Låpsley om aktivism, nya albumet och den befriande känslan av att bli äldre
År 2015 släpper Låpsley låten Station, som snabbt blir viral på Soundcloud. Hon är då 17 år gammal, blir erbjuden ett skivkontrakt nästan omgående och släpper sitt debutalbum Long Way Home året därpå. Hon åker ut på turné, blir omnämnd som årets artist och ger upp tanken på att plugga på universitetet.
Spola framåt fyra år.
Jag träffar Låpsley i Stockholm, några få timmar efter att hennes plan landat. Hennes andra album Through Water släpps nu på fredag och nästan fyra års tystnad är bruten. Hon är lugn och en trygghet vilar över hennes handslag när vi hälsar. Vi slår oss ned och pratar om de fyra år som passerat — hur var det egentligen att slå igenom som så ung? Hur kombinerar man aktivism och offentlighet? Varför blir hon så ofta refererad till som sångerska, trots att hon också är textförfattare och producent?
Hur känns det inför releasen?
– Jag är så taggad! Det är så galet för det har gått nästan fyra år nu sedan den senaste plattan.
Hur känns det nu, jämfört med då?
– Jag antar att med det första albumet så var allting så okänt, jag visste inte hur jag skulle tas emot och jag var så himla ung. Den här gången har jag njutit mycket mer av hela processen och känt att den skett mer på mina egna villkor.
Vad handlar den nya skivan om? Hur skulle du beskriva albumet?
– Albumet handlar om upp- och nedgångarna när man är i 20års åldern – jag ville beskriva dualiteten, jag tror att det är ärligt att säga att det finns såväl höjder som dippar. Det skulle vara dramatiskt av mig att bara vara helt tonårsaktig och superledsen hela tiden. När jag tänker på “Genom vatten” så tänker jag på att det ibland känns som att jag drunknar, och ibland som att jag seglar. Vatten kan liksom vara en tropisk pool, men det kan också vara något väldigt lugnande eller väldigt farligt.
Vad har du haft för dig under de fyra åren mellan plattorna?
– Jag hade i princip varit ute på turné sedan jag var 18 och blev tvungen att ta en paus för min mentala hälsas skull. Jag mådde inte så bra, vilket jag tror skulle hända dem flesta om de var med om samma sak.
Kände du att du var tvungen att ta ett steg tillbaka? Göra något helt annorlunda?
– Ja, jag kom till punkten där jag inte kunde skriva längre. Och eftersom det är en så vital del av mig så visste jag att någonting inte stod rätt till. Medan jag återhämtade mig tränade jag som doula och gav stöd och hjälpte kvinnor under deras förlossningar. Jag gjorde mycket volontärarbete, slutade skriva under ett år. När jag sedan kände mig bättre gick jag tillbaka till studion och där har jag varit de senaste två åren.
Vilka är dina största musikaliska influenser i allmänhet, och på det nya albumet i synnerhet?
– Jag är en massiv musiknörd, så jag lyssnar hela tiden på massor av musik. En av de främsta skivorna som influncerade det nya albumet var Hopelessness av ANOHNI. Jag försökte återskapa en del av ljudbilden, satsa på hårdvara istället för mjukvara, vilket är varför det låter lite mörkare och fylligare, rikare rent ljudmässigt.
Låpsley producerar majoriteten av sin musik själv, och nämner spridda influenser: från Ryuichi Sakamoto till Kate Bush och Caribou.
– Albumet Our Love av Caribou är ärligt talat ett av mina favoritalbum. Och Pull My Hair Back av Jessy Lanza. Det är så himla bra! Vi spelar på samma dag på en festival i sommar, vilket ska bli så himla häftigt!
Låpsley har själv en väldigt karaktäristisk stil, byggd på tämligen enkla byggstenar — starka, emotionella textrader och minimalistisk produktion. Hon berättar att ljudet på nya albumet blivit mer polerat, men att alla grundstenar är kvar. Stundtals drar det mer åt det dansvänliga hållet, som på singeln Womxn, men i överlag är tempot ofta lugnare, som på det senaste släppet Speaking of the End. Ravekulturen utgör en stor del av hennes liv och att gå djupare in på den elektroniska banan känns inte främmande.
