Bella Batistini: Hur är det möjligt att förhålla sig till en repressiv värld?

Bella Batistini, pseudonympoeten bakom prisnominerade mata duvorna (2019) är tillbaka – nu med diktsamlingen stamina (2021). Sedan hennes första diktsamling publicerades har Batistini medverkat på litterära evenemang och uppläsningar, men aldrig varit med på bild i medier. Identiteten bakom det skrivande namnet förblir hemlig. Men vad innebär det egentligen att skriva i ett annat namn, och varför väljer skrivande människor att göra det? För KULT berättar Batistini om nya diktsamlingen, bokformens begränsningar och att skriva i ett annat namn än sitt juridiska.

---

“Är det dig jag känner som Bella Batistini?”

Det är det. Hon dricker svart kaffe och kollar ut mot regnet. Mer beskrivning än så blir det inte av Bella Batistini, som blinddejtliknande träffar KULT på ett kafé.

Hur har det känts sedan releasen av stamina, det var ju ganska nyligen?

– Ja, det var ganska nyligen! Men jag försöker att inte lägga alltför stor vikt vid när boken kommer ut, utan istället tänka att boken får leva sitt eget liv. Jag har ju redan gjort mitt arbete, och hur boken blir läst sen kan jag inte påverka så mycket. Och jag har ingen releasefest. Det är väl ett försök att inte försöka låta litteraturvärlden eller kritiker ta för stor makt i mitt liv.

Varför vill du inte det?

– Jag tänker att en får balansera vad en tycker är viktigt i livet. Men jag blev jätteglad – förvånad och glad – över hur mata duvorna togs emot. Jag var beredd på mycket mer negativ kritik.

Varför då?

– Jag tänker att den kunde ha ansetts mer provokativ. Nu kändes det som att folk som var intresserade läste den och bemötte den på ett intressant sätt, istället för att den blev som något slags debattinlägg. Den blev jätterespektfullt och fint mottagen. Och jag blir jätteglad bara böckerna blir lästa, det känns som det viktigaste. Jag försöker att inte bry mig om om en bok blir läst av många eller om den blir upptagen medialt eller såna saker, men att den på något sätt får existera för de som är intresserade.

Bella Batistini berättar att hon länge tänkte att stamina skulle bli en tjockare bok med textinslag som essäer och tätare textstycken, men att hur mycket hon än försökte tillåta den längre formen fortsatte texten att skrivas och strykas. I sin slutgiltiga form består diktsamlingen främst av fragmentariska rader till strofer.

– Det var som att stamina ville bli en jättekort bok med väldigt få ord, och det tog ganska lång tid att förstå.

Idag är det korta formatet något Batistini är glad över.

– Till slut kändes det tydligt att det var det här texten var. Jag upplever att den behövde vara nästan som ett fanzine, en väldigt liten text som är ganska rak i sig själv, och stannar där.

Enligt förlaget it-lit, där båda Batistinis böcker är utgivna, beskrivs stamina som en fördjupning och ökning av berättelsens från mata duvorna. Men Batistini ser inte den nya diktsamlingen som en uppföljare.

– Både mata duvorna och stamina behandlar samma repression och fängelsetematik, men för mig är det inte den bärande tematiken. Däremot kändes det viktigt för mig att inte behöva lämna den tematiken, att tillåta saker ta plats. Det finns ingen anledning att skynda sig med att göra något nytt. Jag vill låta varje tanke, varje strof, varje tematik ta den tid den behöver. Och om en då skriver en sida hela livet, för min del spelar det ingen roll.

Batistini förklarar att hon är väldigt intresserad av inlåsning och repression, och hur dessa påverkar människans möjligheter att leva. Hon tycker att det är viktigt att skildra fängelset som både plats och erfarenhet, och låta såna skildringar få existera och variera sig i olika slags berättelser. För henne är skrivande en plats att tänka: ett sorgearbete, en tröst. Kanske är det därför böckerna påminner om varandra.

– Jag tänker att både mata duvornas och staminas bärande tematik är “hur är det möjligt att förhålla sig till en väldigt repressiv värld?”. På ett helt annat plan än just fängelsets existens: hur repression lever i oss i till exempel rädsla och hopp. Jag tänker att jag försöker skriva fram mer vad som existerar bortom – snarare än typ fängelsekontroll försöker jag skriva vad som existerar bortom de mekanismerna, eller vad som kan existera. Hur kan en leva ett liv där något vilt eller romantiskt faktiskt finns, och kan innebära något oerhört.

