Flatbush Zombies om nya samarbetet med James Blake, döden och konstnärlig frihet
Brooklyngruppen Flatbush Zombies har varit en drivande kraft inom den amerikanska hiphopscenen sedan tidiga 10-talet. Under sina år har gruppen, som består av rapparna Meechy Darko, Zombie Juice and Erick The Architect, hunnit med en hel del – att släppa två album, ett flertal EP:s och att samarbeta med några av hiphopvärldens största namn. Trion har också gjort sig kända för sina spirituella tankegångar, sin kärlek för psykedeliska droger och sitt envisa arbete med att ge ut all sin musik helt oberoende. I fredags släppte gruppen en ny låt i samarbete med ingen mindre än James Blake. Vi tog tillfället i akt och ställde några frågor till gruppen i samband med releasen!
Vilka är Flatbush Zombies, enligt er själva?
Juice: Vi är ljuset i slutet av tunneln, som visar er att ni kan nå ljuset om ni inte ger upp i allt mörker.
Hur startade ert samarbete med James Blake? Vilken var er kreativa process när ni skrev låten?
Erick: Det började för ungefär två år sedan. Jag hörde av mig till James, han var ett fan av Flatbush Zombies, och sa att vi gjorde grymma beats, så jag tänkte “bro, jag är ett stort James Blake-fan,” så jag hörde av mig till honom. Vi hade en spelning på Novo i Los Angeles. Det var slutsålt. Han kom för att se oss live för första gången, och vi rev stället. Sedan dess har vi sagt att vi måste göra musik ihop. Så, du vet, vi började messa idéer fram och tillbaka och till slut fick vi spela in Afterlife på Electric Garden i Brooklyn. Det var en av de första låtarna vi gjorde, vi gjorde flera stycken den veckan. Själva skapandeprocessen minns jag inte riktigt. Jag minns att vi allihopa under den veckan gick igenom våra egna problem, som hade med förluster av familjemedlemmar att göra, och vi var alla ganska nere. Men vi visste att musiken skulle förbättra vårt humör, och vi gjorde en låt som faktiskt speglade hur vi kände just då, och om saker som vi faktiskt tänkte på, där och då.
Hur var det att arbeta med James Blake?
Erick: James Blake har pushat mig till att bli en ännu bättre producent och låtskrivare. Jag hade möjligheten att ta ett steg tillbaka vad gäller produktionen, och istället utveckla låten som en låtskrivare och textförfattare. Jag litade på att han skulle kunna guida oss till ett nytt ställe… Vi har arbetat med många människor genom vår karriär, men att jobba med honom var verkligen som att jobba med en fjärde medlem i gruppen. Jag kände att han verkligen klickade bra med alla våra egna styrkor, och han tänkte inte på hur han hade gjort på sina egna skivor, utan på hur han kunde applicera sina talanger och sin expertis på en Flatbush Zombie-skiva.
Vad tillförde han ert sound?
Erick: James sound är väldigt omfattande. Både han och jag är stora fans av Joni Mitchell och D’Angelo. Han har en stor förklärlek för soulmusik, precis som mig. Jag tror att han formade vårt sound till att bli något annorlunda. Han har ett unikt sätt implementera olika saker, och får det att se väldigt enkelt ut, han är en supersupersuperskicklig pianist, och lyckades addera lite mer musikalitet till vårt sound. Och eftersom jag inte stod för produktionen, kunde jag som sagt fokusera mer på själva textskrivandet. Det gjorde att vår musik hade ett lite större fokus på innehållet, och jag kunde fokusera mer på vad jag ville försöka säga. Och det var ett stort steg för mig, för oftast är produktionen bara min egen, och man förlorar grepp om vad man tänker, eller vad man vill säga, för att man är så investerad i beatet. Så tack James.
Hur skiljer sig den här låten från era tidigare släpp?
