Får hästtjejer vara lesbiska?
Alla ungdomsböcker riktade till tjejer handlar om hästar, ingen handlar om att vara lesbisk. I den här brevväxlingen spanar KULTs Nora Fortes med Othilia Pantesi om hästar, lesbisk kärlek och poesi mot bakgrund av Anna Nygrens nya bok HÄSTHJÄRTA / PISSRÅTTA.
Kära Hästhjärtat,
Jag har aldrig tidigare vågat närma mig hästtjejer. Under hela min uppväxt har jag sett till att hålla avstånd, så jag var först nervös att läsa HÄSTHJÄRTA / PISSRÅTTA, av hästtjejen Anna Nygren. Det är så obehagligt med det där stallet och att de känner så starkt för varandra och hästarna, och jag önskar att de bara kunde chilla lite. Johanna är besatt av allt som är mörkt med Natalie: hennes ögon, hennes känslor, hennes föräldralöshet. Alltid är det det svarta. Sakta men säkert hittar jag beröringspunkter mellan mig och hästtjejerna. Jag känner igen mig i Johannas besatthet. Jag minns fascinationen över vänner som mådde dåligt, jag var på något sjukt sätt avundsjuk över att saker kunde gå sönder i mina vänner. Nu tycker jag mest att det är sorgligt och hemskt (som en normal människa).
Tänker du mycket på dina tidiga tonår? Natalie och Johanna är, till skillnad från barnen Emma och Cornelia som förföljer dem, alltid totalt uppfångade i en känslostorm. Jag tror det är något med att vara barn och lesbisk. Tonåren blir (såklart) ännu mer smärtsam, och kompisar blir (såklart) ännu mer viktiga. Jag undrar ifall queerheten är en förutsättning för att kunna skriva så här sanningsenligt för tonåringar. Vad tror du?
Med besatta kärlekshälsningar,
Käraste finaste Pissråttan,
Jag var också nervös inför hästarna. Alla ungdomsböcker riktade till tjejer under vår uppväxt handlade om hästar, ingen av dem handlade om lesbiskhet. Jo, det fanns typ tre lesbiska svenska böcker, och i dem skulle det aldrig dyka upp en häst. Om det dök upp en häst var det för att en elak heterotjej ägde en (tex Ida i Cirkeln). Det var också så man lät läsaren förstå att Ida inte bara var en ond mobbare, utan också hade förmåga till känslor – hon var så öm med sin häst, när det bara var de två i stallet. Då kunde hon vara sårbar (blä). Häst = känslor.
Jag var absolut rädd att denna progressiva sammanföring av två kulturer skulle gå fel. Nu har jag läst och är inte rädd, är lugn. När man tänker efter har hästtjejer och lesbiska denna gemensamma nämnare: tjejigheten. Samt praktiskt för båda med korta naglar.
Linnéa i Cirkeln har mörkt smink, mörkt hår, mörk familjehistoria och en mörk hemlighet: hon är kär i Vanessa. Eftersom HÄSTHJÄRTA / PISSRÅTTA är så överraskande och egen i språk och handling, blev jag förvånad över arketypen Natta. Jag märkte att jag önskade mig henne bli mer hela läsningen. Men såklart, det är en ungdomsbok och ungdomen handlar väl om att upptäcka arketyper. Jag behövde påminna mig själv att läsa boken som “ungdomsroman som tilltalar även vuxna” eftersom den just tilltalar även vuxna så bra. Vad tycker du om Natalies karaktär? Igenkännbar eller klyschig?
Ja, jag tycker också det finns en likhet mellan ung och queer känslostorm. Tror det har delvis att göra med besattheten som kommer ur det hemliga/förbjudna. Jag är kär och det är farligt om någon får veta.
Lesbiska hälsningar,
Hästhjärtat
Jag skulle kunna säga att jag tycker att Natalie är en klyschig och uttjatad stereotyp, men jag väljer att inte göra det eftersom det skulle vara att erkänna att boken inte är felfri. Någonting med den får mig att vilja backa den i vått och torrt. Det finns väl också en anledning till klichén, som du säger: det är en ungdomsbok. Men jag har aldrig läst en ungdomsbok vars språk talar så tydligt och klart. Och därför är allt förlåtet.
Anna Nygren har ett sätt att se språket och se orden. Det kan uppfattas som humor, hur hon ger ordlekar en så hög relevans, och det kan också uppfattas som det bästa sättet att kommunicera på. Jag tänker på Skärkind, orten allt utspelar sig i. Det tas upp gång på gång att den heter så:
"Vi bor i en liten håla som heter SKÄRKIND. Skär. Kind. En skär, kär, ljusröd kind. En kind att skära i."
Jag vill inte tro att jag gillar det bara för att det är underhållande och skoj att läsa. Nej, den här poesin är mycket bättre än all annan poesi och all annan litteratur i övrigt. Det är vad jag tror. Förstår du ens vad jag menar med att vilja gå i försvar? Eller är det bara jag? (Snälla säg att det inte bara är jag)
Din ständiga försvarare,
Pissråttan
Mhm. Jag kände att Johannas förälskelse i Natta påminde om något ur tonåren man önskar eller tror att man som vuxen kommit bort från: förälskelsen i det destruktiva. Jag tänker att det inte är Anna Nygrens ansvar, det är typ läsarens eller typ samhällets. Blev nog bara lite nervös, för om du känner igen dig i Johanna känner jag igen mig i Natalie och man vill relatera men man vill inte förstå att man är en stereotyp. Det är alltså främst bevis på Anna Nygrens förmåga att fånga något väldigt äkta.
Ang försvar så ska vi gå i försvar. Är helt med dig på att vi ska.
Jag undrar varför man vill gå i försvar? För att man är rädd att ordlekarna ska förminskas till “bara” humor? För att man är rädd att fri association inte kommer få tillräckligt med respekt? Att sådant som kan “bara komma” inte kräver nedlagt arbete? Jag tror jag blir rädd för det.
“Hon är en pain in the ass. Hon är en pain au chocolat.”
Det är också någonting med teckningarna som finns i boken. De är ett slag från och för hjärtat. Grannskapet, järnvägen, stallet och en mordbild på Göransson (?) dyker upp omsorgsfullt kladdade med blyerts på rutat papper, med små skrivna kommentarer här och där.
Jag får sådana ömma kärlekskänslor (nästan som mellan tjej och häst?! I thought never) för den här boken, eftersom den SÄGER till unga att de finns, att deras språk, drama, känslor och teckningar är viktiga, är på riktigt, kan bli lyssnade på, kan förstås av någon, kan bli en bok.
I love you Pissy Rat,
Gnägg gnägg.