Men du har inte skrivit en poesiserie?

– Jag tänker att båda böckerna är fristående. Många är väldigt intresserade av att förändra sitt språk eller sin tematik eller undersöka något nytt, men jag har inga såna behov. Jag tror att så länge en är intresserad av det en är i så finns det ingen anledning att leta någon annanstans.

Det brukar ju folk säga ibland om kvinnliga artister, att de måste förändras varje album eller epok.

– Ja, och jag tänker att en gör sig själv en stor otjänst om en försöker gå vidare från något en egentligen vill vara kvar i. Att tvinga sig förflytta sig till ett håll man egentligen inte vill åt. Jag skulle jättegärna fortsätta arbeta med något liknande framöver, men jag tänker att en aldrig vet vad som händer.

Det är lite samma filosofi som du har med läsningen kanske, att man får vänta och se vad som händer?

– Ja! Jag tycker om att arbeta hårt, men jag tror att medan en gör det kan en upptäcka vad som är rätt. En kan inse “det här var inte alls vad jag tänkt mig”, och tillåta sig bli intresserad av andra grejer.

Du jobbar mycket med tillåtande?

– Ja, men det tänker jag är självklart. Det måste vara självklart. 

På frågan om hon känner att hon, som många skrivande människor uttrycker, behöver skriva för att leva utbrister hon:

– Men jag behöver ju inte prova det!

Hon utvecklar:

– Jag skriver inte som ett självändamål. Jag tror att en del människor känner “jag måste skriva”, men för mig är det mer, “det händer ju uppenbarligen, så då gör jag det”. Jag tror att det är ett sätt att inte skapa förväntningar, för för mig är andra saker viktigare. Och det är viktigt att skrivande inte känns som ett tvång. I samhället finns det så många saker som är ofrivilliga för många, som att betala räkningar, arbeta, skoltvång. Jag vill inte införliva texten i den delen av livet, bland räkningarna som måste betalas.

Det låter hälsosamt.

– Ja, kanske. Jag tycker vi har massor av ansvar som människor, och för vissa kanske det är att skriva, men för mig är det verkligen inte det. Men det beror väl också på att jag inte har så stor tilltro till litteraturen. 

Vad menar du med tilltro?

Batistini tänker efter en stund innan hon svarar:

– Jag tror ju att varje ord, varje text, är skillnadsskapande. Men jag har ingen tanke att de har en jättestor subersiv eller revolutionerande kraft, då tror jag att jag behöver göra helt andra saker. Det finns ju en stark klassisk fängelselitteratur som uppstår i uttalade diktaturer, och för de individerna tänker jag att skriva och läsa kan betyda otroligt mycket, men i den tiden vi lever i på den här platsen tror jag mer på andra mer konkreta solidatitetshandlingar.

Framför sig har hon ett exemplar av sina respektive diktsamlingar. Trots att stamina endast har varit utgiven i en vecka, och Batistinis exemplar inte kan vara alltför gammalt, ser boken rejält vattenskadad ut. Hon tar upp boken.

– Igår la vi den här under en fuktig skärbräda. Skyddsomslaget blir lätt påverkat av fukt. Det uppskattar jag jättemycket, det finns något väldigt fint i att det materiella med boken förändras. 

Hon berättar att hon hämtat inspiration från författaren Roxanne Gays roman I vilt tillstånd, vars omslag snabbt förändras i solen.

– Jag tycker om faktum som får människor att förstå att de inte kan kontrollera det omkring sig. Det ser vi idag med pandemin, översvämningarna och skogsbränderna, det borde inte vara nyheter för människor egentligen, att världen är de övermäktiga. Det verkar vara väldigt svårt för mänskligheten att relatera till: materia är inte till för dem.

Böckers materiella skifte är ett mer ovanligt experiment i litteraturvärlden: en ny twist på en gammal medieform som genom åren inte har genomgått någon större utseendemässig förändring. Två pärmar med sidor mellan. Batistini menar att hon gärna ser sin bok i en annan struktur – till exempel är både mata duvorna och stamina skrivna utan sidonummer.

