Fantasyns uppgång, fall och återkomst
Den fjärde augusti i år släpptes ytterligare en bok ur den bokserie som kommit att definiera ett decenniums tonårskultur världen över – The Twilight Saga. Midnight Sun, döpt efter det nordiska naturfenomenet självt, är skriven från vampyren Edwards perspektiv istället för bokseriens egentliga huvudkaraktär; internets favorithatobjekt Bella Swan. Den släpps tolv år efter att den sista och avslutande delen i bokserien Breaking Dawn utkom. Inte utan anledning, Stephenie Meyer var färdig med manuset så tidigt som år 2008, men då delar av det läcktes och publicerades på nätet ska hon ha velat vänta med att publicera boken tills att “människor har glömt bort den”. År 2020 ter sig Twilight-hysterin som ett dimmigt kaos i begynnelsen av tiotalet – för mig själv och många andra ackompanjerad av mellanstadiets plågor och glädjeämnen, allt fångat i Instagrams Valencia-filter.
Släppet av Midnight Sun är inte en liten grej. Boken skapar stora rubriker i både The New York Times, The Guardian och New Delhi-baserade The Indian Express, toppar bästsäljarlistor och kraschar hemsidor. För att vara en av de framgångsrikaste litteraturkavalkaderna i modern historia är Twilight även ungefär lika ljummet recenserad av litteraturkritiker som den är älskad av flera miljoner människor. Bokserien ansluter sig följsamt till resten av litteraturen i sin genre – fantasy – med dess övernaturliga element, kristna inslag och inte minst att den gång på gång blivit utpekad som dåligt skriven på kritikersidorna. Midnight Sun är som en liten bit av 00-talet utportionerad till oss tio år senare, för att påminna oss vårt förflutna. Bland resten av den litteratur som är i blickfånget just nu står Midnight Sun ut. Den handlar varken om psykisk ohälsa, sargade familjerelationer eller folkhemmet, utan om det så enkla ämnet: vampyrer i Washington State. Liksom resten av sin genre verkar den tillhöra en svunnen tid. Med startskott i Harry Potter och Twilight blev 00-talet inte bara ett decennium av lågmidjade jeans och tunikor, utan också ett historiskt decennium för alla fantasy-älskare ute i världen.
År 2020 är fantasy litteraturgenren som hamnade på sidan – bespottad och hånad verkar den i största allmänhet mest existera på olika diskussionsforum och bloggar, förpassad till internets skrymslen och vrår. Visserligen uppenbarar sig ibland en och annan svår roman på kultursidorna som sägs vara fantasy, oftast med högst abstrakt och svårförstådd handling, eller så nämns fantasy i samma mening som Haruki Murakami och Kazuo Ishiguro. Men bortsett från denna lite mer kritikervänliga form av den stora genren verkar fantasyn som vi känner den, med karta i början, vampyrer och utdragna slag mellan “den goda” och “den onda” sidan, vara försvunnen från det allmänna samtalsklimatet.
Vad beror det på? Efter ett sökande över vad som känns som halva internet verkar anledningen till fantasyns långsamma bortbleknande vara att det framför allt inte är särskilt… coolt. Dagens uppfattningen om genren hittar jag bäst sammanfattad i en Flashbacktråd med titeln “Varför vill nån läsa fantasy?” där hela fantasygenren tycks ställas på sin spets när en användare frågar “Hur kul kan det vara att engagera sig i en tomtevärld?”. Inte så kul, ser ut att vara ståndpunkten idag. Både finlitteraturen och kiosklitteraturen de senaste åren lyser med sin frånvaro av övernaturliga inslag. Dagens litteraturscen präglas av biografier, krimromaner och diskbänksrealism med verk som exempelvis Karin Smirnoffs Norrlandsdrama Jag for ner till Bror, Lena Anderssons skildring av folkhemmets upplösning i Dottern, Björn Natthiko Lindeblad bästsäljande självbiografi och de oräkneliga kriminalare signerade bland annat Jo Nesbø och Kepler. Den enda tomtevärld att nå finns möjligtvis i Niklas Natt och Dags epokdeckare 1793, som å ena sidan inte innehåller ett enda ockult inslag, men har gott om 1700-talskaraktärer som åtminstone tror på tomtar.
