Om debutromanen Ya Leila, en oromantisk författardröm och att inte skriva en flyktings eller hjältes berättelse
Word-dokumenten är nedstängda, romandebuten Ya Leila är ute i “verklighetens bubbla” och efter fyra år är det tid för Donia Saleh att lämna Leila och Amila, vännerna som lever i symbios och är varandras motpoler, och berättelsen om dem. Den om vännernas kamp i en kapitalistisk tid, samt om att göra motstånd mot och vara en del av förtrycket som utgör samtidens Sverige. Det som de (alla) är fördömda till att vika och/eller räta ryggen för. Donia berättar om hur skrivandet löser upp tiden, får den att röra sig i cirklar av kaos, är klaustrofobiskt och speglar det liv som sker parallellt, i författaren och omgivningen. Och om att inte skriva hjälten eller flyktingens historia, utan om att försöka fånga det komplexa och nyanserade livet – om att ge den annars platta icke-vita, icke-rika bikaraktären en hel och rund personlighet.
“Nu är det ingen återvändo”.
Så börjar Donia Saleh samtalet om romandebuten Ya Leila och känslan kring releasen av den. Vi sitter inne i Litteraturhuset i Göteborg och utanför är luften tät av fukt och värme, sensommaren peakar, medan den här inne istället är boktät – väggar och bord översköljda med böcker. En samling litteratur tillgänglig världen, vilken Donia nu har lämnat sitt första bidrag till.
– Jag började skriva romanen när jag var 19, började då skriva den första sidan och det är också den första sidan som är i boken. Sen har den ändrats under tiden då jag har växt, blivit vuxen under tiden som jag har skrivit boken.
Berättelsen om Leila och Amila och deras kamp, liv och fart framåt i det, som sker i ett igenkännbart vuxenblivande, har hängt med Donia i fyra år, men idén var aldrig tänkt att bli något mer än några anteckningar i mobilen, ord i ett word-dokument. De första sidorna kom ur en efterstudenten-tristess. Ett tomrum och tomt rum som behövdes fyllas med något i väntan på flytten från uppväxtorten Uppsala. Fylldes med tonårsangst, revanschlust och vuxenblivande. Plockades därifrån upp i en skrivprojektkurs vid Jakobsbergs Folkhögskola, och senare av Bonnierförlaget.
– Det är en väldigt oromantisk historia, men det var så boken kom till. Men själva berättelsen var ett experiment för mig, för det var också första gången jag skrev prosa eller ens försökte mig på ett skrivprojekt.
Skrivandet har alltid intresserat Donia, varit en för henne magisk plats, men det har fram tills Ya Leila aldrig varit planerat. Skrivandet har istället varit närvarande på ett sätt som inte är i enlighet med den semiförlegna romantiska bilden av skrivande; den med en lidelsefull, författare som ensam sitter på kammaren och diktar prosa eller poesi. För Donia, som för många andra nittiotalister, är skrivande istället en del av världen en växer upp i. Chattar, bloggar, Insta-captions – skrivande som för vissa passerar lika obemärkt förbi som att andas, och som kan kännas minst lika livsavgörande.
Men att berättelsen skulle skildra vänskap mellan två icke-vita, icke-rika och icke-lika kvinnor visste Donia tidigt. För henne var det viktigt att låta karaktärer som oftast är en token, en bikaraktär inslängd i farten för att “lösa” bristen på representation, vara den blick som läsaren ser världen genom. Visa dessa karaktärers motsägelsefulla och mångtaliga sidor – deras nyanser och komplexitet.
– Det var viktigt att Leila och Amila hade någon slags motsättning och samtidigt också var i den här symbiosen, att de på många sätt var samma men också helt motsatta. Det var nog det enda jag visste från början; att jag ville ha det så.
Att använda motsatspar i litteraturen är inget ovanligt, tvärtemot går skildringen av kvinnlig vänskap som är i polemik och symbios att känna igen från verk som Swing Time av Zadie Smith och Elena Ferrantes Neapelkvartett där huvudkaraktären är den mildare, mindre säkra och tillbakadragna delen av organismen som fulländas av den andra väninnan; hon som är ärligt hård och bär ett enormt rättvisepatos och mod. Denna sammansättning finns även i Ya Leila.
– Jag tror att boken vecklar ut sig med de typer av motsättningar som de två har, att man får dyka in i två olika världar med dem. Eftersom det inte finns så mycket svensk litteratur där karaktärerna inte är vita, medelklass eller överklass, så blir det så att man har många förväntningar på hur de som inte är det ska vara eller röra sig i samtiden, och det ville jag bryta på något sätt. Men det är väldigt svårt eftersom man själv har samma internaliserade blick på sig och karaktärer som rasifieras.
På så vis hoppas Donia på att boken undviker att åter hamna i ett, om än annat, homogent fält där bara en sida av verklighetens månghörning visas upp. Donia upplever att en bristvara i litteratursverige, och i västerländsk litteratur generellt, är skildringar av unga rasifierade kvinnor som lever i den här samtiden och inte i de extrema ytterkanterna av krig eller stor heroism.
– Jag ville också undvika att det skulle vara någon slags hjältehistoria, för det tror jag ofta händer med författarskap som är i minoriteter. För att man å ena sidan vill skildra att; we go, vi är hjältar, vi klarar det här och fuck alla andra, men att det kan bli en brist för att vi också är så sårbara och vill till det där som är majoritetskulturen, vill dit fast vi samtidigt hatar det. Och det måste också få lov att vara, just den polemiken, för ingen är så himla bra eller duktig.
