Fenomenet Timothée Chalamet

För mer än tre år sedan kom filmen Call Me By Your Name ut, som omedelbart blev en av årets mest omtalade titlar på stora duken. Filmen handlar om den sura tonårspojken Elio, universitetsstudenten Oliver som anländer till Elios familjs hus för att hjälpa hans pappa med dennes pappersarbete över sommaren och kärleksrelationen som växer fram mellan de två. Allt i en miljö av 80-talets Italien, med grönskande natur, pampiga villor och akademiker. Naturligtvis blev filmen en omedelbar, för att citera Bianca Ingrossos assistent, “succé”. Förutom att filmen försatte mig och många andra i ett tillstånd av dissociation till dagens samhälle och fick mig att en mörk vecka av mitt liv vara ytterst nära att råka vräka ur mig meningen “Alltså, jag tror att jag är född i, typ, fel tid” och därmed ansluta mig till den värsta samhällsgruppen vi har – människor som aktivt använder Walkman –  blev filmen också den sedan dess ofta omtalade skådespelaren, med det helt normala namnet, Timothée Chalamets genombrott. 

Timothée Chalamets insats gav honom flera nomineringar, både till Academy Awards och Golden Globes, vilket måste betyda att även flertal olika jurys håller med om att han passar som handen i handsken i sin roll som den svåra, talangfulla och plågade Elio. Det är sant, Timothée kan sannerligen bära upp sina tröjor med Talking Heads-tryck, gör “heroin chic” bättre än någon annan (förlåt Kate Moss) och smälter in i den italienska villan som om han själv vore en 3-kilos bok med Freuds samlade verk. Själv ser jag det som att Call Me By Your Name kom att bli tongivande för vad vi sedan dess suktat efter – genuin och realistiskt porträtterad kärlek och sexualitet, Italien och, just det, Timothée Chalamet. 

När jag säger att Timothée är omtalad, så menar jag inte på ett normalt, hälsosamt sätt – lite då och då på Buzzfeed och möjligtvis kultursidorna – jag menar att hundratusentals tonårstjejer har skapat videokollage av honom när han ler, när han dansar och när han poserar på olika tidningsomslag. Till största del på Gen Z-plattformen TikTok. Besattheten är ett faktum, men den är inte heller något vi inte har sett förut. Har man växt upp på 10-talet vet man vilka Zayn Malik, Shawn Mendes och Dylan O’Brien är. Är man tjej är det med stor sannolikhet att man under någon tidpunkt av sin uppväxt oundvikligen blev tilldelad en av bandmedlemmarna ur One Direction som, något frånvarande, pojkvän. Det var helt enkelt något man bara fick finna sig i, och var man lite för oengagerad i processen fick man den som blivit över efter att ens kompisar hade slagits (Liam). Jag är även vagt medveten om att i bakgrunden av en stor del av mina barndomsminnen satt min syster och tittade på Youtube-videos om One Directions duva Kevin. 

Samtidigt är något jag verkligen kan beundra oss tonårstjejer, förutom hur bra vi är på att fråga “hur mår du?” i alldeles rätt tonläge för att få motparten att släppa till, vår otroliga förmåga att stalka, objektifiera och visa vår uppskattning för kändisar på nätet. Inte helt oväntat är utseende det allra viktigaste här. Samma orubbliga mekanism driver internets våldsamma besatthet av Timothée Chalamet, som gjorde den av One Direction, Shawn Mendes och Dylan O’Brien. Samtidigt är det inte bara tonårstjejer som är besatta av honom – det är hela Hollywood också. År 2015 började ryktet om att Timothée Chalamet ska ha gett klamydia till en hel klass spridas runt NYUs campus, rykten som åter har stigit upp till ytan 2020 – uppenbarligen är hans gamla klasskompisar rätt besatta av honom med. Men varför är det så? Vad är det som gör att just Timothée Chalamet är, vågar jag säga det, 20-talets motsvarighet till Leonardo DiCaprio?

