Miss Anthropocene

Grimes

Människans tidsålder. Antropocen. Vi människor har tagit oss lite för stora friheter här på jorden, och nu kommer det stora bakslaget. Det vet ni redan, förstås. Och de flesta av oss skulle antagligen enas om att det är en ganska dyster utveckling vi befinner oss mitt i. Men i ett försök att “göra klimatförändring roligt” sjunger Grimes om den självdestruktiva mänsklighetens tillvaro, själv iklädd rollen som den antropomorfa klimatförändringsgudinnan Miss Anthropocene.

På Miss Anthropocene har Grimes — eller c, som hon numera kallar sig — tagit ett stort kliv från sitt senaste, betydligt poppigare och gulligare, album Art Angels från 2015. Det är inte så förvånande, med tanke på att hon i efterhand kallat Art Angels för “a piece of crap”.  Istället är Miss Anthropocene — vars titel givetvis är en lek med orden “misantrop” och “antropocen” — starkt präglad av nihilism och en feberdrömaktig dåsighet. 

Darkseid är, utöver Grimes nickname på Playstation Online, där hon hänger “to kill people and stuff”, en futuristisk traplåt med ett beat som från början var tänkt åt Lil Uzi Vert. Domedagsklingande horn ekar över den tungt rullande basen, och 潘PAN rappar aggressivt på mandarin. Delete Forever låter som Grimes svar på Wonderwall, med akustiska gitarrer, banjo och stråkar och ett gungigt trumkomp. Trots det behandlar den desto tyngre ämnen. Den blev färdigskriven samma kväll som Lil Peep gick bort i en drogöverdos 2017  och redogör för den opioidepidemi som just nu pågår i USA, och som tyvärr har drabbat många i Grimes närhet. Trance-bangern Violence är också fantastisk, och har hög potential att bli ett klassiskt BDSM-anthem, såvida man inte snarare vill tolka låten som människans våldsamma relation med planeten. Men det kanske är att läsa in för mycket, med tanke på att albumet i första hand egentligen verkar handlar om Grimes själv, och hennes senaste år.

My Name is Dark (Art Mix) är också en höjdpunkt. Den är aggressiv och industriell med en pumpande, distad basgång, elgitarrer och starka influenser från nu-metal. “I hear they’re calling my name/ I’m not gonna sleep anymore” sjunger hon febrigt om sin insomni, ibland med paniska black metal-skrik. Utöver den, stannar det hela av en aning på albumets andra halva. Låtarna rinner över i varandra, i en drömlik massa av visserligen välskriven och välproducerad, men sömnig pop. Det saknas överraskningar av det slag som fanns på Visions eller Art Angels, och det blir mer monotont. Spåren börjar på något sätt sakna egna identiteter. Trots detta råder det ingen tvekan om att Miss Anthropocene är Grimes mest genomarbetade album hittills, och det är inte bara tematiskt, utan även produktionsmässigt mycket mer sammanhållet än hennes tidigare album.

På Twitter skrev Grimes om den avslutande låten IDORU: “it’s the cheesy love song i was talking about that i don’t like but everyone else likes”. Varför Grimes fortsätter att ge ut musik hon själv inte gillar kan man undra över, men det är bra att hon gör det. IDORU är nämligen helt underbar.  Mellotron, idylliska syntackord och fågelkvitter. Grimes sjunger med sin allra sköraste falsett: “I wanna play a beautiful game / Even though we’re gonna lose / But I adore you / Adore you.” 

Om albumets idé nu är att meditera kring miljökatastroferna som väntar oss, kan man konstatera att hon på IDORU till slut försonas med tanken. Å andra sidan har hon redan på sin hemsida utropat klimatförändringen som något positivt. c tycks mena att medierapporteringen om klimatkrisen är för negativ, att vi måste ta oss an frågan från andra hållet om vi vill lösa den. Annars reagerar vi bara med sorg, skuld och ångest och ger upp. Och om vi förändrar vårt sätt att hantera problemet, och i alla fall misslyckas, kanske det lilla lyckopillret IDORU är det perfekta soundtracket till jordens slutgiltiga undergång. När vi ser haven resa sig, ser lava rinna ur jordens alla öppningar, och när regnet är så frätande att vi dör av svenskt snöslask, är det ju ingen idé att deppa längre ändå. Och när vi vemodigt vinkar Tellus farväl, från ett rymdskepp om vi heter Elon Musk eller c, eller kanske från någon liten bergstopp om vi tillhör de vanliga dödliga, vill vi väl ändå att det sker med lite buller och bång?