Madminton – Sveriges minst pretentiösa band
KULT har träffat Madminton, Sveriges enda ”glam funk disco slam-dunk disco”-band och snackat om glädjen att spela live, att inte ha ett budskap och Microstars.
För nästan två år sedan gick jag på en spelning på restaurang Landet, ett stenkast från Konstfack. Då var Madminton förband och jag hade aldrig hört talas om dem innan, men det visade sig omöjligt att inte drabbas av hur de fullkomligt äger scenen och deras funkiga elorgelsindränkta pop-rock-bonanza.
När jag nu träffar Madminton, åter på restaurang Landet, är de kvällens huvudakt och det är deras första spelning på över ett år. Inte nog med det, de har även släppt singeln Oooh baby! tidigare samma dag. Det är lite poetiskt på något sätt, ett cirkulärt avslut på pandemin och en återfödelse för livescenen. Vi slår oss ner på sushirestaurangen längre ner på samma gata med Charlie Falk, Anton Månsson, Jakob Svensson och Leo Hiselius samt managern Jacob Alksten. Ett flertal 15-bitars sushi beställs och intervjun kan börja.
Madminton är ett något gåtfullt band. På deras Facebooksida lyder beskrivningen bara: “Mad band, based in Stockholm”. Jag har därför många frågor, men en bränner mer än alla andra.
Vad sjutton är ett ”Madminton”?
Jacob A: Det är enligt Urban Dictionary, något i stil med att man spelar badminton och så det går dåligt, och så blir man arg så att man spelar ännu sämre.
Anton: Då spelar man “Madminton”.
Charlie: Jag minns det citatet som var exemplet på Urban Dictionary: “Dude stop playing Madminton!”
Varför heter ni det då?
Jakob S: Det är faktiskt en bra fråga.
Anton: Vi har ju alla spelat badminton vid något tillfälle.
Charlie: Det finns en mobilinspelning på Soundcloud, när jag och Jakob bodde i Prag. Det var då vi startade Madminton. Det är en inspelning när vi försökte komma på ett bandnamn. Då läser vi upp typ 600 ord.
Jakob S: Vi hade en sjuk brainstorming-session.
Charlie: Vi skrek saker från olika rum och så hade vi en mobil i mitten som spelade in allting.
Jakob S: Sen till slut så var det bara Madminton.
Anton: Men vi har ju haft våra tvivel också. Det låter ju skitlarvigt. Man tänker ju på badminton. Men sen lever vi ju lite på att det ska bli något eget, att det ska uppnå verkshöjd i sig själv.
Jakob S: Det första som vi överhuvudtaget kallade oss, 2017, var ju “Floppy vs Flipper”. Som två delfiner.
Kärt barn har många namn. Madminton, som tidigare också hetat The Frisbees, The Swimmers och även The Titanic (när de spelade vid Zinkensdamm eftersom Titanic sjönk). De är ett gäng glada gamänger, skämten och skratten avlöser varandra. Jag får hålla hårt i mina sista spillror professionalitet för att inte glömma bort alla intervjufrågorna och bara prata om Bo Hanssons Sagan om Ringen, när samtalet tar oss dit. När jag frågar hur de känner inför kvällens spelning är de tveklöst taggade.
Charlie: Det känns otroligt, vi har knappt repat de här låtarna på mer än ett år. Sen igår hade vi ett enda rep, där vi bara hoppades på det bästa. Men redan från första ackordet kändes det så jävla bra. Vi hade inte förlorat någonting. Exakt som förut, eller ännu bättre.
Anton: Så fort vi fick reda på att vi skulle spela har det bara varit en glädje i livet. Vad gäller nervositet, kaxigt nog så känner jag ingenting. Jag är bara astaggad. Så har det känts i typ tre veckor, det har varit ett ljus i min vardagstunnel.
Likt många andra artister har pandemin tvingat in Madminton i studion, där de skrivit en ny skiva. Två av låtarna är släppta och resten kommer i januari. Men processen har inte varit smärtfri.
Charlie: Vi har gjort det man kunnat göra under pandemin. Skrivit. Men det har tärt på oss.
Anton: Det har varit mycket meck med plattan.
Leo: Det varit lite hackigt, kan man säga.
Jakob S: När man spelar live får man ju så himla mycket energi från det, medvind, och då kommer allt det andra så himla naturligt.