Dissonans i en situation, inneboende hos en karaktär eller mellan karaktärer är något som Donia försöker skapa i sitt skrivande. Att känslor och situationer ska få vara fula, skava och smärta att läsa. För att den dynamiken ger riktning till läsningen och fångar det som finns men kanske inte alltid känns som att man kan uttrycka – för att det kan kännas fel eller skamfyllt att uttrycka just det som skaver.
– Det är någon gång som Leila säger att hon hatar den där libanesiska tjejen på tv och det kanske man tänker att jag inte borde skriva, för varför ska hon hata den libanesiska tjejen, kan hon inte hata den vita tjejen istället? Men det kan hon också, hon får lov att göra båda. Det, att det finns motsättningar i karaktärerna, måste få finnas.
Skuld och skam är något som intresserar Donia extra mycket då det är en primitiv känsla som många upplever och blir galna av. Just dessa känslor skildras i Ya Leila från flera olika infallsvinklar. Skildras när det uppstår i mötet med normer kring hur en kropp ska vara, se ut och röra sig genom olika rum, och vad som händer när en inte är vit, funktionen av kroppen är annan än normen eller ens klasstillhörighet är annan än den som i samhället är önskvärd.
– Den lite otillåtna skulden och skammen finns i romanen, exempelvis att skämmas mycket över sitt syskon som har en funktionsvariation. Jag tror att den typen av situation finns för många; att skämmas över det man inte får skämmas över. Och vad händer då, vad händer när det finns i litteraturen, och hur kan man skriva om det? Det tycker jag är väldigt spännande.
En sexscen från Ya Leila kommer upp när vi talar om skam och dissonans. Hur just den scenen är fullspäckad av obekvämligheter som tuggar på mig långt efter läsningen. Hur den scenen kändes under huden, liksom många andra scener i Ya Leila där olika världar kolliderar. Som även möten mellan Leila och Amila och det feministiska (vita) tjejgänget Glitterfittorna gör. Möten som ibland utmynnar i ett tyst tillbakadragande, en uppgiven likgiltighet, eller ett i CAPS VRÅL, fött ur att ha blivit oförrätt behandlad, att ha kämpat men slagits tillbaka några gånger för mycket. Fött ur en vilja att ge igen.
– Jag tror att även om revansch är ett utgångsläge för många i skrivande, eller för just den här boken, så är inte det en långvarig drivkraft för att skriva. Den revanschen tror jag avtog efter ett tag, för det är inte så långvarigt. Då behövde det omvandlas till något annat; till att jag måste älska min karaktärer fullständigt och inte bara älska att de har eld i sig.
Olika tider och olika platser i livet ger olika förutsättningar – i allmänhet men också specifikt i skrivandet. Det som var utgångsläget då är ett helt annat sen. Nu när Ya Leila är ute i världen, utanför “fiktionslivet och i verklighetens bubbla”, har Donia påbörjat ett nytt skrivprojekt som rör sig i ett mer ensamt landskap och i mer dialog med annan litteratur.
– Projektet jag skriver på nu är mycket mer baserat på olika poesidokument som jag har, för när jag hade skickat in Ya Leila ville jag absolut inte börja skriva på en ny roman – det var alldeles för jobbigt. Så jag tänkte att jag skulle skriva något slags poesiprojekt, men sen skrev jag för långa dikter så det blev till slut prosa helt enkelt.
Den nya romanprojektet handlar om en moster och en systerdotters relation, och om att vara mamma och samtidigt en före detta peshmerga-soldat. Även den berör temat om kvinnlig kamp men utspelar sig i Kurdistan och i en mindre stad i Sverige.
Också i Ya Leila lämnar poesin sina spår. I små inklämda formuleringar, som en överraskande och mitt-i-prick-beskrivande metafor, i romanens själva styckeutformning, som pendlar mellan korta och långa bilder en slängs in i, eller plötsligt insprängt i en dialog mellan karaktärerna.
Men när övergår prosa till att bli poesi, och poesi till att vara poetisk prosa? Eller är det mallar en behöver följa, rätta sig efter, eller ens fundera över?
– Då när jag började Ya Leila som projekt så fattade jag inte hur det här med dramaturgi gick till, och med tiden förstod jag att det inte är det som behöver vara det dramaturgiska i en roman. Utan att språkets framåtrörelse, att det också är dramaturgi, att hur karaktärerna rör sig på olika platser också är dramaturgi, att en egen dialog också är dramaturgi, och att det faktiskt är mycket mer fritt än man tror.
Friheten och obundenheten i skrivandet är något Donia förvånades över. Hon föreställde sig att det skulle vara mer statiskt än det visade sig vara. Hon talar om hur mallarna som hon sett för sig innan upphävdes under romanprocessen – hur hon såg att alla berättelser som inte ryms i dessa mallar inte heller behöver försöka få plats i dem.
– Alla berättelser ryms inte i en sån mall eftersom den formen är någonting nyttomaximerande, ett “vi ska fram”. Det är inte en framåtrörelse att skriva, man sitter och det går långsamt och ibland kommer ingenting alls och ibland flyttar man ett kommatecken hit och dit, ibland skriver man slutet innan början. Det är väldigt omkullkastat att vara i skrivandet, och det har jag också lärt mig; att det är okej, att det är inte meningen att du ska skriva början, mitt, slut och sen tar det slut när slutet är skrivet, utan det är en cirkel och en cirkeln i den cirkeln och kaos, och det är okej.
