Festivalrapport: Göteborgs filmfestival 2024
Göteborgs filmfestival har fått ett nytt nav. Under de två veckorna har det nyöppnade Clarion Hotel Draken fungerat både som festivalcenter och boende för ackrediterat branschfolk. Här pågår ett evighetsmingel från att frukostbuffén öppnar till att baren stänger och det är dags att färdas upp till någon av den exklusiva skrapans 34 våningar och blippa in sig på rummet. Jag å andra sidan, som var ute efter en mer autentisk festivalupplevelse, har sovit på en uppblåsbar madrass i mina vänners vardagsrum. I egenskap av lokalbefolkning har de kunnat guida mig mellan biografer och barer, varna för biljettkontrollanter på spårvagnen och genom allmänt gott häng möjliggjort en fantastisk festivalupplevelse.
Den 47:e upplagan av Göteborgs filmfestival bjöd på krisande par, förlossningsaction och ett par inblickar i människans absoluta mörker. Årets festivalfokus var AI och huvudnumret bestod av filmexperimentet Another Persona, en AI-genererad version av Ingmar Bergmans Persona från 1966 om sköterskan Alma (Bibi Andersson) som får i uppdrag att vårda den stumma skådespelerskan Elisabeth Vogler (Liv Ullman). I Another Persona har Liv Ullman med teknologins hjälp ersatts av den finlandssvenska skådespelaren Alma Pöysti.
I sann domedagsanda tillkännagav festivalen att skapelsen skulle komma att visas en enda gång under festivalen och sedan förstöras. Syftet med filmexperimentet var att väcka frågor om vad AI kan innebära för filmkonsten. Kommer skådespelare att ersättas av maskiner? Vem är det egentligen som skådespelar när AI:n byter ut ett ansikte mot ett annat? Vittnesmål från den exklusiva filmvisningen pekade dock på att oavsett svaret så verkar teknologin inte riktigt vara där än. Detsamma går nog att säga om AI-affischen som skulle småprata med besökarna i festivalcentrets foajé men som aldrig fick se ljuset eftersom den ”ballade ur” precis innan upphängningen och inte fattade vilket år det var. Lyckligtvis utgjorde AI-temat en förhållandevis liten del av festivalens program och det bjöds på en uppsjö filmer (och en del mingelfester).
Festivalens första helg satt jag i en fullsatt salong Draken när kortfilmstävlingen Startsladden avgjordes. Vinnare blev Karin Franz Körlofs fyndiga satir om spektakel och flockmentalitet. Filmen, som har titeln En hjältes död, skildrar hur en kyrka försöker värva nya medlemmar genom ett evenemang där en man ska hoppa till sin död från kyrktornet. Ett annat lysande Startsladden-bidrag var My Gig in Sweden som handlar om en amerikansk fotograf som gör ett beställningsjobb för Varbergs kommun. Med värme och humor skildrar regissören Simon Vahlne konflikten som uppstår när några raggare raserar kommunens önskade image. Ytterligare en pärla var Agnes Skonare Karlssons Favours med franska stjärnan Garance Marillier i huvudrollen. Hon spelar en ung kvinna som tagit på sig att passa en främlings bebis på tågperrongen, men mamman försvinner spårlöst samtidigt som klockan börjar ticka mot avgång. Intensivt och svettigt med ett klaustrofobiskt foto som aldrig kompromissar.
”Intensiv” är nog ordet som bäst beskriver Léa Fehners Midwives. Låter 99 minuter fransk socialrealism om förlossningsvården ospännande? På avdelningen där de nyutexaminerade barnmorskorna Sofia och Louise börjar jobba måste livsavgörande beslut fattas blixtsnabbt. Begränsade resurser och underbemanning tvingar barnmorskorna att jobba i ett omänskligt tempo och yrkesstoltheten utmanas. En genomträngande och helt enkelt perfekt film.
En av de mäktigaste upplevelserna under festivalen var Jonathan Glazers The Zone of Interest som visades under kristallkronorna i den praktfulla salongen på Stora Teatern. I filmen blomstrar familjen Hüss trädgård intill Auschwitz murar. Innanför murarna arbetar Rudolf Hüss med att förverkliga nazisternas vision om förintelsen, på utsidan pågår familjens vardag. Allt berättas i undertext – till ljudet av massmordet som pågår utanför bild. Det är ett becksvart porträtt av ondska och likgiltighet som stannar med en länge efteråt.
En annan typ av ondska figurerade i Oscarsvinnaren Ryûsuke Hamaguchis lågmälda Ondska finns inte, där ett litet samhälle utanför Tokyo hotas av ett företag som planerar att bygga en glamping-resort mitt i byn. Två PR-konsulter skickas ut av företaget för att genomföra en övertalningskampanj, framförallt riktad mot den tystlåtne och naturnära Takumi som byborna anförtror sig till. En stillsam berättelse om kapitalistiska krafters exploatering av naturen, om samhällena som påverkas, men också om människorna som bara försöker göra sitt jobb.
Det är inte filmfestival utan stjärnor och bland gästerna syntes bland annat Isabelle Huppert, Alma Pöysti och Sidse Babett Knudsen. På plats var också den svenska skådespelaren Asta Kamma August, aktuell med två filmer i den nordiska tävlingssektionen som båda var toppen. I Ernst De Geers fenomenalt roliga långfilmsdebut Hypnosen spelar hon Vera som till följd av en hypnosbehandling börjar släppa på alla sociala hämningar lagom till att hon och pojkvännen ska delta i en karriärsavgörande pitchtävling för techentreprenörer. I Isabella Eklöfs Kalak spelar hon förlåtande partner till den krisande sjuksköterskan Jan som försöker ligga sig till att bli en del av den grönländska kulturen. Visningen följdes av en turbulent Q&A som urartade då en äldre man i publiken blev vansinnig för att han inte fick ta hundra år på sig att ställa sin fråga till regissören. Otroligt. Jag älskar att gå på filmfestival.
Den stora snackisen var såklart att festivalen hade Hollywoodbesök av skådespelaren Ewan McGregor (efter tio dagar är jag fortfarande osäker på hur man uttalar hans namn). McGregor tilldelades festivalens Honorary Dragon Award och medverkade i Niclas Larssons Mother, Couch som på lördagen vann Dragon Award för bästa nordiska film. I samma veva plockade Paola Cortellesis fantastiska Det finns alltid en morgondag hem Dragon Award för bästa internationella film. En mörk komedi om kvinnlig frigörelse i efterkrigstidens Italien med inslag av såväl italiensk neorealism som musikalnummer. Cortellesi spelar själv huvudrollen som förtryckt hustru i en arbetarklassfamilj och med hjälp av en stor portion ironi lyckas filmen vara jätterolig och fruktansvärd på samma gång. Våldet från männen är ständigt närvarande men scenerna är dragna till sin spets – örfilar hör till morgonrutinen och en misshandel skildras som en koreograferad dans.
Söndagens visning av filmen inleddes med en visning av Nellie Lexfors 2008 Loves You som precis vunnit kortfilmspriset Draken Film Award. Den framkallade hög igenkänningsfaktor hos oss som växte upp i småstäder och hade intresset ”sprit och cigaretter” i tonåren.
Nu har festivalens sista dag lidit mot sitt slut och jag packar min väska som är tillräckligt liten för att inte omfattas av evenemangets förbud mot stora terroristväskor. Hejdå, Göteborg. Vi ses nästa år!
Text: Ebba Yttermyr