Anton: Man måste få en urladdning och sätta det i en kontext. Spela för en publik. För att känna att det ens är ett projekt. Annars är det så svårdefinierat, liksom vad gör vi ens?
Det är alltså på scen som Madminton trivs allra bäst. Eller egentligen när de spelar tillsammans överhuvudtaget. Bandet kan spåra sin födelse till en replokal vid Zinkensdamm där Anton, Charlie och Jakob spelade frenetiskt under gymnasiet.
Charlie: Vi var där hela tiden. Dygnet runt. Och spelade och spelade och spelade. Men det var ju otroligt anspråkslöst på den tiden.
Anton: Det var ju bara på kul i två år. Men det blir ju tajtare och tajtare och har egentligen varit det från första stund, och så började vi känna att det här är någonting.
Leo träffade de andra genom en Halloweenfest på Biskops-Arnö, där Charlie gick en låtskrivarlinje. Sent den kvällen hamnade de allihopa i en replokal. Och på den vägen är det.
Charlie: Vi började lira med varandra då, och det kändes fett roligt. Vi hade hur kul som helst.
Leo: Sen tjatade jag mig in i bandet. Till slut var jag med.
Den nysläppta singeln, Oooh baby!, kan ni berätta lite om den?
Jakob S: Det finns inte så mycket att säga asså. Vi skulle ju in i studion och sen var det dagen innan som den tog sin rätta form.
Leo: Det var verkligen en bonuslåt, något som inte var med i planen. Det är också najs att vi skrev den när vi hade repat klart, inför att vi skulle spela in. Då jamade vi och så skrev vi hela versen typ. Det är inte så mycket text, i och för sig.
Anton: Det är en jävligt kärnfull text.
Är det ert vanliga arbetssätt, att ni bara spelar och så uppstår en låt?
Jakob S: Både och, men det är definitivt en stor del av det. Det var verkligen så i början, de första åren i lokalen. Vi bara körde på med grejer och så hittade man sin plats i det och så blev det mer kontrollerat.
Anton: Det är ganska jambaserat, men mycket olika metoder också. Ofta jam i grunden.
Charlie: Något man ändå kan säga om Oooh baby! är att den inte är speciellt lik våra andra låtar. Den representerar inte egentligen oss speciellt väl.
Anton: Ingen låt gör ju det.
Vad Madminton gör för sorts musik visar sig vara notoriskt svårdefinierat. Jacob Alksten poängterar att de skulle behöva släppa tre skivor till för att få med hela “Madminton-spannet.”
Jakob S: Låt oss säga att man väljer en låt som representerar bandet, då missar man massor med andra aspekter av det.
Anton: Det där leder ju in på att definiera oss ganska bra, att vi inte kan välja en låt som kan symbolisera oss, inte ens två låtar för att symbolisera spännvidden.
Om ni skulle säga någon sorts genre, vad blir ni då?
Jakob S: Vi har ju sagt “glam funk disco slam-dunk disco”. Det som jag har hört som jag blev jävligt glad av var en som sa att vi lät som ett mer groovy Velvet Underground.
Charlie: Jag tycker att det är jobbigt att genrer blivit så himla specifika, det hade varit skönt att bara säga att vi spelar rock.
Anton: När man definierar blir det ju mer temporärt tänker jag. Om man håller det öppet kan man hitta på nya grejer och vara fri när man skriver. Det vore ju dumt att säga att vi är ett stoner-rock band, och så får man bara spela superhårt och långsamt.
Jakob S: Vi skulle känna oss ganska begränsade om vi skulle säga att vi spelar 60, 70-tals pop-rock, vi skulle inte kunna leva med den självbilden.
Charlie: Kan vi inte bara säga att vi spelar rock då? Vi spelar rockmusik!
När jag frågar bandet om inspirationskällor kan deras svar sammanfattas med att Jakob säger “Ingen nämnd, ingen glömd”.
Charlie: Man kan väl koka ner det till att våra referenser ofta är retro. Vi hämtar ju inte jättemycket inspiration från samtida grejer.
Anton: Det är ofta spritt och konstigt men vi är alltid överens om vad som är bra.
Jakob S: Det är ganska sällan man spelar upp en låt och någon annan säger “fy fan vad dåligt det här var.”
Ni har ju ändå någon sorts eget sound, ni låter ju inte som Broder Daniel.
