Hur hanterar man egentligen död och sorg?
På ett sätt känns det som att hon aldrig funnits. Var hon på riktigt? Hade hon en kropp av kött och blod?
När Anna var liten förlorade hon sin mamma i cancer och som vuxen inser Anna att hennes mamma är ett mysterium, det var en kvinna som Anna aldrig fick lära känna. Hur hanterar man egentligen sorgen av att förlora sin mamma? Sorg och sorgbearbetning är centrala teman som tas upp i Klara Wikstens nya serieroman Mors Dag. Berättelsen om Anna är den första av tretton personporträtt som handlar om personer med en gemensam tragedi, de har alla förlorat sin mamma för tidigt.
Diktjaget håller både läsaren och de tretton personerna i handen genom boken. Läsaren får möta Lidia som inser att tomrummet efter sin egen mamma blivit ännu större efter att hon själv har blivit mamma, Linda som går igenom en sorglabyrint som resultat av ett missfall samt förlusten av hennes egen mamma, Magnus som aldrig har lärt sig att sörja och de tio andra personernas relation till sorg. Diktjaget lotsar läsaren genom porträtten och förmedlar de olika berättelserna med omsorg.
”Bildspråket i romanen bidrar till intimiteten som skildras i varje porträtt och gifter sig vackert med berättandet i sitt nakna språk.”
Porträtt efter porträtt som har förlorat sin mamma passerar genom sidorna och läsaren får följa olika variationer av berättelser med samma förutsättningar. Trots det skildrar Klara Wiksten de olika nyanserna av ett tema som når nya djup efter varje porträtt. Sorg och det som finns omkring sorg, hur det hanteras, hur det inte hanteras och hur vår kultur ser på döden och den sorg som kommer med den.
Berättelserna kompletteras med avklädda illustrationer i blyerts med utsuddade linjer. Bildspråket i romanen bidrar till intimiteten som skildras i varje porträtt och gifter sig vackert med berättandet i sitt nakna språk. Det känns privat, som att man har öppnat någons dagbok. Språket och illustrationerna ger berättelserna en effekt som påminner om ett hårt slag i magen. Det kan uppfattas som något negativt, men i detta fall förmedlar det vikten av berättelsen på ett tydligt sätt. Sorgen är blottad, man känner den.
I den sista berättelsen, porträttet om Tina, konfronteras sorgen, hantering och bemötandet av den. Det sker ett ifrågasättande genom ett möte med Nornorna, ödesgudinnorna i den nordiska mytologin och Tina får chansen att fråga om döden: en av de mest existentiella frågorna som präglar vår mänsklighet. Det är ett porträtt som ifrågasätter hur vi hanterar döden och sorgen som följeslagare.
I Mors dag är sorgen en blottad och varierande process som kommer nära. Berättelserna är personliga, in i minsta detalj och berör skarpt. Läsupplevelsen av Mors dag var effektfull men inte förvånade efter att ha läst Klara Wikstens tidigare poesidebut Sorgdikter. Mors dag behandlar ämnena död och sorg med en omfamnande ärlighet när den förmedlar den mycket obegripliga situationen av att förlora sin mor.