Hur har ditt artisteri förändrats? Hur ser du på dina äldre verk?
– Ett verk är en sådan produkt av sin specifika tid, jag känner att det behöver bli respekterat för vad det var då. Självklart kollar jag ibland tillbaka och cringar över produktionen eller texten, men så tänker jag att “men shit, du var ju 18 när du gjorde det där!”. Jag kommer inte klanka ner på en liten tjej, liksom, säger hon och skrattar.
– Nu är jag mycket mer perfektionistisk i mitt arbete. Jag antar också att som kvinna, så känner jag ibland att jag behöver vara dubbelt så skicklig för att kunna klara mig i den här mansdominerade världen.
Hur hanterar du det?
– Jag har inte riktigt behövt hantera några riktigt jobbiga situationer, men jag känner att det finns alldeles för få kvinnliga producenter — jag hade själv knappt några alls att se upp till när jag började. Jag tror att det behövs mer stöd för kvinnor i ingångsstadiet, att ge tonårsstjejer tillgång och kunskap. Jag blir också frustrerad när jag blir kallad för en sångerska, när man aldrig skulle kalla James Blake för en sångare. Eller Caribou, eller någon av de män som gör precis samma sak som jag gör.
Jag tror att det behövs mer stöd för kvinnor i ingångsstadiet, att ge tonårsstjejer tillgång och kunskap.
Känns det som att du blir placerad i sångerska-facket?
– Ja. Och det är inget fel med det. Men jag spenderar så mycket tid i studion på att producera och skriva. Jag känner att det förtjänar en annan titel.
Jag såg en tre år gammal intervju med dig, där du berättar att du faktiskt tycker att själva sången är ganska läskig! Hur känner du kring det nu?
– Haha åh gud, ja, jag brukade hata att uppträda! Säger Låpsley med ett skratt och skakar på huvudet.
– Jag var på en kortare turné nu för några veckor sedan, och det var otroligt. Jag känner att den nya skivan är starten på min karriär som en uppträdande artist. Jag tror att innan så var jag helt enkelt en tafatt tonåring, som var osäker och hatade att bli tittad på. Men nu känner jag att jag är 23, och jag bryr mig inte inte ett dugg! Kom och titta på mig! Jag älskar min musik. Hon skrattar och konstaterar:
– Jag älskar definitivt att bli äldre!
Jag har sett att du är engagerad i aktivism av olika slag — är det en stor del av ditt liv?
– Ja! Jag har gjort en del grejer för Extinction Rebellion, och överlag klimatfokuserat. Min pappa arbetar med hållbar utveckling och klimatförändringar, så det har alltid varit en stor del av mitt liv. Och jag är också ganska engagerad politiskt, men jag pratar inte om det så ofta.
Är det något av det som du vill dela med dig av?
– Jag var bara så otroligt trött på att sitta och klaga på krogen med mina vänner utan att faktiskt själv involvera mig. Det kändes dumt att säga att politiker skulle göra si eller så, utan att själv faktiskt bidra till förändring. Så jag gick på ett lokalt möte, som någon slags direkt reaktion och för vänsterpolitikens skull på längre sikt.
Hon tar en paus, funderar en stund.
– Jag är också väldigt ideellt engagerad och gör mycket volontärarbete. Förutom att hjälpa till som en doula vid förlossningar så ger jag också prenatal undervisning till ungdomar, därför att det inte finns nog med resurser som det ser ut just nu. Och jag är alltid involverad i kvinnors rättigheter. Jag omger mig med så många starka kvinnor, det är nästan svårt att inte bli politisk då, säger Låpsley innerligt men lättsamt.
Du har valt att stava titeln på din senaste singel Womxn, med just ett “x”. Vad betyder det för dig?
– Det är en ganska ny stavning, som används en hel del inom LGBTQ-sfären som jag och mina vänner är en del av, och den är mer inkluderande för transkvinnor. För mig är det som att säga “women +”. Womxn handlar i grund och botten om en känsla, och det här är en mycket mer framåtskridande term att använda. Språk är viktigt!
Hur funkar det att kombinera det sociala engagemanget med musiken?
