HMLTD:s Henry Spychalski om mytologi, maskulinitet och västvärldens förfall
I fredags släppte britterna i det uppseendeväckande new wave/popbandet HMLTD sitt debutalbum, West of Eden. Bandet som tidigare blivit uppmärksammat för sin experimentella och genreöverskridande musik samt sina normbrytande framträdanden och stil har gjort sig bekväma i rollen som 20-talets Ziggy Stardust och fullkomligt krossar både könsnormer, sexualitetsnormer och såklart, musiknormer. Vi tog oss tiden att ringa upp bandets upprymda sångare, Henry Spychalski, och pratade bland annat om skivan, mytologi, maskulinitet och deras intensiva liveshower.
HMLTD fick kontrakt och började spela in sitt debutalbum med Sony Music. Efter att ha lagt ner både massvis med tid och hundratals tusen dollar på skivan valde Sony att bryta kontraktet med bandet. I samma veva blev bandet nerstängda på Twitter, stämda för sitt bandnamn och förlorade en bandmedlem. Men nu, efter fem år som band och motgångar av alla dess typer, kan bandet äntligen presentera fullängdaren West of Eden.
– Det känns faktiskt helt fantastiskt och jag tycker att det helt och hållet varit värt väntan. Mer än något annat, så är det en ganska surrealistisk känsla med tanke på att det har varit en så stor del av mitt liv, så det känns lite som en födelsedag och julafton på samma dag.
Enligt Henry utspelar sig albumet i ett fiktivt västerländskt samhälle som är på gränsen till utrotning — ett samhälle med naturkatastrofer, i politisk och ekonomisk kris — och att försöka finna en mening och försöka leva trots detta.
– Saken är det att det kan vara den framtid för alla oss som är någonstans i 20-årsåldern idag och det som kommer vänta oss senare i livet när vi hela tiden ser ekonomiska, politiska, ekologiska och spirituella kriser. Men vi måste ändå försöka hitta en mening och njuta av våra liv och hitta kärlek och glädje, trots all skit som händer runt omkring människorna i det samhället.
Känner du att det är någonting som anspelar på ditt eget liv?
– Jag tror att det är något som anspelar på allas våra liv. Man ser verkligen en stor ångest bland människor just nu. För den framtiden som den förra generationen har lämnat oss är en väldigt mörk sådan. Allting känns som att vi är på en rak väg mot en stor kris och det är därför jag tror det finns så mycket ångest inom vår generation.
I texterna på West of Eden återkommer bandet ständigt till mytologiska referenser. Albumets titel är en tydlig anspelning på första moseboken där Cain mördar sin broder, Abel, av avund. I traditionell gamla testamentet-stil blir han då bannlyst från det heliga landet “East of Eden”. I övrigt fullkomligt kryllar skivan av anspelningar på mytologireferenser som denna. Med en imponerande inlevelse berättar Henry om de grymma och brutala gudahistorier som de låtit influera skivan:
– Jag anser att mytologi egentligen är en form av historia som är till för att påverka hur människor ser på världen. Men vad som är skevt är om man till exempel ser på alla västerländska religioner och mytologier ser man ett genomgående mönster av våld och tveksamma moraliteter. Cain och Abel från gamla testamentet är praktexempel på det. Samma sak med Romulus och Remus, som också är omslaget till skivan. De brukar ofta framställas som en bild av kärlek och medkänsla, när den där vargen hittar barnen och räddar dem, vilket ska sammanfatta allt som är fint här i världen men sen å andra sidan så har man en sjukt barbarisk historia som sluta med att den ena brodern dödar den andra. Det var så Rom skapades. Rom, som idag är en förebild för ett modernt samhälle. Anledningen till att vi egentligen har så många mytologiska referenser är för att vi vill försöka undersöka, försöka förstå och ifrågasätta dessa.
Är mytologi någonting som inspirerar och intresserar dig?
– Ja! Eller specifikt att undersöka och göra något genealogiskt med dem, och förstå vår relation till dem. Det jag är intresserad av är att kunna föreslå nya, bättre former av mytologier, specifikt nya mytologier om maskulinitet.
Tidigt i deras karriär började bandet dra till sig uppmärksamhet och blev till och med kritiserade för sin unika stil. En stil som utmanar moderna normer om maskulinitet och involverar bland annat mängder med smink, flamboyanta framträdanden och crossdressing.
– Länkarna vi gör till mytologi är något vi börjat med på senare tid men det vi ville göra från början var, att från ett manligt, heterosexuellt perspektiv kritisera machokultur från ”insidan”. Detta gör vi bland annat genom satir, avspegling och ren kritik. Vi försöker helt enkelt ge vår bild av vad machokultur är. Istället för det vi anser vara grymt, toxiskt och konkurrensinriktat vill vi istället föreslå ett alternativ som är mer kreativt, emotionellt, medkännande och det är det vi försöker förkroppsliga i vår musik och våra framträdanden (…) Att kritisera maskulinitet var det vi var intresserade av från början. Religion och mytologi är på något sätt vad som skapat den typen av mansnorm vi ser idag.
