Inte alla män — men alla män vi ser

Vi kan historien vid det här laget. En instagramstory, en twitterpost, en polisrazzia som blir offentlig. Ett internet som brinner, om än för en stund. Vi har sett männen många gånger. Vi har sett deras skam, deras arrogans, deras försök till förlåtelse och deras sätt att skapa förståelse. Motstridigheterna har haglat: “Går emot 100 procent av vad jag står för” berättade Paolo Roberto in en Instagrampost efter att han, 100 procent frivilligt, köpt en kvinnas kropp. Kognitiv dissonans på nivåer som till och med de mest tålmodiga av psykologer skulle ha svårt att hantera. “Skämdes lite över att vara med henne, men brydde mig egentligen inte” skrev en känd artist för några dagar sedan angående sitt förhållande med ett 15-årigt fan. För somliga verkar en axelryckning också fungera som en snabb samvetsrensning. 

Vid det här laget har jag svårt att känna något annat än trötthet. Ilska, sorg, besvikenhet – det finns där också. Framförallt blir jag dock trött, på ett uppgivet sätt, på ett utmattat sätt. Jag tänker på vad det gör med oss tjejer – för något måste det oundvikligen göra – att under flera års tid ständigt ha sett dessa män på framsidan av tidningar, i tv, på nätet, på en fest eller en föreläsning, för att sedan inse att en efter en har begått brott, trakasserier, eller i bästa fall bara kallat någon för hora eller tvingat fram lite tjatsex. När jag tänker på fallet som uppdagats i dagarna känner jag en resignerad, mörk sorg. En fullkomlig maktlöshet. Jag känner också en enorm rädsla. Att många män är svin är ingen nyhet, pardon my french. Fråga vilken kvinna som helst om hennes relationer till män, och hon lär ha åtminstone något på lager som bekräftar ovanstående påstående. Det är dock något specifikt obehagligt med att titt som tätt bevittna hur man efter man i ens närhet eller omvärld visar sig vara en sexköpare, en våldtäktsman, en pedofil. Om man har haft någon som helst tro på “inte alla män”, så minskar den i takt med varje berättelse som uppdagas.

Problemet är givetvis inte att informationen kommer upp till ytan. Få saker har varit viktigare för jämställdheten än just insikten om att alla män faktiskt kan – inte begår, men kan begå – sexualbrott. Det är inte bara främlingen som lurar i hörnet. Det kan vara din vän, din pojkvän, killen du råkat få ögonkontakt med på ICA. Slutsatsen för de flesta av oss tjejer är: Ingenstans är en säker.  Trots den på många sätt höjda kunskapsnivån och långt mer medvetna allmänna opinionen blir den slutsatsen mer och mer bergfast för var dag som går. För en av många konsekvenser av mäns våld mot kvinnor — i det här fallet sexuellt våld — är just rädslan. Rädslan som begränsar ens livsutrymme, som ständigt håller en på tårna och som gör det svårt att, trots att man vill, känna trygghet och tillit. 

När vi pratar om rädslan som kvinnor känner pratar vi ofta om den fysiska rädslan – rädslan som uppstår en sen kväll, när man tar en omväg hem och med hastiga rörelser fördelar nycklar mellan fingrarna. Men vi pratar sällan om rädslan som infinner sig i våra närmaste relationer, om rädslan som är långt mer psykisk än fysisk och vars effekter är konstant närvarande. Om hur vi frenetiskt är vaksamma på gråzoner i våra egna relationer med män, och om hur svårt det kan vara att stänga av statistiken som flimrar förbi. “Tänk om det vore din syster?” säger män ibland till varandra, för att ingjuta någon slags empati som enbart verkar vara kopplad till kvinnor man har blodsband med. Själv går jag ibland och funderar: “Tänk om det vore min bror?”. Tänk om det vore min far, min bästa vän, min pojkvän. Obehaget i insikten är svårt att vifta bort, och rädslan likaså. Det är något så otroligt mörkt i att inte kunna känna fullständig tillit ens till de närmaste personerna i ens liv, och att, mot sin vilja, finna sig själv konstant misstänksam.

Den konstanta misstänksamheten är ett sorgligt faktum, som män får leva med. När en grupp har ett så tydligt våldsmonopol över en annan grupp, så som män har över kvinnor, råder det ingen tvekan om att det minsta man kan göra är att försöka rannsaka sin egen, individuella delaktighet. Vad som ständigt gör mig nedslagen är dock att det är just den här rädslan, som trots alla framsteg fortfarande är precis lika påtaglig, som upprätthåller såväl patriarkala strukturer som ständigt genomsyrar så många kvinnors liv. 

Det spelar ingen roll vilken lön vi får, eller hur många kvinnor som kommer upp till ledande positioner, om vi fortfarande är rädda för männen i vår omgivning. Och statistiken visar uppenbarligen att makt och pengar knappast är vägen – risken för att bli utsatt för våld tycks tvärtom öka. Oavsett utveckling, teknisk som samhällelig, är vi alltså fast i det mest primala stadium av rädsla: rädsla för att bli utsatta för våld. De ständiga avslöjandena i media påvisar dels att rädslan är befogad – våldet finns uppenbarligen där – samtidigt som de också förstärker rädslan, och därmed stärker rädslans grepp.

Den ständiga kännedomen om att våldet lurar överallt blir, precis som mycket annat, förstärkt i vårt medieklimat. Den nya offentligheten innebär en ökad medvetenhet som stundtals är svår att bära och som befäster strukturerna – kvinnor utsätts, män talar ut. För varje fall som dammas av, för varje berättelse som kommer upp till ytan, är vi ett steg närmare återupprättelse. Men för varje övergrepp får vi också bevis på att vi ännu har långt kvar till dagen då kvinnors rädsla för män är obefogad. Jag beklagade mig för en vän häromdagen, i samband med att jag misstänkte att jag blivit drogad under vår senaste utekväll, om att jag “kände mig cynisk”. Hade lite skuldkänslor, skämdes för att anklaga mannen i fråga för något så grovt. Hon tittade på mig och sa: “du har inte råd att vara godtrogen. Du måste tänka utifrån värsta tänkbara scenario. Det är din självbevarelsedrift.” 

Det lät hårt, tyckte jag då. Det låter realistiskt, tänker jag något i efterhand.

Om vi vill nå jämställdhet är det i rädslan som vi måste börja gräva. I vår egen rädsla. Jag förmodar, trots min något kyliga inställning, att även männen har en rädsla. Vi måste börja gräva i den också. För så länge som halvdana ursäkter och axelryckningar utgör offentliga ursäkter från män, och så länge som flickor, tjejer och kvinnor oroar sig för att alla män i deras närhet är potentiella förövare, så kommer rädslan fortsätta genomsyra och begränsa våra liv och relationer. 

Vi kan historierna vid det här laget – inte bara för att vi har hört dem, utan för att vi har levt dem. Jag hoppas att historierna tar slut. Inte för att vi slutar berätta dem, utan för att vi slutar uppleva dem.