Erick: Vi är ju The Zombies. Så på idéstadiet är det nästan samma låt som vi gett ut förut, men eftersom vi arbetade med James är det ett helt annat ljudlandskap, något vi inte gjort tidigare. Du vet, vi har ju en låt som heter Palm Trees som har röst som sjunger igenom hela låten, på samma sätt som i Afterlife, men i den är det faktiskt James, man hör att det är hans röst. Och om man är ett fan av honom, får man rysningar, för man kan se honom framför sig. Det målas upp en bild av var vi var känslomässigt, kreativt. Videon spelade en stor roll i hur människor tog emot denna information, och deras åsikter om hur James och Erick och Juice och Meech skulle låta ihop. Men detta är uppenbarligen en helt ny nivå. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det, men lyssna på låten, och kanske lyckas ni uttrycka det bättre än mig. Jag har fortfarande inga ord för att beskriva denna möjlighet.
I en intervju om ert senaste album pratar ni om hur viktigt det är att som band ha olika perspektiv och tillvägagångssätt på samma låt. Vilka perspektiv hade ni när ni gjorde Afterlife?
Meech: Jag tänkte inte på någonting. Ibland gör jag musik utan att övertänka det. Jag följer musikens ande. Det är som en stor, massiv, energi som skickar musikalisk inspiration till mig. Jag ber inte om det. Det bara kommer.
Ni har tidigare rappat mycket om döden, och uttryckt en vilja om att normalisera diskussioner om döden. Varför är detta ämne, om döden, och att dö, så intressant? Hur diskuterar man det bäst i musik, och i text? Låten Afterlife är uppenbarligen en del av detta, med tanke på titeln, men kanske med en lite mer positiv klang. Varför?
Meech: Jag förstår verkligen inte varför människor ställer den här frågan, om att göra musik som handlar om döden, när döden är något alla måste gå igenom i livet. Varför är det så tabu att prata om döden bland människor? Lever alla i en sån förnekelse över var vi kommer att hamna när allt är sagt och gjort? Är förlusten av livet verkligen så läskigt? Jag väljer att inte vara ett offer av att vara rädd för det okända.
”Varför är det så tabu att prata om döden bland människor? Lever alla i en sån förnekelse över var vi kommer att hamna när allt är sagt och gjort?”
Vilka artister inspireras ni av idag?
Zombie Juice: Artister som inspirerar mig dessa dagar är de som egentligen är mer indie eller tänker utanför ramarna för att hålla sig kreativa, till exempel Yung Dolph som verkligen reppar sig själv, eller Solange som krossar det visuella i allt hon gör och alltid tänjer på gränserna.
Finns det några artister ni anser förtjänar större uppmärksamhet?
Zombie Juice: Artister som förtjänar mer uppmärksamhet? Måste säga Flatbush Zombies, helt klart! Hands down. Människor är rädda för vad de inte förstår, men de som förstår är anledningen till att vi fortfarande är på toppen av vårt game efter åtta år.
Vad har ni för planer under resten av året?
Zombie Juice: Resten av året kommer att bestå av att spela in musik, och att tillbringa mer tid i the hyperbolic time chamber. Du kan ha all clout i världen, men levlar du inte upp samtidigt kommer allt att falla ihop.
Upplever ni, i och med att ni är osignade och oberoende artister, att ni har en större konstnärlig frihet än artister med kontrakt? På vilka sätt?
Zombie Juice: Konstnärlig frihet är glädjen i att kunna släppa någonting den här månaden, eller nästa vecka. Det är tillräckligt mycket frihet för att göra mig glad. Vissa artister som är signade måste vänta flera månader eller ett år innan de kan ge ut ett album igen.
Ni är, åtminstone i vissa cirklar, starkt förknippade med användande av psykedeliska droger, och har talat öppet om det vid olika tillfällen. På vilka sätt har den sortens preparat påverkat er kreativitet och sättet ni skriver musik på?
Meech: Den här frågan är rolig, eftersom jag är åtta år in i rappandet, och vi introducerade den här generationen till psykedelia och sånt. Så när du frågar hur det influerade mig, borde du egentligen fråga hur det influerade hela hiphopvärlden.
Finns det några svenska artister ni gillar? Säger ni ABBA vet vi att ni ljuger.
Meech: Ärligt talat – jag gillar knappt mig själv som artist, så jag har inte riktigt börjat fundera över Sverige än. Men när jag städar mitt hus, gillar jag att spela Yngwie Malmsteen. Jag googlade inte alls här, jag lovar!
Text: Daria Spitza & Andreas Hörmark