Timothée har spelat i flertal filmer under sin relativt korta karriär, där några av de mest uppmärksammade är Call Me By Your Name, Beautiful Boy, Little Women och Lady Bird. Det är: en berättelse om hur det är att vara ung, upptäcka sin sexualitet och den första kärleken, en familjs kamp för sin drogberoende son, en skildring av en samling systrars uppväxt och liv på 1800-talet och en “coming of age”-berättelse om en annan tjejs uppväxt på 2000-talet. Det skriker inte precis Avengers om någon av dem – och kanske är det därför jag, och en till största del kvinnlig publik, har sett samtliga. Timothée ser inte bara bra ut på ett sätt som om han klivit direkt ut ur Patti Smiths självbiografi, utan är också väldigt bra på att spela karaktärer med riktiga känslor och kan till exempel gråta framför kameran fem minuter i sträck iförd en stickad tröja. Inte bara det, han kan även spela bisexuell, FAST han är straight i verkligheten (tänka sig!!!!). Tillsammans med hans otroligt fredliga uppträdanden vid intervjuer och i offentligheten, så är det mycket som talar för att han faktiskt borde vara så icke-provocerande en människa med hjärnaktivitet kan. Diverse klamydiarykten är snabbt förlåtna och känns mer som en frisk fläkt i sammanhanget – klart alla kan vara lite slarviga ibland. Men samtidigt verkar hans osannolikt trevliga kombination av kvaliteter och talanger som givit honom så mycket – nästan 10 miljoner följare på Instagram, ännu fler videokollage till tonerna av ledsen indiefolk och otaliga “Mrs Chalamet” nedklottrade i marginaler – också vara det som blir hans fall på avdelningen “manliga fans”. Men det är såklart en antik och komplicerad fråga: antingen så är man älskad av tjejer och fnyst åt av killar, eller så älskas man av killar och är Jonatan Unge.

Det finns en annan kändis som är lika älskad som Timothée Chalamet år 2020 – nämligen Harry Styles. Harry Styles gjorde det ovanliga att lyckas med att behålla sin karriär även efter att hans gamla pojkband One Direction splittrades. Harry till och med omdefinierade sitt artisteri till den grad att det är lätt att glömma bort att han ens var med i bandet innan, medan de andra före detta bandmedlemmarna kämpar på med att släppa enstaka singlar och betala ut child support. One Direction var inte ett pojkband med feminin framtoning på något sätt, utöver att de vände sig till deras publik av unga tjejer. Snarare var de ett grupp killar med extremt straight framtoning, men som blev brandade som tjejiga och feminina för att deras fans var till största majoritet tonårstjejer, 2010-talets motsvarighet till 1900-talets hysterikor. När Harry Styles hade på sig klänning, berättade att även han hade ångest ibland och avslöjade att han var bisexuell gjorde det honom inte mindre populär, utan tvärtom. 

Det som Harry Styles PR-team sedan länge har förstått och Timothée Chalamet bör ha uppfattat vid det här laget är att den bästa och mest trofasta publik som existerar är tjejer i ålder 13–19, trots att det ibland kan vara svårt att förstå om de är fans eller stalkers. Men självklart krävs en del finkänslighet för att lyckas med vad som skulle kunna vara ett storvinnande PR-drag för artister idag – att gå emot könsroller. Ett exempel på detta är när Felix Sandman tävlade med sin låt “Boys With Emotions” i Melodifestivalen 2020, och slutade på elfte plats efter en avstickare till andra chansen. Kanske var den helt enkelt för obekväm för vissa, eller alldeles för basic för andra – de redan invigda som diskuterat könsstrukturer sedan mellanstadiet. You win some, you lose some. Konstaterat är att, ska man vinna någon, är det absolut mest gynnsamma utfallet att vinna en TikTok-tjej, något som både Timothee Chalamet och Harry Styles lyckats med. 

Det är med stor andakt jag avslöjar att 2020-talets stora trend är: killar som vågar vara feminina. Eller kalla det vad du vill – killar med EQ,  killar som visar en hyfsad emotionell intelligens, killar som kan gråta fem minuter i sträck iförda stickad tröja, killar med känslor. Starkare än en trend är ändock faktumet att tjejer skapade videokollage om killar år 2005, 2010 och 2015. Och år 2020, 2025 och 2030 kommer tjejer fortsätta skapa videokollage, eftersom att det är det vi gör bäst, tillsammans med att bära rummets goda stämning. Snart spelar Timothée sin nya roll som unge Bob Dylan, och det är där jag anar att vi får med snubbarna på tåget.