Homofoberna hatar hungerspelen

Den 19 maj 2020 hände något jag inte alls hade förväntat mig och som lät som ett dåligt aprilskämt: Suzanne Collins släppte en helt egen bok om President Snow, den eviga och otroligt osympatiska superskurken från Hungerspelen-trilogin. Boken har det irriterande långa namnet Balladen om sångfåglar och ormar. Jag ställde mig själv tre frågor:

Tycker jag, Sveriges största (självutnämnda) Hungerspelenfantast, att Hungerspelen behöver en prequel? 

Nej.

Kommer jag ändå köpa boken så fort jag får chansen?

Absolut.

Kommer jag hoppa upp och ner på ett sjukt sätt när den dimper ner i brevlådan? 

Högst troligt. 

Bonusfråga: Tycker jag, såhär efter att ha läst boken, att den behövde skrivas?

Nja. På ett sätt känns det som att om man behöver skriva en helt ny bok för att ge sin superskurk lite djup, då kanske man inte har en superbra superskurk från början? Det jag vet är att det som nu, såhär ett dygn efter att ha läst ut boken, faktiskt har fastnat i mig inte är själva historien eller språket eller ens boken i sig. Jag tänker på något helt annat. 

Det finns nämligen en mening, ett litet litet stycke, som etsade sig fast och plötsligt ändrade hela mitt fokus. Bokens huvudpersoner ska ut i skogen men en av karaktärerna stannar hemma med förklaringen: 

”Hon har just börjat träffa en flicka längre bort på gatan. Hon är nog bara glad att få huset för sig själv i några timmar”. 

Helt plötsligt, helt oförberett och bara sådär i förbifarten kom det en liten liten dos representation. En nästintill obetydlig biroll som jag inte ens kommer ihåg namnet på är queer! Prisa gudarna! Jag läste meningen om och om igen för att försäkra mig om att jag faktiskt läst rätt. Och någonstans här började jag få en dålig smak i munnen. Snacka om att bli glad för att någon gör det absolut minsta möjliga. Är jag ens bättre än de som hyllar pappor som hämtar på förskolan eller är med på föräldramöte? Borde jag hylla Suzanne Collins bara för att hon gör något som jag tycker borde vara helt normalt, en självklarthet? Bara för att hon INTE gör en J.K Rowling och justerar karaktärernas sexualiteter i efterhand?

Nej, det tycker jag inte. Jag ska inte hylla henne till skyarna för en enda liten mening. Men faktum kvarstår: meningen gjorde mig glad. Och jag tänker att det säger så mycket. Av de 550 sidorna är det en enda mening som faktiskt fastnade hos mig, bara för att den plötsligt öppnade upp en dörr jag inte ens trodde fanns i detta universum som är Hungerspelen. Den där enda meningen talade om för mig att det är fullt normaliserat att inte vara straight i denna värld som hittills endast visat tvåkönade relationer. Ingen av böckerna är kärleksböcker, men det går inte att förneka att kärlek och relationer varit centrala delar i alla fyra. Att det här är den enda gången detta påtalas i böckerna beror väl antagligen på att representation inte var något som någon förväntade sig 2008, men jag blir ändå helt galen av tanken på vilken skillnad dessa böcker hade kunnat göra om typ KATNISS EVERDEEN INTE VAR STRAIGHT! Den lilla tankeleken utgår ju i och för sig ifrån att Hungerspelen hade fått det enorma genomslag den har haft, även om huvudpersonen råkade vara queer. Och det tror jag inte att de hade fått. Världen var inte redo för det 2008 och jag är faktiskt inte säker på att den är det nu heller. 

Men vi måste sluta vänta på att världen ska bli redo. Den kommer inte bli redo om inte fler typer av människor och relationer än vita, cis och straighta syns. Vi måste matas med berättelser om marginaliserade och/eller normbrytande personer på samma sätt som vi matas med motsatsen. Vi måste matas med historier där en HBTQ+-person får vara mer än bara queer. Vi måste matas med huvudkaraktärer och biroller och superskurkar och föräldrar och bästa vänner som faktiskt representerar hela vårt samhälle, alla och allt vi är. Därför att det är det enda sättet att få människor att inse att det går att relatera till en HBTQ+-person eller en icke-vit person även om en inte är svart eller queer. Jag blir fullkomligt galen av att det är så, att vi ska behöva skrika oss hesa för att få grundläggande respekt och empati för de vi är, men så verkar det vara. Därför blir jag glad över den där enda lilla meningen. I en bok där ingen hade förväntat sig det, i en bok vars story cirkulerar kring ett av de där straighta paren som jag egentligen är så trött på att läsa om, där fanns det plötsligt en mening som bröt mot det förväntade. 

Jag hoppas hjärtligt och innerligt att det kanske satt en stackars homofob någonstans som fick sig en smärre chock i den trevliga lässtunden. Och det är därför representation är viktigt. 

Som sagt: varken Suzanne Collins eller någon annan som gör the bare minimum ska hyllas till skyarna. En biroll jag inte kommer ihåg namnet på är inte tillräckligt för att en bok ska gå till HBTQ+-historien, men det har väl aldrig varit målet för just den här bokserien heller. Ändå tror jag det är viktigt att sådana här små meningar får finnas och frodas.

Jag kommer aldrig sluta kräva berättelser med queera, normbrytande huvudpersoner som är de de är utan att ifrågasättas, där deras queerness inte behöver stå i fokus. Men jag tror inte vi får glömma hur viktigt det kan vara med berättelser där prideflaggan vajar lite vid sidan om. Där HBTQ+-personer får existera som riktiga människor, inte bara som the gay best friend. Där en biroll som jag glömt namnet på kan få vara butter, tråkig och reserverad, inte lita på sin kompis nya kille, och samtidigt förälskat sig i en tjej längre ner på gatan.

Jag tror att de där små sakerna, i stora mängder och i kombination med historier där HBTQ+-personer står i fokus och får äga sina egna historier, är precis det vi behöver för att nå normalisering. De här karaktärerna i böcker och filmer kan få ta sin roll i kampen vi för i vår verkliga värld. Med deras hjälp kanske jag om ett antal år kan läsa en liknande mening i en annan bok utan att ens reagera.