Från hotellrummet till konfettiregn – Nadja Holm vann den oväntat märkliga säsongen

Precis som i Melodifestivalen tidigare i år, fick vi för första gången på sex år en kvinnlig vinnare av årets Idol. Om 2020 varit något annat än coronans år har det bevisligen varit kvinnornas år i Musiksverige, och skönt ändå att kunna inleda det nya decenniet med lite rättfärdigad kvinnlig dominans. I fredagens final duellerade 21-åriga Paulina Pancenkov från Bjuv och 23-åriga Nadja Holm från Piteå framför uppklädda soffsittare, där Nadja till slut stod som segrare av Idol 2020 — som vid sidan av pandemin blev en märkligare säsong än förväntat.

Eftersom favorittippade Caspar Camitz till allas förvåning åkte ut i semifinalen, var känslan på förhand att det var Paulina som hade gagnat momentum, eftersom Nadja från början varit med i snacket om vem som skulle göra Caspar sällskap i finalen. Nadja bar ledartröjan tack vare gamla meriter och stabil leverans genom hela tävlingen, medan Paulina verkade ha toppat formen till sluttampen. Med det sagt väntade en högst oförutsägbar final. Finalkvällen bestod av tre ronder: Den första ronden av låtarna som idolerna framträdde med första veckan på sina hotellrum (smart TV4!), den andra ronden av idolernas egna val och den avslutande ronden förstås av vinnarlåten. 

I första ronden sjöng Paulina Side To Side med Ariana Grande och Nicki Minaj, medan Nadja sjöng Freedom med Beyoncé och Kendrick Lamar; två låtar som med all rätt förtjänade att repriseras på den riktiga scenen. Detta tema gagnade dock Nadja något mer — Freedom är trots allt en käftsmäll till låt. Den andra rundan blev ett rejält battle of the ballads: Paulina framförde Hurt med Christina Aguilera och Nadja Never Enough med Loren Allred från filmen The Greatest Showman. Två klockrena låtval, men musikalgenren har en tendens att fängsla sångaren i originalet — det är ofta svårt för artister att helt göra låten till sin egen. Detta märktes tyvärr i Nadjas framförande, samtidigt som Paulina briljerade Christina Aguileras tårdrypande ballad. Till slut återstod endast vinnarlåten. Det hördes att jurymedlemmen Alexander Kronlund med flera i år försökt röra sig från den vanliga vinnarlåtsformulan, men tyvärr blev resultatet något blekare än vinnarlåtarna från de senaste åren. Used To Me är catchy som attan, men i övrigt hade låten kunnat släppas 2013 och känts rätt i tiden. Hur som haver, vem framförde den bäst då? Jo, Nadja — utan tvekan. Hon framförde den med mer pondus och kraft än vad Paulina gjorde, och låten… lät som Nadjas. Ofta är framträdandet av vinnarlåten avgörande för utgången av finalen, och så kan det definitivt ha varit även i år. 

Utöver de uppenbara omständigheterna har årets säsong varit en av de märkligaste hittills. Låtvalen går det alltid att klaga på, men av någon anledning föll de sig extra förundransvärda just detta år. En anledning till detta kan vara att startfältet för första gången på många år bestått av deltagare som redan när fredagsfinalerna började haft ett utpräglat artisteri. Idoler som Caspar Camitz, Nova Luther, Simon Karlsson, Ella Hedström och Affe Hagström med flera känns redan givna i vilken genre de åtminstone bör röra sig inom i framtiden, och detta kan ha bidragit till att låtvalen varit mer påtagliga än vanligt. Antingen har idolerna nästan enbart uppträtt med låtar som passat dem som handen i handsken, eller så har de konstant blivit knuffade ur sin bekvämlighetszon.

Det går exempelvis inte att bortse från det faktum att Nova knappt fick sjunga det hennes röst är ämnad för, nämligen soul och R&B, och att det bidrog till hennes uttåg i semifinalen. Tro mig, jag är helt för att låta artisterna testa sina vingar och prova på olika typer av genrer, det är ju ändå det de olika temana varje vecka är till för. Men att juryn till exempel valde Blow Your Mind av Dua Lipa till Nova i semifinalen kan vara det mest otacksamma låtvalet någonsin, vilket självklart blir ödesdigert när alla förutom just Nova överöses med positiv feedback. Något som blir extra tydligt när juryn just i år haft ovanligt svårt för att ge konstruktiv kritik. 

Under vissa sändningar har tsunamin av hyllningar känts rent ut sagt obefogad. Visst, i år går det faktiskt att hålla med om det ständiga konstaterandet att året har det “starkaste startfältet någonsin”, för i år var det nog faktiskt så. Men det innebär inte att idolerna inte har aspekter av sitt artisteri som behöver filas på. När kritiken väl kom blev den som en chock för idolerna: Antingen hanterades det som av Herman Silow som fullständigt sket i kritiken, och som på grund av sin brutala ärlighet och hänsynslöshet kan ha varit den värsta idoldeltagaren som Idol-produktionen kunnat tänka sig (eller därav kanske den bästa?). Eller så hanterades det som av Nova, som istället bröt ihop – men främst verkar ha tagit kritiken så hårt för att hon ställt så höga krav på sig själv. Om juryn istället gjort sig för vana att tidigt under säsongen nämna konstruktiv feedback trots ett väldigt bra framträdande hade kritiken kunnat normaliseras bättre. Istället blev juryns kritik i år så gott som stigmatiserad, vilket blir ännu mer problematiskt med tanke på att Idol-erfarenheten redan förminskats av coronapandemin för deltagarna. Men kanske kan det just bero på detta, att de inte haft någon fysisk publik som kunnat bua överdrivet när juryn sagt ifrån, och att juryn fått agera cheerleaders för att kompensera. Förståeligt, men någon balans borde ha varit möjlig att uppnå.

Överlag har denna säsong bjudit till ordentligt, både underhållningsmässigt och kvalitetsmässigt. Som nämnt fick tittarna ett sällan skådat starkt startfält i fredagsfinalerna, och vi har för första (och förhoppningsvis sista) gången fått se uppträdanden från deltagarnas hotellrum, vilket nog kändes långt borta för dem när de sökte till årets upplaga. Men kvinnan på täppan blev Nadja Holm, och trots att hon kanske inte var den mest självklara artisten i startfältet var hon den bästa sångerskan i kombination med en värmande norrländsk karisma som gick hem i hushållen. Om vi better get used to her är frågan, men förhoppningarna är höga.