LÉON om sommarnätter, sentimentalitet och sitt andra album
Det är en ovanligt varm oktoberförmiddag när det äntligen har blivit dags för KULT att träffa Lotta Lindgren, mer känd under namnet LÉON. Efter att debutsingeln Tired of Talking laddades upp på Soundcloud år 2015 tog karriären rejäl fart, och bara veckor efter flög hon till USA för att skriva kontrakt med Columbia Records. Under åren på Columbia släppte hon flera EP:s, men av någon anledning dröjde debutalbumet. Till slut tog hon saken i egna händer, lämnade skivbolaget och valde att starta ett eget istället. Sedan dess har karriären fortsatt rulla på, och nu är hon aktuell med sitt andra album, Apart.
Vi möts på ett kontor nära Slussen med utsikt över Götgatsbacken, där huvudstadens invånare systematiskt rör sig från punkt A till B i den förvånansvärda värmen — det märktes på klädvalen att det inte bara var vi som hade misstrott prognosen för dagen. Efter att värmevallningarna lagt sig frågar jag Lotta vad som egentligen rör sig i huvudet nu inför albumsläppet.
– När jag skrev klart plattan var man fortfarande lite i någon “high”. Det kändes jättebra och jag var peppad på att folk skulle få höra det här, men nu börjar jag känna mer: “Vad fan har jag gjort?” Det är nog en vanlig känsla kanske, det är en blandning av att vara sjukt nervös men också taggad. Sen har jag också tänkt att det inte är en platta för alla, så har jag känt. Men jag vet inte, jag kanske har fel.
Varför tror du att du känner att det inte är en platta för alla?
– Jag vet inte. Kanske är det snarare så att den är ganska annorlunda jämfört med förra plattan, den är mindre elektronisk och så. Jag tror också att jag har varit mer ärlig än någonsin på den här plattan och att det är därför jag är lite extra nervös. Men jag ser verkligen fram emot att folk ska få höra den.
Det är ändå relativt kort mellan dina albumsläpp, vilket vi självklart är superglada över! Hur kommer det sig?
– Jag hade kunnat vänta, och det var lite snack om att jag kanske skulle vänta tills nästa år. Men det blev bara så att jag och min producent som jag gjorde den här plattan med skrev jättemycket musik. Jag var på en plats där jag ändå hade väldigt mycket att säga, och då tänkte jag väl att det är lika bra att få ut skiten på en gång, säger hon med ett skratt och utvecklar:
– Sen var jag bara taggad på att släppa någonting i och med att jag inte ska turnera någonting det här året på grund av situationen vi är i. Det kanske också kompenserar lite för att det tog så lång tid att få släppa min första platta, så jag tänkte att det bara var att köra.
Vad skulle du säga är kärnan i det här albumet? Det kan vara en känsla, låt, tanke, ja vad som helst!
– Alla låtarna grundar sig i ett förhållande som tar slut. Så på det sättet har albumet byggts på att jag har varit med om ett break up med en person som jag varit tillsammans med i flera år och på allt som hände innan det tog slut, under tiden när det tog slut, och sen hur det har känts efteråt. Så det är kärnan på den här plattan, att se saker från olika perspektiv. Sen så tror jag också att jag, på några låtar i alla fall, har rannsakat mig själv lite mer. Jag brukar ju sjunga så mycket om att bli lämnad eller om att längta, men nu har jag skrivit lite mer från perspektivet att det är jag som vill lämna eller att det är jag som tvivlar.
Lotta berättar att albumet börjar med en mer positiv ton, men att det inte riktigt slutar lika positivt. En tanke var att hon kanske skulle avsluta med en mer hoppfull sista låt, men istället fick det ärliga och reflekterande titelspåret Apart fullborda albumet — ett beslut som magkänslan styrde över.
Jag tyckte ändå att det var lite härligt att höra att musiken bottnade i något slags sorg, även om det är deppigt så kan det vara skönt att få det ur sig också.
– Ja, Apart var den sista låten som skrevs för plattan, och vi hade egentligen bestämt att vi inte skulle ha några fler låtar. Men sen visade jag den för min producent och då sa han typ “fan, vi måste ju ha med den här också”. Därefter föreslog han att den skulle heta Apart, och det slutade med att vi döpte både låten och albumet till det.
Tycker att albumomslaget är så vackert! På vilket sätt skulle du säga att det representerar musiken på Apart?