– Svårigheten ligger i vad man ska dela med sig av på sociala medier. Jag har såklart ett liv utöver vad mina sociala medier visar. Jag känner mig dock ofta inte utbildad nog för att riktigt våga ha en åsikt — det värsta jag kan tänka mig är att uttala mig utan att ha tillräckligt mycket erfarenhet och vara en hycklare. Så jag är försiktig, men jag engagerar mig i många samhällsprojekt.
Hur gör du för att balansera din aktivism med att vara en offentlig person?
– Jag skalar definitivt ner, och använder kanske inte mina sociala medier till att uttrycka mina åsikter i samma utsträckning som andra gör, för att jag har mitt artistskap och allt det här som jag skapat. Det är väldigt skört och svårt att vara musiker och att betala hyran från det. Så det är en fin balans mellan att respektera sin karriär och vara aktivist och vilja få ur sig allt det man känner.
Det är en fin balans mellan att respektera sin karriär och vara aktivist och vilja få ur sig allt det man känner.
Hur ser din skrivprocess ut?
– Den är ganska snabb. Jag spenderar inte mer än 4-5 timmar i studion åt gången. Jag går oftast in, skriver låten under den första timmen, och gör sedan produktionen under resten av den tiden. Det är väldigt instinktivt. Att ge mig själv tidsbegränsningar hindrar mig från skrivkramp, det blir liksom bara “go, go, go!”.
Känner du att du har ämnen du återkommer till?
– Ja! Att älska någon som släpper taget om en, eller inte älskar en tillbaka. Obesvarad kärlek är ett av dem största [ämnena] tror jag. Och att känna skuld, är ett annat. I ett förhållande, för att man är den som släpper taget, eller gör misstag. Jag skriver mycket om skuld.
Blir det ett sätt att bearbeta känslan?
– Ja, definitivt, det är därför det kommer så enkelt. Jag skriver oftast om en konversation jag haft den veckan, och en stor del av låtarna [på nya skivan] är skrivna mitt i uppbrott, eller en diskussion, eller under en viss händelse. Man dras rakt tillbaka när man sjunger de sedan.
Är det något som känns skönt, eller är det jobbigt att behöva återuppleva det?
– Med de nya låtarna är det svårt, för att de ligger så nära i tiden. Det är mycket lättare att sjunga de gamla låtarna. Men vad jag har insett är att när man står på scenen sedan så applicerar man en ny mening till de gamla låtarna, ersätter den gamla personen med en ny, och det hela blir emotionellt igen. Det är väldigt sårbart.
Har du några gränser för hur personligt och intimt du skriver?
– Jag skulle säga att det läskigaste egentligen är att spela upp låtarna för skivbolaget, och inse hur ärliga de faktiskt är. Det är då man hör det genom nya öron och känner att “oh shit, säger jag verkligen det här”. Men ofta är det så att man upplever något som blottande, och sedan inser att folk inte förstår texten ändå. De har ingen aning om vad du snackar om. Sedan så tolkar ju alla låttexter på sitt eget sätt ändå, jag tror inte att man ska tänka för mycket på att låten ska släppas när man är mitt i skrivandet av den.
Ofta är det så att man upplever något som blottande, och sedan inser att folk inte förstår texten ändå. De har ingen aning om vad du snackar om.
Det finns en övergripande säkerhet som vilar över Låpsley när hon talar om sitt arbete. Det märks att hon landat och funnit en plats för sig själv i skapandet. Hennes engagemang i samhällsfrågor, hennes besatthet av musik, hennes personliga erfarenheter — allting knyts samman i den kreativa processen.
Jag frågar om hon har något själv som hon känner att hon vill säga, något som känns viktigt att förmedla. Hon funderar en stund.
– Jag ville medvetet vara provocerande och låta första spåret [på den nya skivan] handla om klimatförändringar. Första låten handlar om att gå “Through Water” på ett bokstavligt sätt. Resten av det är på ett metaforiskt plan.
Vad är målet med det?
– Jag tror att jag ville öppna pang på, gå rakt på det tunga. Det finns inget som unga människor oroar sig så mycket för som sin plats i världen och på planeten.
Låpsleys andra album Through Water släpps nu på fredag. Här kan du lyssna på nya singeln Speaking of the End som släpptes idag!
