Recension: Passagerare i natten

Stämningsfull som Ensemble, c’est tout, snygg som Les Amants du Pont-Neuf och spontan som Buffet Froid – Charlotte Gainsbourg briljerar som nyskild tonårsförälder i Passagerare i natten (Les passagers de la nuit), ett levande och charmigt Paris-drama.

Småpratet i den fullsatta biosalongen på Aftonstjärnan tystnar när mörkret faller och filmen börjar. Förändringens vindar blåser valnatten 1981. Röda fanor syns åter på gatorna när Parti Socialiste oväntat kammar hem segern och François Mitterrand inleder sin era som president. Livet har såväl tagit vändning för Elisabeth (Gainsbourg), som lämnats av sin make för en annan, efter ett långt äktenskap. Med två tonåringar i den bohemiska lägenheten och räkningar att betala, står hon utan ekonomisk trygghet. Efter mer än ett årtionde som hemmafru saknar Elisabeth erfarenhet. Förvirrad inför sin nya livssituation kastar hon sig trots allt ut i en iskall arbetsmarknad bara för att landa på den mest osannolika arbetsplatsen: Passagerare i Natten, den franska versionen av Vaken i P4. Ett radioprogram för pratglada nattugglor som utan tanke på sömn ringer in för att reflektera. Livet börjar igen för Elisabeth och tar ännu en vändning när hemlösa Talula en dag kliver in i studion. Elisabeth tar henne under sina vingar och gör henne till en del av sin lilla familj.

Regissören Mikaël Hers orkestrerar vardagsdramatik med kärlek och gemenskap i centrum, och i enlighet med fransk filmtradition görs en liten berättelse intressant. Gainsbourg är både närvarande och stark när hon tar täten för ensemblen. Scenografin och regin gifter sig som svart kaffe och cigaretter när Hers tar oss bort från de välbekanta vyerna av Eiffeltornet och Louvren och in i en lika förtrollande vardag i 80-talets Paris – där livet sker.

Text: Edward Langert