Kulturell appropriering och konst med Harrison First

Den multidisciplinära SCOPES-festivalen har genom åren besökt många kulturella metropoler, däribland Berlin, Warszawa, Tokyo och Amsterdam, med syftet att lyfta lokala konstnärer, designers, artister och filmskapare. 2023 kommer festivalen att äga rum i Bredäng utanför Stockholm mellan den 26:e och 28:e maj. Det kommer att finnas konstnärer från alla möjliga discipliner på festivalen, och en av dessa är New Jersey-sonen Harrison First. Han är bosatt i Stockholm sedan ett par år tillbaka, och hans bidrag till festivalen är kortfilmen Sum/Some Of Me: en film som han själv skrivit och som regisserats av Jean-Luc Mwepu. Filmen handlar om ett ämne som var ett hot topic för några år sedan under peaken av woke-tiden: kulturell appropriering.

Beroende på vilka kretsar en hänger i nuförtiden känns det inte lika aktuellt längre att prata om ämnen som faller under wokeness. Just därför var det intressant att höra vad Harrison hade att säga om ämnet, och hur han upplever att diskursen utvecklats sedan 2020. Hur ser en artist, som ägnar sig åt ämnet år 2023, på konceptet? Runt 12-tiden under långfredagen möts jag och Harrison över ett Google Meet-samtal för att prata om just detta.

Hur kommer det sig att du flyttade till Sverige?

– Det var av ren slump. Jag var faktiskt på besök här och ville upptäcka musikscenen, och jag har haft vanan att kontakta olika människor i DM för att lära känna scenen av ställen som jag är på. En av människorna jag kontaktade här i Sverige var Leslie Tay, och vi sågs en dag och blev sedan vänner. En grej jag gillade här i Sverige var att jag fick utrymme att bli bättre på det tekniska av musikskapandet, och när jag märkte att jag gillade vibben här, bestämde jag mig för att stanna.

Vilka var dina musikaliska influenser när du växte upp?

– Jag har alltid identifierat mig med frispråkiga och kreativa producenter som Swizz Beatz, Kanye West, Pharrell och Diddy. Sedan började jag att förvandlas till någon slags DJ/producent. På popsidan har jag alltid sett upp till Diplo, Major Lazer och DJ Snake för deras ljuddesign. Oavsett om jag lyssnade på deras produktioner för Beyoncé eller Justin Bieber – de fick alltid igång mig. Du vet, den tekniska aspekten av deras skapande.

Är du lite nördig på det sättet, alltså?

– Ja, jag försöker att upptäcka nya grejer. Det jag lyckas mest med är min strukturering av låtar och ljuddesign. Just ljuddesign kan vara utmanande, men folk har uppskattat min strukturering. Ibland kan det vara okonventionellt, men behåller ändå en skön känsla. Du vet, ibland kan jag slänga in lite Jersey Club-element i en poplåt, och folk reagerar med “oh, det förväntade jag mig inte”. Eller att ta in en vers där refrängen skulle in.

Så du gillar att leka med strukturer och bryta mot reglerna ibland?

– Ja! Ibland är det inte ens gjort med flit. Det är bara så som mina öron uppfattar ljud.

Du nämner producenter som Pharrell, Diddy och Kanye bland dina influenser – mycket hiphop. Förr fanns ett särskiljande mellan hiphop och elektronisk musik, men idag känns det som att denna linjen håller på att suddas ut.

– Ja, det är kul att se. På tal om ämnet – hela mitt projekt SUM/SOME OF ME berättar om folk som tar element från olika kulturer utan att visa tillräckligt med uppskattning. Du vet, jag är nigeriansk amerikan, jag är svart och jag är från New Jersey, så jag försöker alltid inkorporera riktiga platser i min musik. Det är kul att se hur särskilt afrikansk musik och Jersey Club:en påverkar samtida musik. Med Jersey Club har det alltid varit så att folk tar grejerna som vi gör. Det är ju kul att kulturen sprider sig, men jag hoppas bara att de som lånar element från dessa sound förstår vad de håller på med. Idag är det mer blandat, och allt fler artister, som till exempel Drake, inkorporerar Jersey Club:en till deras musik, vilket gör att gränserna mellan genrerna försvinner. Jag uppskattar ändå att se det.