Er musik är ju också väldigt normbrytande. Vad är det som inspirerar er till att experimentera med musiken och att överskrida genrer?
– Jag tror att det kommer från det perspektivet att kategorier och gränser är väldigt kvävande och finns till för att hålla saker och människor på rätt plats. Så det vi vill försöka göra är att trotsa dessa gränser. Från ett könsperspektiv, ett sexualitetsperspektiv och som sagt ett musikaliskt perspektiv. Vi vill också försöka erbjuda något för alla. Vi tror inte på ett uppdelat samhälle utan vill samla alla, oavsett musiksmak.
West of Eden är, precis som bandets tidigare släpp, en form av gitarrpop som är starkt influerad av flertalet andra musikstilar. Henry beskriver det bland annat som att ge punkarna något att mosha till men samtidigt erbjuda något till alla som gillar trap, grime, eller varför inte jazz?
– Det är också något som kommit naturligt i spotify-generationen. Folk lyssnar inte längre på bara en sorts musik för det är inte så folk ser på musik längre. Numera är det så enkelt att byta från en musikstil till en helt annan. Du behöver liksom inte gå ut och köpa en LP-skiva för att behöva lyssna på en annan artist än de vars skivor du redan äger. Så det vi försöker göra är att fånga det genreöverskridande fenomenet i ett band istället för att lyssnaren ska byta från artist till artist.
Henry och hans fyra bandkamrater kommer att ge sig ut på en Europaomfattande turné, med start nu på fredag i Liverpool. HMLTD har bland annat blivit uppmärksammade för sina energiska och explosiva liveframträdanden. Vissa, aningen mer kreativa, än andra.
Vad kan människor som köpt biljetter till er turné som börjar om en vecka förvänta sig?
– Mycket tonåringar… någonting vi är väldigt glada över är att vår musik tycks gillas av unga människor.
Jag tror det var NME som skrev någonting om att ni brukar ha ganska obskyra liveframträdanden… Vad handlar det om?
– När jag först flyttade till London och började gå på spelningar på de lokala pubarna där jag då bodde, betalade vi 8 eller 9 pund, vilket är ganska mycket pengar när du är 19 och framför allt en student, för att se ett band. Till min besvikelse stod bandet nästan alltid i sina vanliga jeans och T-shirts och stirrade ner i sina skor. De spelade sina låtar i 40 minuter och sen gick de av scenen. Vi vill istället erbjuda publiken mer än så, för folk har faktiskt köpt biljett. Jag anser att man som artist har som ansvar att visa respekt för sin publik och erbjuda en sensationell upplevelse istället för att bara spela sina låtar.
Det värsta var dock en gång när vi spelade i Manchester ville vi göra en grej av den där gräshoppeinvasionen som man kan läsa om i andra moseboken. Så vi gick och köpte en jäkla massa gräshoppor som skulle flyga runt medan vi spelade.
Vad är det för saker ni gör då?
– Jag har bland annat blivit doppad i tjära och fjädrar medan vi spelat. Vi fick också för oss en gång att vi skulle hänga upp en massa döda kycklingar på scenen. Det värsta var dock en gång när vi spelade i Manchester ville vi göra en grej av den där gräshoppeinvasionen som man kan läsa om i andra moseboken. Så vi gick och köpte en jäkla massa gräshoppor som skulle flyga runt medan vi spelade. Problemet var bara att vi köpt fel sorts gräshoppor så hälften av dem kunde inte flyga. Detta slutade med att typ 300 av dessa blev ihjältrampade. Så när publiken hade gått var golvet helt täckt av gräshopps-lik. Arrangören var så sjukt förbannad på oss efter spelningen eftersom de behövde anlita en professionell städfirma för att städa hela lokalen. Vi betalade dock för städningen. Nu i efterhand fattar vi att det var en ganska dålig idé haha.
Förutom att ha jobbat med er debutplatta, vad har ni haft för er de senaste dagarna?
– Oj… bra fråga. Vi bestämde oss att vi skulle ta ett par dagar och bara leva som ”vanliga människor”… Så vi tog en danskurs och lärde oss koreografin till vår releasefest ikväll. Sen gick vi på en guidad Jack the Ripper- tour i östra London… som ”vanliga människor” gör haha! Idag åt vi i bandet brunch för att fira att vi äntligen släppt skivan och just nu ligger jag och försöker vila bort min bakfylla, sen ska vi som sagt ha en releasefest ikväll.
Då antar jag att ni förberett en hel del överraskningar inför detta?
– Alltså temat för ikväll ska vara en romersk orgie, så jag antar det. Vi tycker att det är ett ganska bra tema för då behöver inte vi förbereda någonting, komma till stället mitt på dagen och dekorera eller köpa eller släpa på hundratals gräshoppor. Vi kan bara lita på publiken att göra sin grej haha.
HMLTD har ännu inte någon spelning i Sverige inplanerad men Henry lovade att förbereda något spektakulärt tills dagen de kommer hit. Så länge folk är förberedda på att gå fullkomligt loss på konserten! Säger han med ett skratt och återgår sedan till att försöka bota sin bakfylla.
