Ingenting mediokert skulle tydligen vara bra nog när Norges hetaste artist, girl in red, följde upp debutalbumet if i could make it go quiet med sitt andra album I’M DOING IT AGAIN BABY!. En titel som är slagkraftig, men också något banal. Ett tema som man tyvärr skulle komma till att se genom hela skivan.
Detta är långt ifrån den Marie Ulven Ringheim som blev känd genom sin egensnickrade musik som hon gjorde i sitt sovrum i Horten och sen dumpade på SoundCloud. På I’m Doing It Again Baby! är det tydligt att allt som har med lo-fi, tonårsångest, Garageband och det klassiska röda Scarlett-ljudkortet att göra är som bortglömt. Det märks att ambitionen var att det här skulle bli en klassisk popskiva av världsklass. Den skulle bli en av de största i år.
Så, hur blev den då?
Världen tycks ju vara helt förälskad i girl in red, men om vi ska vara helt nyktra och ärliga så är skivan ganska hafsig. Det är tydligt att man tagit inspiration av några av dagens största popstjärnor, och inte bara försökt bemästra en genre – utan så många som bara möjligt. En ambition som man tydligt kan se hos tungviktare som Taylor Swift och Beyoncé, och nu vill girl in red samma sak.
Skivans första spår, I’m back, sätter premissen. Till någon form av vaggvisemelodi beklagar hon sig över att hon varit borta och ger oss en ganska ärlig bild av sin psykiska ohälsa… Men sen ska det banne mig åkas!!!
Titelspåret är lyckligt och aggressivt. Det är rockigt och har banjo. Det är rått och ärligt, men drar också onödigt banala liknelser. Ja, låten är lite överallt. Och det är den inte ensam om. På hela skivan mixas pop, indie, elektroniskt och till och med något försök på metalcore. Låtar maxas i dynamik för att sedan störtdyka igen, det sjungs på franska helt plötsligt och Sabrina Carpenter är med på en vers på den stökiga You Need Me Now?. Phantom Pain i sin tur är skriven för de stora arenorna men saknar lite väl mycket substans för att fylla alla sektioner och Pick Me är en hyfsat urvattnad pianoballad.
Too Much är en exemplarisk radiopoplåt och girl in reds absolut starkaste låt fram till idag, men överlag känns detta som ett album som inte riktigt vet vart fan den ska ta vägen. Visst, det blir absolut inte tråkigt, men det är så fruktansvärt mycket som händer. För mycket. Så pass mycket att skivans egentliga budskap – ärliga betraktelser av både kärlek och psykisk ohälsa – blir totalt överröstade av halvhjärtade musikaliska curveballs, tempo-, genre- och stilbyten.
Inte nog med det. Alla hennes opolerade berättelser om att vara en förbannad ung kvinna, som gjorde henne så älskad, har blivit så tunna att de nästan hade kunnat funka i Melodifestivalen.
Det är förståeligt att girl in red vill vara uppe och kriga bland de riktigt stora artisterna. Men den girl in red som världen blev förälskad i, den totala jäkla badass som sa fuck allt och som grät av sig all ilska i lo fi-producerade indielåtar, verkar dessvärre vara begraven i ett överproducerat försök till att vara någonting annat.