”Under min show vill jag inte säga till folk hur de ska tänka, snarare vill jag att de själva tänker och gör saker med intention innan de hoppar på en trend.”

Snacket om just kulturell appropriering nådde sin peak under 2020, särskilt i samband med Black Lives Matter-rörelsen. Tidigare nämnde du Diplo, en artist som blivit utpekad som en vit kille som åker runt och tar ljud från alla möjliga musikstilar. Det får mig att ställa frågan: vad är skillnaden mellan appropriating och appreciating?

– Det är denna fråga jag vill ställa till publiken. Under min show vill jag inte säga till folk hur de ska tänka, snarare vill jag att de själva tänker och gör saker med intention innan de hoppar på en trend. Just Diplo har jag undersökt mycket när jag var yngre, och för mig verkar det som att han tar sig tid att lära känna de olika kulturerna innan han lånar från dem. Det viktiga är att du frågar dig själv hur du ska ge tillbaka till artisterna som influerar dig. Poängen med filmen är att ställa frågan, och få folk att ställa sig själva samma fråga.

Skulle det då vara korrekt att påstå att du inte har ett ställningstagande, utan vill lämna en öppen fråga till åskådarna?

– Exakt. Det är en hypotes, du vet. Om du hämtar inspiration från en viss kultur, vad får det för konsekvenser?

Hur skulle du ställa denna fråga då?

– Jag skrev manuset och Jean Luc regisserade filmen. Genom att visa filmen och hålla showen ställer jag frågan. Jag vet att dessa frågor inte är nya i USA, men i Sverige råder en viss känslighet över dem. Det är som att dessa frågor ställdes för första gången här 2020, så jag fortsätter konversationen genom att inkorporera människor som är minoriteter från Sverige. Iranier, svarta, kvinnor – alla ska få delta i denna resa och hjälpa oss att ställa denna fråga.

Jag har ett konkret exempel: en jamaicansk vän till mig tyckte exempelvis att Labyrint inte skulle göra reggae, eftersom de inte var jamaicaner eller svarta. Hen antydde att det kunde likställas med kulturell appropriering. Jag tyckte att det var konstigt – Labyrint är från förorten och tar upp riktiga samhällsproblem i Sverige, i sann reggae-anda.

– Jag tror att det finns en “förort” i varje land och stad i världen. Problemet är inte att göra reggae i sig, utan att inte kunna hitta ens eget sätt att göra reggaen på. Om jag skulle ta på mig dreadlocks och prata patois när jag inte ens är svart eller jamaican skulle det vara konstigt. Även om musiken är bra skulle det få mig att ifrågasätta grejen. Det är en hårfin linje, även om jag vet att folk inte gör det av illvilja. Sedan älskar jag Labyrints musik och kan känna igen deras kamp, liknande den som folk i östra New York eller i Karibien går igenom.

”Ibland kan du gå in på TikTok och se vissa som tar kulturelement för sakens skull, utan att förstå vad de gör. Om du som musiker kan sätta dig in i flera genrer och göra att de känns unika och värdesätter dem, så approprierar du inte.”

Ett annat exempel är från när jag bodde i Spanien och spanjorer skapade reggaeton. De växte upp med internet och med puertoricansk musik, och när internet suddar avstånden mellan länder blir även skillnaden mellan vad som är appropriering och inte, diffus.

– Ja, alla dessa saker kan tas hänsyn till. Förhoppningsvis kommer någon att titta på min film och fråga sig själv om det vore okej att återskapa det coola content från minoriteter som de konsumerar – det är ju minoriteter som skapar mycket av just trendande content. Många kreatörer gör det unikt och innovativt med influenser från hela världen. Det ska vi som skapar musiken göra – tolka kulturer på vårt eget sätt och exportera det inom de ramar vi tycker är passande.

Hur avgör du om en kreatör approprierar?

– Ibland kan du gå in på TikTok och se vissa som tar kulturelement för sakens skull, utan att förstå vad de gör. Om du som musiker kan sätta dig in i flera genrer och göra att de känns unika och värdesätter dem, så approprierar du inte. Ett exempel på detta är Justin Bieber – han kan hoppa på en afrobeats-låt och få mig att känna “wow, det där var unikt”. Hans melodier, hans R&B-vibb – han kopierar ingens dialekt, utan håller sig cool och sträcker sig till ett annat ljud och skapar något som får dig att må bra.

