Recension: Chiara

Margherita Mazzucco tar steget från Min fantastiska väninna och ger allt hon har i rollen som helgonet Klara av Assisi i Susanna Nicchiarellis mirakulösa spelfilm. Tolv poäng för Italien, men tröttsamt självmål för Göteborgs filmfestival.

Född i den medeltida staden Assisi i östra Umbrien rymmer Klara (Chiara) som tonåring år 1211 från släkt och familj för att ägna sitt liv åt Gud. Hon blir en följare av Franciskus av Assisi, tiggarmunken som talar för det fattiga livet och menar på det som överensstämmande med Jesu eget. I takt med resan inåt, likaså insikten om att hon kan begå mirakel, växer Klaras önskan om en egen order av och för kvinnor, vilket bekymrar kardinalerna i den romersk-katolska kyrkan.

I måndags stod det klart att Alba Rohrwacher tar över rollen som Elena ”Lenú” Grecco i HBO:s Min fantastiska väninna, efter tre säsonger med Margherita Mazzucco. Att Chiara blir Mazzuccos första äventyr utanför den omåttligt populära adaptionen av Elena Ferrantes böcker, kan vi vara tacksamma för. I sin nya huvudroll tar hon an den mystiska Chiara med både känsla och kraft till toner av psalmer, och andra vågade musikinslag som ger filmen särprägel. Huvudtemat i Chiara rör sökandet efter frälsning – en djupt troende kristens strävan efter det rätta sättet att leva, och kärleken för Jesus. Filmen undersöker också hur Chiaras tro skiftar i intensitet under hennes spirituella resa.

Trots att det är en helt och hållet konfessionell film, lika religiös som The Passion of the Christ, nämns det knappt i filmfestivalens program. Istället beskrivs den som en ”Flashmob på medeltida torg i feministisk musikal om det revolutionära helgonet Klara av Assisis mirakulösa kamp.” Att anse att kristendomen är irrelevant i en modern värld får du tycka. Men när man som skribent eller författare försöker undergräva kristendomens närvarande i en konfessionell filmatisering av Helgonet Klara av Assisi – för att istället lyfta vad man själv anser att filmen bör handla om – är det dags att stanna upp och reflektera. Att inte tala om kristendomen och istället ägna sig åt postmoderna floskler när man talar om Chiara är som att utesluta Islam när man talar om Boy from Heaven.

Text: Edward Langert