i mars, hur känns det?
– Jag tycker att det är så väldigt roligt att spela live, speciellt med mitt band som spelat ganska länge ihop och vi har utvecklat ett visst sound. Alla jobbar väldigt hårt med att arrangera och göra det riktigt bra, men så har vi inte spelat så mycket tillsammans under pandemin så det känns väldigt stort och ovant. Nu har vi börjat repa och haft ett litet gig så det känns som att allt är på banan. Vi hoppas på massa fler spelningar i vår och troligtvis åker vi till Japan också så jag hoppas att vi kan spela så mycket som möjligt. Det känns jätteroligt med den här lilla release-turnén.
”Det är så klyschigt och jag har hört det förut, du har hört det förut, men det är så viktigt att se det vackra i vardagen”
Jag fastnade för det Maia sa tidigare om det vackra och goda som albumet berör och vill veta mer om vad det vackra i fråga är. Hon fortsätter att utveckla sin tanke:
– Jag hade en spelning i onsdags som jag var väldigt nervös och spänd inför men också såg fram emot, den upptog väldigt mycket av mina tankar. Men man måste komma ihåg att det handlar inte bara om det här giget, för det kommer ju vara över på 50 minuter och sen är det massa andra grejer som man måste fokusera på. Man får inte glömma att vara närvarande under till exempel vägen dit, liksom nu sitter vi på tåget påväg till spelningen, gud vad trevligt det här är. Att vara i nuet. På tåget hem igår så träffade jag en kille som också spelade i ett band som satt bredvid mig och vi pratade. Då kände jag bara “ åh vad trevligt att träffa en ny person”, det är ju så klyschigt och jag har hört det förut, du har hört det förut, men det är så viktigt att se det vackra i vardagen. Man kan inte ha semester och fest och stå på scenen 24/7 och det vill man inte heller, så det gäller att bara vara och njuta av allt det andra. Att inte ha huvudet fullt med tankar hela tiden, att låta saker gå.
Hennes reflektion får mig att tänka på min egen situation alldeles nyss, då jag varit nervös inför intervjun med Maia, som var min husgud när jag var yngre. Hur vackert är det inte att få vara nervös inför detta möte. Hennes ord dröjer sig kvar och lyssningen på albumet och texterna fyller en med så mycket glädje att det inte går att undgå att se sin omgivning i ett annat sken. Vi avslutar intervjun och önskar varandra en trevlig dag, det är lunchtid och himlen är grå men jag hör ljuden på gatan, jag tänker på samtalet, på helgplanerna, på boken jag ska läsa till kaffet och det där skenet som lyser upp den mulna fredagen.
Albumet This Is The End It Sure Is A Beautiful One släpps idag den 3:e februari och turnén drar igång den 9:e mars.