”I min show ställer jag frågan – är vissa grejer kulturell appropriering, eller har världen blivit för känslig?”

Jag tänker även på Beyoncé när hon gjorde soundtracket till Lejonkungen-filmen från 2020. Hon är ju en amerikansk miljardär som åker till Afrika och agerar förespråkare för afrikansk musik. Hade det varit en vit artist hade det definitivt setts som appropriering, eller?

– Ja, jag hör vad du säger, men Beyoncé har ju afrikanska rötter, så det är lite annorlunda. Ändå förstår jag lite varför du tänker så. Vi kan inte heller glömma att hennes medverkan fått många att öppna upp ögonen för musik från exempelvis Sydafrika, som kreatörer där har jobbat med i flera år. Nu säger jag inte att det är enbart hennes förtjänst, men flera artister har fått sitt internationella genombrott genom just Beyoncé.

Ja, konversationen om kulturell appropriering är intressant eftersom den kan bli essentialistisk ibland och därför sakna den intersektionella aspekten.

– Ja, det är alltid en hårfin linje. I min show ställer jag frågan – är vissa grejer kulturell appropriering, eller har världen blivit för känslig?

Hur skiljer sig konversationerna om kulturell appropriering och jämlikhet mellan Sverige och USA?

– I USA har vi dessa konversationer med hjälp av filmer, och vi pratar om dessa saker redan när vi växer upp. Sedan är jag inte väl nog insatt i den svenska aktivistscenen, eller i svenska minoritetskulturer, för att kunna prata om dem. Hemma är minoriteterna svarta och latinska, och vi har länge talat ut via medier, demonstrationer och liknande. Det amerikanska mindsetet om att tala ut och göra sin röst hörd spär på det. Sedan pratar vi mycket om representation – och här i Sverige är det fint att se artister som Cherrie och Seinabo Sey inkorporera sitt ursprung i musiken.

Ibland känner jag att resultatet av representation är att inkludera fler typer av individer under ett individualistiskt ramverk, istället för att göra upp med orsakerna som gör att vissa blir exkluderade från första början.

– Jag tror att arbetet kräver en kombination av grejer, varav en är representation. Vi lever i en värld av symboler, och om jag ser någon som liknar mig på toppen av ett storbolag tänker jag “ah, men då kan även jag sträva högt som hen. Det är inte bara vita män på toppen”. Det underliggande problemet är hur folk ska lyftas upp, och det gör man med finansiering och utbildning. Här i Sverige har folk gratis sjukvård och utbildning, vilket inte är fallet i USA, och därför ser diskussionen annorlunda ut där. Jag tror ju att alla har möjligheten att agera och välja, men vissas viljekraft måste vara mycket starkare än andras för att klara sig i särskilda miljöer. Det handlar om att underlätta för dem som har det svårast.

Vad tror du är konstens plats i detta?

– Folk ser saker via konst, och när de ser saker tror de på det. Det betryggar att idéer tar plats och att konversationer drivs via media. En film kan tala om gentrifieringen på ett sätt som gör det lättillgängligt för folk, eller visa flera typer av svarta män så att tittaren förstår att det finns många sätt en kan vara på. En kan då identifiera sig med den karaktär en känner sig tryggast med. 

Var tror du gränsen går för att använda konsten som drivkraft för social förändring?

– Konst och protest handlar båda om riktiga problem, men de är mer på den performativa sidan. De sätter igång människor, och fångar uppmärksamheten av beslutsfattarna så att de skapar en förändring.

Vad händer om dessa inte lyssnar, eller skiter i att förändra då?

– Jag vill inte positionera mig själv som någon slags aktivist – jag vill bara skapa konst, men meningsfull konst. Om beslutsfattare inte lyssnar kan de förvänta sig en revolt – en revolt som mycket väl kan påverkas av artisten. Det finns bara så mycket skit folk kan ta.

Vår konversation är livlig men lider snabbt mot sitt slut. Det blir riktigt intressant att se Sum/Some of Me på SCOPES, och Harrison First kommer att uppträda på söndag den 28:e maj kl 17:30. Under intervjun berättar han att han även kommer att köra ett nummer efter filmen, vilket jag ser fram emot.