Haval och Manny Flaco om arbetskemi, relationen till musiken och vägen till framgång
En varm sommardag när solen lyser som starkast tar jag den gröna linjen mot Skarpnäck, som är den allra sista stationen. Redan innan jag är framme kan jag känna en stark karisma krypa sig fram sakta men säkert. Varm, avslappnad och omfamnande. Jag letar mig fram till Skarpnäcks kulturhus och utanför står en grupp grabbar som verkar ta till sig solvärmen. Jag blir presenterad för Haval och Manny Flaco. Medan vi småpratar märker vi fort att det finns mycket att utveckla och berätta om, så vi skyndar oss in för att påbörja intervjun.
Haval och Manny Flaco, en av årets hetaste duos, släppte den nya singeln Vice förra fredagen, och idag släpps den medföljande musikvideon som ska illustrera duons nya sound. Duon har tidigare skapat albumet Inloggad som sitt första stora projekt ihop. Innan det fick lyssnarna ett smakprov med singeln Ya Habiba. Albumet blev en stor succé och samtidigt en invigning till det soundet som duon skulle komma att introducera. Redan då kunde man plocka upp att Haval och Manny var som två pusselbitar som kompletterade varandra. Efter ett kort uppehåll har de tillsammans släppt bl.a. singlarna Kontrollzon och Vice, nått miljoner i visningar på både Youtube och Spotify där de hamnat i topplistor. Idag jobbar de konstant med varandra och har ögon på sig som ivrigt väntar på nästkommande projekt.
Det var fyra månader sedan ni släppte albumet Inloggad. Hur känns det?
Manny: Ouf, var det så länge sen?
Haval: Jag tänkte samma sak.
Manny: Då har det gått fort. Det känns fett bra. Fett bra. Responsen har varit över förväntan. Det har gått så bra som det bara har kunnat gå.
Haval: Jag känner exakt som han säger. Jag trodde inte det skulle gå såhär bra. Så det är roligt, faktiskt.
Är albumet Inloggad ert först personliga skapande av musik?
Haval: Nej nej. Jag har skapat innan men det var inte på den här nivån. Det var här inne haha, i den här byggnaden, i kulturhuset. Vi ockuperade bara studion, en studio som fanns här för barn. Det var någon snubbe som höll i den. Vi kom in i och kastade ut barnen och testade men jag tyckte inte om hur det lät eller hur det blev. Så det var kortvarigt, bara ett par gånger och sen sket vi i den grejen med musik. Inloggad var det första jag släppte i mitt namn, min egna grej.
Manny: Alltså det var de första låtarna vi gjorde tillsammans. Grejen med just Inloggad är att det är de första låtarna som skapade vårt sound, vi tyckte att de var tillräckligt bra men att släppa dem senare skulle inte passa med det vi kommer göra, så vi packade ihop allting till ett album och släppte det. För att verkligen visa vad vi gjorde från början och sen så att folk kan se vår utveckling.
Trots att albumet har sina mörka spår och är känsloladdat, finns det ändå sounds i det som går att dansa till. Det har båda delarna.
Haval: Exakt. Det var det jag sa när folk frågar mig “vad vill du göra med dem här grejerna?”. Jag vill att folk ska dansa till misär. Alltså även om jag berättar någonting fett tråkigt, melodin ska ändå catcha folk. Som jag sa, folk som vill höra den där känslodelen, de hör den. Folk som vill höra rytm och melodi, hör den.
”Jag vill att folk ska dansa till misär”
Om vi pratar lite om albumets titlar. Vem är det som har bestämt titlarna?
Haval säger glatt: Manny Flaco!
Manny: Det är oftast jag. När vi gör låten första dagen då är det oftast skissnamnet som fastnar.
Haval: Det är sant. Ibland är det bara beatet som heter så när jag får det.