Jakob S: Vi duckade den. Swish!
Den kommande skivan är, som det mesta vad gäller Madminton, en blandning av gammalt och nytt. Några låtar är från bandets tidiga dagar i Prag för fyra år sedan, andra är helt nyskrivna. De är karaktäristiskt vaga om vilken riktning den nya musiken gått i eller vad skivan handlar om. Istället pratar vi om serietidningen som skivan ska släppas med.
Anton: Vi är med som seriefigurer i vår vän Gregor Daleckýs, som är från Slovakien, serietidning. Han är skicklig på att rita och vi är goda vänner, så han har gjort oss som seriefigurer i sin serietidning Vinyl Hunter. Där är han är en sorts hjälte som stjäl vinyler.
Jakob S: Det är han som har gjort omslagen på singlarna!
Charlie: Vi är Madminton i serien. Så i serien går Vinyl Hunter och ser Madminton spela.
Kommer Vinyl Hunter att försöka sno era vinyler?
Charlie: Vi vet inte!
Jakob S: Vi har ingen aning vad som kommer hända. Man vet aldrig med Gregor.
Charlie: Det är najs med serietidningen, att man får hem en skiva och sen har något visuellt att tillgå till musiken. Det är ett koncept jag gillade när jag var liten.
Anton: Att ge konsumenten mer än musiken är ju någonting speciellt.
Charlie: Vi borde göra oss själva som Microstars! Ni vet sådana fotbollsgubbar med stort huvud man köpte på Stadium.
Anton: Jag tänker på Rammstein som gjöt av allas kukar som dildos som de sedan sålde.
Charlie: Men det är ju redan gjort, kan vi inte göra något annat? Vi kan göra…
Leo: En annan kroppsdel?
Jakob S: Allas näsor? Tandskydd?
Anton: Nä, det här är svagt.
Jakob S: Det roliga med serietidningen är ju också att när man lyssnar på musik kan man göra något annat också medans man lyssnar. Då är det kul att man nyttjar den “split attention”-grejen att man kan göra något annat då, att man kollar på de här bilderna medan man lyssnar på musiken. Det blir ändå en helhetsupplevelse.
Trots att alla spektakulära idéer säger bandet själva att de är dåliga på marknadsföring. När Oooh baby! hade smygpremiär på Popmani beskrev Madminton låten så här: “Oooh baby! är en poplåt som handlar om kärlek. Vi skrev låten kvällen innan vi skulle till studion för att spela in nya plattan.” Det är svårt att inte dra på munnen när man läser en så okonstlad och nästan helt intetsägande beskrivning.
Får man kalla er för Sveriges minst pretentiösa band?
Anton: Yes!
Jakob S: Där satt den!
Charlie: Vad underbart. Vi sa det igår när vi repade. Vi är nog det snällaste bandet, alla våra låtar är bara så “Oooh baaabyyy” och så är vi bara glada och spelar. Vi har inget budskap.
Jakob S: Folk tolkar ju och lägger in själva när de lyssnar. Det är najs att inte vara inne och peta för mycket heller.
Anton: Låten blir ju mindre när man bestämmer på förhand vad det handlar om.
Charlie: Vissa artister har ju verkligen en grej som de vill utstråla, det här är min estetik, det här är jag på scen och så vidare. Så är det ju verkligen inte med oss.
Anton: Jaa, hur ska man stå ut med varandra om man skådespelar hela tiden? Vi är jävligt sköna med varandra och bra polare, det kanske räcker.
Charlie: Men om man kan säga en grej som vi verkligen vill göra är ju att få folk att dansa när vi spelar. Det är kul. Det är en lustfylld inställning.
Anton: Verkligen.
Jakob S: Det är jävligt kul när folk släpper loss.
Det är väl egentligen Madminton i sitt esse. De menar själva att de egentligen aldrig lyckats fånga vad de egentligen är bra på i sin inspelade musik. Det gäller är att se dem live för att få rätt upplevelse.
Fem timmar senare, när det är dags att stiga upp på scen för den slutsålda spelningen, river de mycket riktigt av ett hejdundrande framträdande. Glädjen strålar från scenen. De trallvänliga låtarna gör sig också bäst i publikträngseln, där de sömlöst övergår i älskvärd skrikande allsång. Och med restriktionerna lyfta kan man inte göra annat än att se fram emot fler galna kvällar i Madmintons tecken.