Den hårda och stundvis cyniska realismen är helt enkelt dominerande inom dagens litteratur. Kanske att fantasygenren helt enkelt har svårt att passa in i ett samhälle som präglas av en stigande konkurrens på både de ekonomiska, sociala och kulturella planen och där det senaste decenniets stora ökning av sociala medieanvändande och informationskonsumtion i allmänhet förändrat vår världsbild på ogreppbara sätt. Den allmänna uppfattningen om världssituationen och framtiden just nu är att det går dåligt, jättedåligt, med eventuella meningsskiljaktigheter om just vad det är som är dåligt. Att människor tar med sig sin cynicism in i sin litteraturkonsumtion är kanske inte så konstigt. Samtidigt kan man också fråga sig varför allmänheten verkar vilja mötas av samma elände som de redan upplever, och värre, i sin läsning. Kanske är fantasyn helt enkelt för präglad av de skumma internetforum och lajvarföreningslokaler som den fått chansen att överleva i de senaste åren.
Utifrån detta kan att läsa en redig fantasybok ses som ett djärvt statement i samtiden, rentav en fin gest av bevarelsedrift. Det är inte coolt, men det är litteraturens sanna verklighetsflykt. En historia där du med stor sannolikhet aldrig kommer att behöva återuppleva något typ av barndomstrauma – om du inte till exempel bär på hemska upplevelser av medeltidsveckan i Visby eller led av otroligt nischade hallucinationer med inriktning på övernaturliga varelser. Fantasyn medför också alltid en typ av autencitet till läsaren: att se någon stå och läsa Krig och Fred, Camus eller annan finlitteratur innebär oftast en liten fundering över om boken egentligen kanske bara är en del av en outfit. Samma går inte att säga om fantasyn – en Twilight-bok har inte sedan år 2008 fungerat som en cool accessoar. Kanske är det dags igen?
Inte bara 00-talet präglades av en kärlek till “tomtevärlden” utan intresset verkar vara något som går i cykler. JRR Tolkiens Sagan om ringen var under en period på 70-talet det absolut hetaste man kunde läsa, framför allt bland unga vuxna, och inspirerade även till andra mästerverk. Ett exempel på detta är när den svenska låtskrivaren och artisten Bo Hansson komponerade ett helt album som soundtrack, 30 år innan de faktiska filmerna kom ut, vilket han vann flera priser för internationellt. Soundtracket består till största del av synth. 00-talets fantasytrend innebar inte särskilt mycket synth, men inspirerade istället miljontals människor att börja skriva fanfictions. Icke att förglömmas är en av de fanfictions som till slut faktiskt blev utgiven – Fifty Shades of Grey, ett annat exempel på litteraturens förundrande kraft och självklart även upphov till dåliga recensioner.
Fantasyn har även i sina glansdagar generellt sett varit illa omtyckt av litteraturkritikerna och det är en alldeles speciell känsla av svek som uppstår när man läser de dåliga recensionerna av fantasyböckerna man älskade som barn, tiden när ingen bok någonsin var dålig eller förutsägbar, bara tråkig eller svår att förstå. Twilight, Harry Potter och resten av fantasygänget har aldrig varit finkultur, kanske på grund av hur kommersialiserade de blev. Men sälj-framgångarna är i slutändan ändå ett bevis på hur älskade de varit, trots de dåliga recensionerna.
I fantasykretsarna spelar det ingen roll om böckerna gång på gång recenseras dåligt. Stephenie Meyer och den stora samlingen av sågade fantasyförfattare slipper undan: man behöver inte skriva bra när man skriver fantasy – det inte är vad det handlar om. Istället är själva kärnan i fantasygenren förmågan att skapa en värld som är så uppslukande att resten av romanbygget blir till petitesser. Fantasyn må vara den töntigaste genren vi har idag, men den är kanske den hälsosammaste för oss som lever i, och överlever, det idag ofta så cyniska samhällsklimatet med en närmast apokalyptisk syn på framtiden. En lajvare behöver nämligen inget mer än ett tummat ex av Ringens Brödraskap för att stressa ner efter veckan, medan vi andra står och fryser i kön till olika barer för få fly verkligheten i bara några timmar.
Man kan fortsätta hata på fantasygenren av många anledningar – att det mesta är dåligt skrivet, att handlingen är förutsägbar och könsrollerna stereotypa. Men fantasyn fick oss ju faktiskt att läsa både på 00-talet och 70-talet, och för de många vars första läsupplevelser i livet var 00-talets fantasy kommer genren alltid att bära på en viss betydelse. Kanske beror vår försummelse av fantasygenren de senaste tio åren egentligen bara på en sak: att Stephenie Meyer lät oss. År 2020 kände hon att världen skulle läsa fantasy igen och välsignade oss så inkännande med vad som kanske var precis det som fattades: lite hederlig och ödmjuk vampyrdramatik. För allas vårt bästa. Knarka inte! Läs Midnight Sun istället.