Manny: Precis, ibland är det bara beatet som heter så och ibland catchar jag bara ett ord som Haval nämner i sina texter, och det blir perfekt. Det passar oftast bra, som exempelvis Kandahar. Men ibland byter vi så det passar.
Haval: Tokarev var ett ord som Manny plockade av mina texter och döpte en av låtarna. Låten skulle heta Zaza först men vi ändrade sen.
Av många lyssnare betraktas ni som en duo. Ni har även medverkat på Adels album Guld utan stav på låten G for Life tillsammans. Ser ni er själva som en duo?
Manny: 100%
Haval: Ja ja, och det var det förslaget jag hade till Manny redan från början. Jag sa till honom vi jobbar så mycket vi kan tillsammans. Jag märker hur mycket han utvecklas när vi jobbar ihop och även hur mycket jag utvecklas. Varje gång jag går till studion, det blir roligt för vi hittar på nya grejer.
Manny: Ja, precis, faktiskt.
Haval: Saker jag inte tänkte på, saker han inte tänkte på och det blir bara häftigare och häftigare varje gång. Den dagen det blir kefft jag ska ta hand om honom haha, men det har inte hänt och kommer inte hända.
Med tanke på hur ofta ni jobbar med varandra, skulle ni säga att ni har utvecklat ett musikaliskt språk?
Haval: Ja, ja det hände direkt. Det är därför jag fastnade för Manny, för annars jag har ändå testat med andra men jag tog det inte på allvar. Jag kände inte den grejen, men med Manny, jag vet inte, det var roligt. Vad jag än gjorde, han tyckte det var häftigt och han ba testa såhär och jag sa okej, jag testade, han ändrade beatet lite där och tillslut det blev fett häftigt. Varje gång.
Manny: Alltså första gången med Haval, när vi började jobba, vi byggde ihop arbetskemin som vi har idag där vi båda utmanar varandra varje gång. Det är inte så att jag vet exakt vad han vill ha, utan jag kan ge honom vad som helst och han kommer göra det, och det kommer bli något bra. Det är samma med honom, han kan lägga någonting, något helt nytt och det kommer funka. Så vi är inte bekväma, vi är aldrig bekväma i soundet. Det är därför jag vill att ni ska höra vad som kommer, för det är något utöver det vanliga. Det är något utöver Inloggad.
Flera artister, bl.a. du själv Haval, har nämnt att musiken är en slags väg ut och ett sätt att uppnå ekonomisk stabilitet och inte kändisskap eller liknande. Blir skapandet jobbigt för dig då?
Haval: Ja, det är så. Fett bra fråga, det är sant. Ibland måste jag göra mycket för att ta mig dit. Det är därför när jag är där, jag gör en låt på en session för jag vill inte komma tillbaka och göra samma låt. Jag vill att det ska gå framåt, och sen att det bara kommer naturligt är ett fett stort plus, att det blir såhär bra. För varje gång jag kommer dit, det går fort och jag gör det jag ska göra. Det blir bra och sen tar det lång tid tills jag är tillbaka. Manny är där varje dag, han jobbar med sig själv, med andra artister, mixar och trixar.
Manny: Jag tror han gillar det ändå haha. Innerst inne.
Du har berättat tidigare, Haval, om hur du fann musiken. Hur var det för dig Manny? Kan du berätta lite om hur du blev en producent?
Manny: Det är fett sjukt när jag tänker på det, men jag började när jag var 14, jag är 26 år nu så det är typ 12 år. När jag var liten rappade jag också, så musiken har jag alltid hållit på med. Jag började faktiskt göra beats för att jag behövde beats för att rappa på. Jag nöjde mig inte med beatsen som fanns, så jag tog tag i det själv. Det har funnits perioder då jag inte gjort grejer men jag har alltid hamnat tillbaka, det har alltid varit en hobby. Det flummigaste faktiskt, det var ett år sen. Jag hamnade verkligen in i skapandet igen, jag lärde mig själv att spela.