– Jag och min producent pratade mycket om att ha en filmisk känsla i vår musik och att många svenskar har en så stark relation till sommarnätter. Därför hade jag en tydlig vision om att jag ville att det skulle kännas som en bild tagen ur en film. Så blev det så att jag och min fotograf tog den bilden, och det kändes bara rätt.
“Like a scent that passed you by
High up in the summer air
That takes you to a place
Oh, you’re just like a dream”
– ur Head And Heart On Fire
Lotta beskriver processen som något ovanlig; det gick överlag snabbt att skriva låtarna på Apart, vilket kändes lyxigt — istället var produktionerna på bland annat Chasing A Feeling och Die For You svåra att få ihop. Chasing A Feeling tenderade att antingen bli för maxad och nästan EDM-aktig, eller så blev den för lugn istället, men till slut hittade de rätt.
En av mina favoritlåtar på albumet är just Chasing A Feeling, den är helt fantastisk. Hur ser du på musik som ett sätt att bearbeta svunna minnen och känslor?
– Det är ju verkligen det bästa verktyget man har på något sätt. I och med att nästan hela den här plattan skrevs i mitten av att göra slut med någon har det ju verkligen varit ett sätt för mig att bearbeta alla sidor av mina känslor. Det har också varit väldigt najs att göra en skiva med min producent, som är en av mina bästa kompisar. Han har inte behövt fråga vad som händer i mitt liv, utan det har varit väldigt skönt att komma till studion — han vet exakt vad som har hänt, och man skriver om det. Det är väl kanske därför jag också är lite nervös nu, för att man har varit ärlig i texterna och sen inser man att nu ska ju folk höra det här. Men det är det enda sättet jag haft att bearbeta känslorna på ett sätt, vad klyschigt det låter!
I Falling Apart ställer du den eviga frågan “What do you do when you love someone but feel like you can’t go on”. Då undrar jag såklart, What do YOU do? Frågar åt en kompis!
– Åh gud! Det är för övrigt en av de [låtar] jag kanske känner mig mest nervös för, men alltså ja, vad gör man? Den låten är en av dem äldre faktiskt, och var den första låten som rörde vid ämnet att man kanske är den som tvivlar eller som vill att det ska ta slut. Jag tror att jag ältade väldigt lång tid efter att låten skrevs och fortfarande hade mycket frågor: Ska man stanna, ska man gå? Det är väl det man får göra, försöka rida ut de här känslorna tills man antingen känner att man vill stanna eller att det inte är värt det längre.
Vi skrattar lite åt den seriösa riktningen som samtalet tagit och återgår till att prata om hennes karriär istället. Sedan debutsingeln Tired of Talking tog fart 2015 har karriären, som nämnt, gått som på räls för LÉON. Trots att hon ännu inte är ett hushållet namn i Sverige har hon flertalet låtar med över 30 miljoner streams på Spotify, och ungefär lika många lyssnare i månaden som till exempel Robyn på samma plattform. Hon har uppträtt på festivaler som Coachella, Bonnaroo och Lollapalooza, sålt ut USA-turnéer och även gästat en av USA:s största talkshows, The Late Late Show med James Corden.
Det känns som att du vanligtvis reser runt en del, på vilket sätt har situationen vi lever i idag påverkat dig i ditt liv som artist?
– Den har väl påverkat ganska mycket, det har ju varit några år nu när man knappt har varit hemma, och när man väl kommer hem och vet att man ska vara kvar i tre veckor är det som att man ska trycka in allt man har gått miste om genom att hänga med kompisar och familj. Men i år känns det som att jag har kommit ikapp med att umgås med dem mer spontant. Så det har på ett sätt varit bra, det låter väldigt privilegierat kanske, men att få stanna upp lite har varit skönt. Det blir ju lite som en bubbla när man är på en turnébuss, som att vara på sommarläger typ flera månader om året. Och sen kommer man hem och så ska man på nåt sätt bemöta vardagen. Det kan ju bli mycket högt och mycket lågt, så jag tror att kontrasten har varit lite svår för mig att balansera. Men jag vill ändå tro att jag har blivit bättre på det.
Du släpper ju all musik från ditt eget skivbolag! När hände det, och vad var det som fick dig att ta det beslutet?