– Bokformen är ju på ett sätt väldigt begränsande. Jag hade jättegärna gett ut stamina på ett annat sätt, gärna tryckt en karta som en kunnat vika ihop. Jag tänker att den har en struktur som rör sig på ett annat sätt än att en sida följer på en annan. Sen innehåller den ju indelande siffror, men jag vet inte om det är kronologi, jag tänker att det är mer frågesportsstruktur. Lite mer som ett kryss två.

Att Batistini tänkt efter angående kontroll och begränsning går även att skymta på bokens första sida, där texten “Detta verk har trycks utan copyright” står.

Varför har du valt att göra så?

– Det är helt enkelt för att visa att visst, boken finns i ett köp- och säljkretslopp, men att texten i sig i alla fall inte blir såld. Jag tycker att ägande, generellt, är fel. Det är så speciellt, att människor har det begäret, att äga så abstrakta saker som texter eller toner. Eller en strandremsa. Och sen så tydliggör det ju också vad copyright betyder: det spelar ju ingen roll. Det behövs ju inte.

Hon har inga speciella önskningar över hur hon skulle vilja se texten kopieras, ändras eller distributeras, utan menar att det är det kontrollösa som är det intressanta: att det finns andra människor där ute som kan ge och lära av texten. Människor som inte bara slipper ta ställning till textens ursprung, utan inte heller har möjlighet att leta upp författaren och hennes bakgrund. För vem är egentligen poeten bakom pseudonymet Bella Batistini?

– Jag tänker inte på Bella Batistini som ett pseudonym. Det är inte så att böckerna är under Bella Batistini, och att jag bakom det har ett riktigt juridiskt namn som är “jag”. Jag har ju ett juridiskt namn som jag använder, och ibland när jag gör det kan det kännas som att jag ljuger. Att skriva i ett annat namn blir att ifrågasätta benämningar i sig: vad är en lögn och vad är en sanning i hur en presenterar sig själv? För många människor är det juridiska ett hot. Inte tryggt, och väldigt binärt på många olika sätt.

Tidigare har Batistini skrivit under andra namn, men hon beskriver att skriva namnlöst som det “viktigaste”.

– Samtidigt, om en har erfarenhet av faror som förföljelse, statlig repression eller en queererfarenhet kan det ju vara jätteviktigt att få använda sitt namn. Att känna “jag måste stå upp för att få ge ut de här texterna utan att bli fängslad”. Utifrån olika kontexter förstår jag att människor behöver göra en röst på olika sätt. Vad som är ens namn, hur en ser på det och vad det bär med sig är så stort. Men det är viktigt att inte ta för givet att ens namn är en trygghet eller en självklarhet att bära med sig genom livet.

Det märks att hon funderat väldigt mycket på benämningar, och hur olika människor behöver en röst på olika sätt. Hon berättar om personer som skriver i andra namn, från Moa Martinsons pseudonym H.J i tidningen Arbetaren, “då pseudonymen kunde möjliggöra mer radikala texter”, till dagens större fokus på representation, då “vem en är, att vara transparant blir viktigare”.

– Och det blir ju en diskussion om exkludering då.

Känner du att du går miste om något i att inte använda ditt riktiga namn? Som att skapa en enhetlig författaridentitet, och statusen som det ger?

– Nej. Nej, absolut inte. Men det kan ju skapa vissa svårigheter, att hela tiden existera i någon slags förvirring. Typ att varken jag eller någon annan vet vem jag är.

Tänker du att förvirringen är en konsekvens av namnet Bella Batistini, eller fanns den innan?

Batistini skrattar.

– Det var innan.

Vad händer dig framöver?

– Jag är väldigt intresserad av rörelser kring språket som kognitivt stöd, och litteratur som är som 8 sidor – det är nyheter på lätt svenska. De skriver med max fem ord på varje rad, och använder inte några akademiska termer. Jag tycker att det finns något jättefint i det, och det är intressant i relation till föreställningar och status. Poesi kanske beskrivs som – i och för sig tycker jag inte att det är lika sant längre, och det kanske är Revolution Poetrys förtjänst – mer klassiskt, en mer svår form av litteratur. Men så finns 8 sidor, som då är lättläst svenska, och det ter sig ganska likt poesi. Men blir sett på ett annat sätt. Såna saker intresserar mig mycket.

Skriver du i framtiden?

– Det kommer jag säkert göra.

Tror du att du skriver i samma namn då, det vet man kanske inte än?

– Nej precis! Det vet man inte.

---

stamina av Bella Batistini utgavs 11 augusti 2021 av förlaget it-lit.