Grejen med antiken
Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akilles
olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner!
Vår lärare i kultur- och idéhistoria, en minst sagt passionerad man i sina bästa år, citerar med febrig intensitet den dramatiska åkallan som inleder Homeros Iliaden. Så där en tio år senare finns det mycket som bleknat, men de där första raderna är för evigt. Väck mig mitt i natten och jag ska berätta för er om hur jävla förbannad Akilles var.
Jag beundrade min lärares kärlek till de klassiska verken och kämpade själv med att knäcka versmåttet. Att ta mig igenom Iliaden och Odysséens alla sånger om kriget i Troja och resan hem. Jag misslyckades. Varje sommar dyker tanken upp, att nu, nu ska jag ta mig igenom dem (spoiler: det gör jag inte). Ibland ljuger jag och säger jag att jag har läst dem. Jag skäms, för min bildning är helt enkelt inte komplett. Att jag är mer än bekant med berättelserna spelar ingen större roll, jag har nämligen fejkat mig till det.
Kanske är det äntligen dags nu? I samtidslitteraturen är antiken hetare än på länge – en knappast revolutionerande spaning men icke desto mindre sann. Med översättningen till svenska av Madeline Millers Sången om Akilles har det börjat pratas om trenden även i svenska tidningar. När Jesper Högström recenserar verket i DN i relation till Millers nyutkomna novell ”Galatea” och Daniel Mendelsohns En Odyssé: En far, en son och ett epos är han både optimistisk och kritisk. Miller moderniserar grekisk mytologi och Homeros epos för att teckna berättelser om självständighet och sexualitet, medan Mendelsohn närmar sig texterna mer grundligt och införlivar de antika studierna i en personlig familjehistoria.
Högström menar att Millers angreppssätt gränsar till ytligt när hon låter mytomspunna karaktärer, som Akilles, Patroklos och Odysséens Kirke, berätta om kärlek och förtryck med starka personliga röster. Han konstaterar torrt: ”’Empowering’ som amerikanerna säger, men man behöver inte vara fundamentalist för att tycka att regnbågsfärgerna på de gamla marmorstatyerna ser något påkletade ut.” Samtidigt medger han att adaptationer av klassiska verk är av godo – hur skulle berättelserna annars hållas vid liv?
Under Tiktoks hashtag booktok verkar främst Millers verk förnyat det breda intresset för antiken. Jag ser hyllningar av den queera representationen i Sången om Akilles, spoilervarningar innan diskussioner om boken och videor i avdelningen POV: you told your bestie The Song of Achilles has a happy ending med medföljande panikslagen blick in i kameran. Först blir jag lite småirriterad. Nej förresten, först känner jag mig gammal. Jag tänker att om man åtminstone sett filmen med Brad Pitt från 2004, är slutet för de kära vapenbröderna alltför bekant. Fingrarna hovrar över tangentbordet, beredda att skriva ett syrligt ”Det är svårt att spoila en historia som vi haft nära två tusen år på oss att läsa” eller ”Den antika synen på homosexualitet är svår att likställa med dagens, den bestod ofta i det sexuella förhållandet mellan en äldre man och en yngling i en hierarkisk maktstruktur – inte så värst empowering”. Sedan besinnar jag mig, och känner ett starkt självhat. Jag läste ju själv och uppskattade Kirke enormt, och visst är Akilles kärlek till Patroklos, romantisk eller ej, hans mest mänskliga och intressanta drag? Jag imponeras av de som lyckas levandegöra allt detta för en ny och till stora delar yngre publik.
Det är spännande, befriande och sexigt.
Två centrala begrepp i sammanhanget är förväntningshorisont och intertextualitet. Antiken, specifikt den klassiska grekiska perioden några århundraden före vår tideräkning, har använts, omskapats och trendat, om man så vill, sedan dess. Under renässansen handlade det om de rena idealen; proportionalitet, stramhet och skönhet i liv och kultur. Den förkristna synen på sexualitet hade däremot ingen plats. Man närmade sig den tidigare perioden utifrån aktuella värden med specifika förväntningar på dåtiden i ljuset av allt som skett sedan dess. Horisonten med vilken vi möter verken avgör vad vi tar med oss från dem, var samtidens uppmärksamhet landar.
När vi idag närmar oss samma period har fokus skiftat. Författare som Madeline Miller och före henne Donna Tartt med kult-thrillern Den hemliga historien, utforskar den subversiva potentialen i antikens myter och verk. De skriver berättelser vi känner igen, om mörka hemligheter, dionysiska riter som spårar ur, starka kvinnliga protagonister och ambivalent sexualitet. Det är spännande, befriande och sexigt. Myterna omformas, omtolkas och bidrar till en oändlig, intertextuell väv som spinns med samma tråd som den som först vävdes av de muntliga berättarna, senare av Homeros i skrift (förmodligen), och vidare fram till idag. Via James Joyce Odysseus där handlingen ständigt speglar eposet – i modernistisk form – på slingrande vägar till spelet God of War, där spartanen Kratos kamp mot gudarna speglar de gamla sagorna alltmer när genren och mediet moderniseras med fokus på narrativ. Till och med Marvels Eternals, med sin fria tolkning av olympens gudar, ingår. Vare sig vi vill det eller inte. Content eller bildning, vad du än vill kalla det. Väven expanderar.
Sammantaget blir det gamla stoffet förstås ett sätt för oss att vända och vrida på moderna frågor, med det tidlösa; krig, kärlek och människans dödlighet, som fond men inte som slutpunkt. Förhoppningsvis kan det leda till ett förnyat intresse för fler antika källor, och visst finns tecken på detta. Iliaden och Odysséen fortsätter att få nya översättningar, likaså poeten Sapfo, vars dikter och fragment nyligen fått ny svensk språkdräkt i en fantastiskt tillgänglig utformning. Förhoppningsvis håller nättrenden Dark academia i sig, med sitt närmast fetischistiska förhållande till den klassiska kulturen, framför allt till bildning. Förhoppningsvis vänder sig den lässugne till de tyngre texterna efter att ha avslutat Sången om Akilles. Kanske blir hen besviken på de ofta stereotypa karaktärerna, på avsaknaden av ett starkt jagperspektiv. Men kanske är inkörsporten tillräckligt bred, och lämnar läsaren med en djup tillfredsställelse över att ha fullgjort sin – just det – bildning.
Slutligen; Sapfo i översättning av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson
Dikt nr. 31
En gudars like tycks mig mannen där vara
som sitter framför dig, nära, och
hör din ljuvliga röst och ditt
underbara skratt
som nu får mitt hjärta att bulta i bröstet
för när jag ser på dig, om så bara en stund
blir det omöjligt för mig att tala,
tungan brister,
genast rusar en fin eld under min hud
ingenting ser jag med ögonen, öronen
brusar, svetten rinner, en
skälvning far genom
hela min kropp, grönare än gräset blir jag
och det känns nästan som att jag ska dö
men allt är värt att våga
för även en fattig
– Kanske en av de bästa kärleksdikterna någonsin? Dessutom med ett sensationellt starkt jag, oväntat modernt. Väntar spänt på Madeline Millers nytolkning av poetens liv och leverne. Kommer att bli en bästsäljare.
Väven expanderar.