Manny fortsätter att berätta om sin övergång från att vara ett butiksbiträde till att satsa på att sälja sina egna beats. Runt den tiden började Haval också skapa musik och två unga talanger, i varsin ände av Skarpnäck, skulle komma att starta sin karriär ovetandes om varandra.
Manny: Jag kom hem från jobbet, jag var skittrött, men jag gjorde musik hela nätterna. Sen kom det en dag då jag bara ville göra musik, jag vill inte jobba. Så jag fick en flipp, jag sa upp mig. Utan någon plan, utan någon back-up plan, utan några sparade pengar. Jag bara slutade, jag ville bara göra musik. Det var jättekonstigt. Det gick några dagar, en vecka, sen började den där stressen krypa upp. Ey, vad gjorde jag nu egentligen? Var det här smart? Vad ska jag göra nu? Vad är nästa steg?
”Jag kom hem från jobbet, jag var skittrött men jag gjorde musik hela nätterna”
Manny berättar att det var ett stort steg i hans liv och funderingarna öste på. Under tiden han försökte välja mellan att sälja beats eller att kontakta artister så lyste glödlampan ovanför hans huvud. Manny hade hört en artists medverkan på Mackys låt Lagen och känt ett intresse för att kontakta honom. Den artisten visade sig vara Haval.
Manny fortsätter: Alltså i Lagen, han rappar där, men jag hörde att han hade någon sång-grej i sig. Så jag skrev till honom bara. Det var det första försöket till att reach out till någon, och det var Haval jag skrev till.
Känner ni någon samhörighet pga er gemensamma härkomst från Skarpnäck?
Haval: Alltså jag, jag har spenderat exakt 10 år av mitt liv här, förstår du? För mig, ja, Skarpnäck betyder något för mig, men i våran grej, nej. Det är för att jag inte har haft något med honom att göra när det gäller grejerna i Skarpnäck. Det är något jag gillar. Du vet det var faktiskt bara en extra grej att han bor här. Jag pratade med honom när vi skulle boka vår första tid, och då frågade jag “vart åker du ifrån?”. Han ba från Skarpnäck, jag ba “är du från Skarpnäck?”. Han ba “aa”.
Manny: Haha, det blev lättare med allting. Det blev fokus på musik direkt istället för att vi kanske skulle ha varit vänner innan och skulle lallat. Det blev en arbetsrelation och sen blev det en vänskap.
Haval: Exakt, det blev tvärtom. Först kom musiken, sen blev vi vänner.
Ni båda började göra musik ungefär samtidigt, hur lyckades ni komma ut med musiken utan någon mega-marknadsföring?
Manny: Jag tror det är musiken som talar faktiskt. I vårt fall, det är verkligen musiken som har varit den stora faktorn. För vi gör genuint det vi tycker är nice. Det har gått verkligen och folk tycker det är nice.
När det kommer till dina texter Haval, oftast är det berättande texter, texter som framkallar en skildring. Är det meningen att du vill skapa den upplevelsen för lyssnaren?
Haval: Alltså jag blir fett glad att du säger det, för jag får upp samma. Jag får upp exakt samma och det är så i alla låtar jag gör. Jag lägger fokus på melodin, jag lägger fokus på flowet, jag lägger fokus på orden. Vilken rad som kommer efter vilken, för att det ska bli den rätta bilden.
”Jag lägger fokus på melodin, jag lägger fokus på flowet, jag lägger fokus på orden”
Var kommer detta ifrån?
Haval: Det kom jättenaturligt. När du har någonting att berätta, det är bara att skriva ner det. Jag fattar att det inte är alla som relaterar till vapen och knark-delen, men det emellan. Delarna om hur man känner, vart man är i livet, jag vet att det är 90% av folket som känner igen sig. Vissa gillar bara beatet, vissa gillar rytmen, andra gillar känslan. Det är blandat och vi försöker fånga upp alla.
