Låt oss inte förminska en vinst för en underrepresenterad grupp som vi själva inte tillhör
Oscarsgalan har en lång väg kvar att gå när det gäller representation. Att den Oscarsnominerade West Side Storys stjärna Rachel Zegler inte ens fick en inbjudan till galan (förrän fansen reagerade och gjorde det känt för allmänheten) belyser hur mycket högre tröskeln är för minoriteter. Men samtidigt har vi kommit en lång väg. På stora duken syns nu fler kvinnor och fler minoriteter än någonsin, och vissa av dem hör till årets nominerade. Det har skett framsteg i Hollywood. Men konversationen landar ofta i en form av whataboutism om vi tillhör en annan minoritetsgrupp än den representerade. “När är det dags för oss att synas då?” kan vi fråga när det går bra för andra. Och frågan är befogad. Men en vinst för en minoritet är väl ändå ett steg i rätt riktning för alla underrepresenterade?
”Som arab själv upplever jag att Hollywood glömt att vi finns”
Jag kommer utgå från en underrepresenterad grupp: araber. Som arab själv upplever jag att Hollywood glömt att vi finns. Vi är ingen liten grupp människor – arabiska är det sjätte största språket i världen. Men hur många exklusivt arabiska stories har vi egentligen fått se? Säg INTE Aladdin, I double dare you.
Vet ni när den första araben vann en Oscar? 2019. Tre år sen. Rami Malek vann “BEST ACTOR” för sin roll som Freddie Mercury i Bohemian Rhapsody. I sitt tal snålade han inte med att lyfta upp och uttrycka sin tacksamhet till sina egyptiska föräldrar. Han berättade om deras kamp som första generationens invandrare och drog en koppling mellan sig själv och Mercury (Rami som amerikan med afrikanska föräldrar, Freddie som en queer engelsman med föräldrar från Asien). Han belyste hungern i att få se mer berättelser om och med de underrepresenterade.
Vad var reaktionen på detta? Hyllning, men också förminskning. Både från representerade och underrepresenterade. På sociala medier kunde vissa inte låta bli att förminska hans och hans föräldrars upplevelser som första och andra generationens invandrare. Varför? För att han helt enkelt inte såg ut som en stereotypisk arab. Och – för att deras grupp inte representerades. Rami är en otroligt skicklig skådespelare och börjar bli ett hushållsnamn. Och ja, låt oss vara ärliga, hans utseende har gett honom förtur till rollerna han fått i jämförelse med andra minoriteter. Men förminskar det hans upplevelse? Är det fortfarande inte en vinst för minoriteter?
”Tillgången för oss att få sitta runt bordet där besluten tagits har inte varit många”
Mitt svar är ja; det är en vinst. För att även om din eller min grupp inte är representerad, så visar det ändå att möjligheten finns. Araber, om några, vet precis hur det är. Egentligen borde vi redan 2003 ha fått en arabisk Oscarsvinnare: Salma Hayek (japp, ni kanske inte visste att hon är libanes också). Hon var nominerad till “BEST ACTRESS” för sin roll som Frida Kahlo i Frida, men förlorade till australiensiska Nicole Kidman (nu har det också blivit känt att Hayek utsattes för sexuellt ofredande av Harvey Weinstein under inspelningen och motarbetades under hela filmproduktionen). Folk ser oss, men vi är inte förstådda. Vad det beror på, vet jag inte. Kanske är post 9/11-synen på araber inte över hos varken Hollywood eller amerikanerna. Men framförallt handlar det nog om att araber inte fått samma möjligheter att stå bakom och framför kameran som andra. Tillgången för oss att få sitta runt bordet där besluten tagits har inte varit många, och frånvaron av våra röster visar sig sen i resultatet.
Ett exempel på underrepresentation i en (fantastisk) film är 2022s Oscarsnominerade Dune. Boken, med samma titel som filmen är baserad på, är fylld med referenser och kopplingar till både arabisk kultur och språket självt (“shai hulud”, “kul wahad”, “sook”). Exempelvis är fremen, (ursprungsbefolkningen på den fiktiva ökenplaneten Arrakis, där berättelsen utspelar sig), tveklöst baserade på beduiner (arabiska nomader). Men i filmen skymtades varken araber eller de många arabiska aspekterna från originalberättelsen.
Trots denna brist har jag och säkert många andra araber försökt se oss själva i de minoriteter som visats på film. Vi kan se familjedynamiken i Encanto och West Side Story och bli påminda om våra släktingar. Vi kan se hur hög tröskeln var för Venus och Serena Williams som icke-vita kvinnor i King Richard och koppla det till tröskeln vi har som minoritet. Deras berättelser liknar våra, men de utgår inte från oss. Det kan göra oss så frustrerade att vi glömmer att de har varit, och är, i samma sits också. En grupps representation tar inte något från oss andra. I konversationen om representation måste vi kunna ifrågasätta varför vi inte representeras samtidigt som vi uppskattar de framsteg som skett.
Det lär kanske dröja tills vi får se berättelser från Mellanöstern i Hollywood, eller tills nästa arab vinner en Oscar. Det lär kanske dröja tills din grupp får representeras också. Ska vi vara ledsna över det? Självklart! Men kan vi ändå glädjas över att andra minoriteter representeras trots att vår grupp inte blev det? Ja, utan tvekan! Kolla bara på årets nominerade – Ariana Debose, Aunjanue Ellis, Javier Bardem mfl. Låt oss inte förminska en vinst för en underrepresenterad grupp för att vi inte tillhör den. Låt oss fira det istället och försöka komma överens om att en vinst för en underrepresenterad grupp är en vinst för alla de underrepresenterade, eftersom det är en steg i rätt riktning.