– Jag var ju signad till ett bolag som heter Columbia Records något år, och det var ju otroligt lärorikt på så många sätt i och med att man får en bild av hur det här stora maskineriet fungerar och fick uppleva väldigt mycket tack vare dem. Men det är det här med att vilja ha kontroll som jag kommer tillbaka till hela tiden, jag tror att för mig blev det ganska tydligt att jag ville starta mitt eget skivbolag när jag insåg att jag inte kunde släppa musik när jag ville. Allt blev väldigt politiskt, allt blir en diskussion, och jag tror att det tog bort ganska mycket av lusten för mig till att göra musik, för att jag kände att låten man satt och skrev på kanske inte skulle släppas förrän om två år.
Lotta stannar upp, och fortsätter sedan:
– Men jag tog mig ur den dealen tack vare min manager som pushade lite där, så jag kunde få gå min egen väg. Så jag startade jag mitt eget skivbolag för att kunna göra hur jag vill. Sen licensierar jag min musik till ett större skivbolag, men man får ändå bestämma allt och det känns så himla najs. Sen kan det vara lite utmanande så klart, men jag tror bara att man utvecklas av det. Det var en liten väg dit, men så skönt till slut.
“Om det är något jag har upptäckt så är det att det är svårt för mig att fånga den här totala glädjekänslan i låtar.”
Jag frågar om vemodskänslan är något som hon dragit inspiration från, eftersom LÉONs musik är det första jag sätter på när jag känner för att vältra mig i en omöjlig längtan till vad som en gång varit.
– Ja, men det antar jag. Jag har absolut en tendens att bli otroligt nostalgisk och sentimental. Nu pratar jag väldigt mycket om min producent, men vi båda dras väldigt mycket till det, när vi skriver blir det inte lättsamma låtar liksom. Om det är något jag har upptäckt så är det att det är svårt för mig att fånga den här totala glädjekänslan i låtar. Jag dras nog väldigt mycket till melankolisk musik själv.
Det märks att du hämtat mycket inspiration och estetik från 60- och 70-talet. Hur kommer det sig och vad är det med den eran som är så fantastisk?
– Ja, jag känner mest: Tycker inte alla det? Jag älskar musiken, jag älskar filmer, bilder från den tiden, allt — det är magiskt. Och man levde inte ens på den tiden, det är det som är så sjukt.
För jag tänker att när vi är 60, kommer man titta tillbaka och tänka ‘wow vilken magisk tid’?
Kanske lite det som gör det magiskt också?
– Kanske det! Om man faktiskt var där kanske man inte hade tyckt det, jag vet inte. Men jag har alltid dragits till det sedan jag var liten. Vissa bilder därifrån känns bara så naturliga för mig att dra inspiration från, för det har alltid varit musik från den tiden som jag lyssnat på. Typ Joni Mitchell, Carol King, Led Zeppelin, Motownmusik… Sen är ju kanske inte min musik så, men jag älskar den känslan bara. Det känns mycket mer romantiskt, och jag vet inte om man kommer säga det om våran tid liksom. Eller? För jag tänker att när vi är 60, kommer man titta tillbaka och tänka “wow vilken magisk tid”? Jag vet inte! Kanske.
Håller helt med! Finns det något i musikväg som du inte har testat på som du skulle vilja testa på? Någon genre, något sound, instrument eller textinnehåll?
– Alltså, jag vill ju testa allt! Jag har tänkt mycket på det när jag har gjort den här plattan, och undrat vad jag gör härnäst?
Det är ju spännande!
– Det är jättespännande, sen så har jag inte gått ‘all the way’ med att testa någonting nytt, men förhoppningsvis är man någon som inte hamnar i ett fack. Så det finns massa grejer jag vill göra.
En glad låt?
– Ja men typ! En glad låt eller platta, man vill ju utmana sig själv och försöka pusha sig själv till att utvecklas. Jag gillar verkligen genrer som Motown, jazz, vem vet, kanske när jag blir lite äldre. Hade älskat att göra en folkplatta… Det finns så mycket jag vill testa! Sen så älskar jag ju pop. Men ja, det är spännande att tänka på det.
Slutligen: Vid vilket specifikt tillfälle tycker du att lyssnarna ska sätta på ditt album i hörlurarna/högtalarna?
– Gud vilken bra och svår fråga! Jag tror att många av alla de här känslorna på plattan har kommit från att man har varit ute på fest eller på bar och upplever många av de känslor som finns, typ som i Die For You. Då tänker jag att folk förhoppningsvis vill lyssna på musiken när de är på väg hem i natten, sätta på den, gråta lite och tycka lite synd om sig själva. Men förhoppningsvis finns ju nåt för alla och för alla tillfällen.
LÉONs andra album Apart släpps idag, den 30:e oktober.