Manny: Faktiskt. Det gäller Haval också men jag kommer från album. Alltså att lyssna på ett album, det ska vara som en film genom hela albumet. Det är därför Inloggad låter som den låter. För jag ville att den skulle vara som en film rakt igenom. Den ska ha alla delar – ett intro, ett outro och allting emellan.
Hur går det till i studion när ni ska skapa en låt tillsammans?
Manny: Jag har producentrollen så det är jag som ska först och främst ta fram en känsla i själva musiken, i tonerna och bjuda in honom i det. Att få honom att vilja hoppa på. Så det börjar oftast med att allt är från scratch. Alltså melodin, allt kommer från början om inte jag kanske har någon idé liggandes. Det brukar gå skitsnabbt.
Haval: Det är tomt alltså. När vi kommer in är det helt tyst, sen börjar han “tin tin tin”. Han trycker på olika knappar och jag sitter där och lyssnar i 10 minuter. Sen ser jag att han börjar välja ut vissa grejer, sparar det och jag tycker det låter fett dåligt men jag pallar inte säga någonting för jag vill bara att det ska bli gjort. Sen sitter jag bara och väntar och väntar. Till slut blir jag lack, jag går ut och röker en joint, jag kommer tillbaka och han har gjort värsta beatet. Det är såhär, abow. Jag säger bara gå ut, gå ut, låt mig skriva! Så jag brukar direkt börja skriva, oftast inom en timma, då är en vers och en refräng klara. Sen är det andra versen för att få den komplett, sen går vi hem. Manny mixar och trixar sen när han ska göra sin grej.
Manny: Men som sagt, vi har jobbat nu ett tag och vi känner varandra på ett musikaliskt sätt. Jag vet vad han vill ha, jag vet vad som får igång honom. Det blir oftast väldigt lätt och smidigt.
Hur går det till när du ska hitta en melodi för ett beat?
Manny: Jag börjar med att hitta ett ljud på keyboardet… Vet du vad det flummiga är? Alla melodier som jag brukar göra, jag råkar göra dem. Jag bara råkar lägga fingrarna på just dem tangenterna och tänker “abow det där var fett bra!”. Det är aldrig att jag tänker “om jag blandar C med..”, det finns inte. Det är därför, musik för mig är bara feeling, det är bara känsla. Det är ingen tanke bakom det. Det ska bara kännas rätt och när det känns rätt, om magkänslan säger att det är bra, så är det bra. Jag följer den bara, och det har lett oss hit.
”Det ska bara kännas rätt och när det känns rätt, om magkänslan säger att det är bra, så är det bra. Jag följer den bara, och det har lett oss hit. ”
Till framtiden, tänker ni fortsätta jobba med varandra på samma sätt som idag?
Haval: Manny jobbar med andra artister, jag letar fortfarande efter en ny Manny! Om jag ska jobba med en producent, jag vill att det ska vara samma kvalité, samma jobb vi gör. Annars kommer jag inte få den här – att komma till studion och går hem med en låt. Om inte jag har det, vill jag inte jobba med musik. Så, så fort jag hittar en ny Manny då kommer jag med en ny producent.
Finns det en ny Manny?
Haval skojar: Jag vet inte, han gömmer sig någonstans. Han kommer skicka ett instagram-dm till mig.
Manny: Han är ung, någonstans!
Haval: Exakt, han är ung.
Manny: Alltså det är naturligt, vi båda kommer utvecklas på våra sätt. Vi har fortfarande cementerat ett sound här och vi har mycket kvar att släppa. Så det är inte alls sista gången ni ser oss. Vi har musik för år fram.
Varken Manny eller Haval har några planer på att sakta ner. De båda berättar att de inte bara har ett nytt sound, utan flera nya på lager, och att singeln Vice bara är ett exempel. Som två unga artister med mycket inspiration och personkemi så fortsätter de att jobba ihop för att skapa och etablera ett sound som skildrar deras egna personliga stil.
Text: Amina Ghezali
