Extinction Rebellion – miljöhjältar eller ekoterrorister?

Det har gått 51 år sedan Martin Luther King Jr. mördades på grund av sitt arbete som aktivist och framstående ledare inom afroamerikanska medborgarrättsrörelsen. På Martin Luther Kings dag den 20 januari delas Martin Luther King-priset ut av Equmeniakyrkan, Kristna Fredsrörelsen och Sveriges kristna råd. Det är ett pris som är ämnat att hedra organisationer som kämpar för rättvisa, jämlikhet och medmänsklighet — i King’s anda. Årets pristagare blev Extinction Rebellion och KULT var på plats för att prata med aktivisterna.

Under måndagskvällen den 20 januari samlades en stor folkmassa på Odenplan. Människorna var samlade runt ett tjugotal personer täckta med vita lakan som låg ner på marken bredvid svartmålade kistor. Extinction Rebellion (XR) var på plats för att utföra en så kallad die-in innan de begav sig till Norrmalmskyrkan där de tilldelades Martin Luther King-priset. En die-in, fick jag förklarat för mig, är en akt som ska tydliggöra vad som kommer att ske med oss om vi inte tar klimathotet på allvar — nämligen att människor kommer att dö.

Extinction Rebellion är en internationell rörelse som startades i Storbritannien år 2018 och som kräver radikala åtgärder för att uppmärksamma och stoppa klimathotet. Aktivisterna gör uppror mot det system som leder till massutrotning av jordens arter och hotar mänskligt liv på stora delar av planeten.

Under marschen denna kväll tog jag tillfället i akt att fråga flera av aktivisterna hur de kände angående att få utmärkelsen som bär Martin Luther Kings namn. De flesta var otroligt hedrade och nöjda, speciellt då rörelsen använder sig av samma fredliga metoder för civil olydnad som just Martin Luther King Jr. (MLK).

– Det känns väldigt fint, att hedras i denna kontexten, från det historiska perspektivet. Martin Luther King Jr. är ju en av dem som inspirerat oss att använda civil olydnad som metod, tycker Henrik Green, en av aktivisterna som jag fick tillfälle att prata med.

– Det känns jättekul att vi får pris. Det blir som en påminnelse som Henrik säger, att det här med civil olydnad genom historien har använts för att uppmärksamma orättvisor i samhället, och för att tvinga politiker som är rädda för att handla att göra det som är rätt, fortsätter Aleksandra Eriksson.

Det fanns dock också en del som var mer likgiltiga inför priset, som Moa Ejelöv, som anser att det i det stora hela inte riktigt gör någon skillnad.

– Jag tycker att det är bra, men tänker även att pris inte gör så stor skillnad, förutom att det kanske blir mer press. Men arbetet kommer ju alltid att fortsätta tills det händer något på riktigt. Så själva priset i sig kanske inte är så viktigt för mig, men det som priset symboliserar kan vara det. 

Andra, som Olivia Alm Brillantes, känner att det är på tiden att rörelsen uppmärksammas.

– Såhär känner jag: grattis till att människor börjar vakna! Det tycker jag är skönt.

Varför Extinction Rebellion väljer att använda sig av civil olydnad som metod för att föra fram sitt budskap är en fråga som jag ställde till flera aktivister under kvällen. Historiskt sett har civil olydnad setts som ganska kontroversiellt, och det finns flera länder där det knappt är möjligt att utföra liknande handlingar utan att hamna i fängelse. Samtidigt är det många klimataktivister som påpekar vikten av civil olydnad för att nå ut till folket. De flesta aktivister som jag pratade med svarade med liknande tankegångar; att det är den formen av kamp som enligt forskning har gjort störst skillnad på kortast tid, något som blir nödvändigt när klimatet kräver en omställning av världens konsumtion så fort som möjligt.

– Det känns som om samhället börjar komma till ett läge då man börjar förstå att det finns ett problem. Vi hade kunnat se det mycket tidigare, och nu är det så bråttom att det krävs något extraordinärt av samhället, och då är civil olydnad ett sätt att väcka uppmärksamhet. Det visar att det här är viktigt nog att offra vår frihet och vår tid för, menar Henrik Green.

Aleksandra Eriksson förklarar att, även om vissa kan tycka att XRs aktioner är “jobbiga”, så finns det en viktig anledning till varför de utförs.

– Vi gör ju det här för att vi vill minska människors lidande, i stort. Vi drivs av vår kärlek till människor och till livet på jorden. Vi hoppas påverka personer, så de ser att det finns människor som är redo att hamna i fängelse för att något ska hända. Vi hoppas att de ser det som en väldigt stark signal att vi måste agera nu, handla nu — att vi är redo att offra oss — för att uppmärksamma att det görs alldeles för lite idag.

Samtidigt som XR hyllas för sitt arbete i Sverige så har de i Storbritannien fått en helt annan beteckning. Där stämplade polisen i London nämligen XR som en terroristorganisation — en benämning som snabbt drogs tillbaka då den möttes av hård kritik.

– Ja, jag blir väldigt trött och ledsen. Det konstiga är att så fort det uppmärksammades att de hade gjort det så tog polismyndigheten tillbaka det, och de har också fått väldigt mycket hård kritik i Storbritannien för de här uttalandet. Även andra polismyndigheter har sagt att det här stämmer inte, att man inte kan klumpa ihop Extinction Rebellion med andra typer av organisationer som är faktiska hot mot allmänheten, menar Henrik Green.

Även XR i Umeå blev i Umeås folkblad kallade för en terroristorganisation. En av aktivisterna, Martin Smedjeback, hade personligen blivit kallad för brottsling och terrorist efter att ha hållit en kurs för Extinction Rebellion i Umeå om aktivism, något som upprörde honom djupt.

– Alltså terrorist, kan man kalla någon för något hemskare? Särskilt när man kämpar för fred och rättvisa och har gjort det länge och jag har liksom aldrig använt våld. Men är man med i radikala rörelser såsom XR så får man ibland såna hemska beteckningar satta på sig, som ett försvar av motståndare.

Vad som blir uppenbart i samtalen jag haft under kvällen är den starka passion och övertygelse som varenda person som var där verkar känna. Varje person har en egen berättelse om vad som motiverat just dem till att bli aktivister — vissa med berättelser om övertygelser de fick redan som unga, andra genom uppenbarelser om vikten av att kämpa mot klimathotet nu.

– Jag tror att det som attraherade mig var att se att människor i andra länder, som Storbritannien, har gått ihop för att göra någonting som faktiskt har en påverkan politiskt, och det gav mig hopp om att vi kan göra samma sak i Sverige. Jag fick syn på en rörelse som fick mig att känna att man ändå har någon sorts makt, tycker Moa Ejelöv.

Aleksandra Eriksson gick en annan väg in till XR och klimataktivism.

– Jag jobbade i EU-parlamentet som pressekreterare, där jag en gång fick i uppdrag att vara bussvärd för ett gäng svenska klimataktivister som skulle åka till klimattoppmötet i Polen. Det var ju verkligen en upplevelse att gå från parlamentets gråa sterila lokaler till att var på den bussen med massa kitsch och aktivister som sjöng och dansade och var jättehärliga. Där kände jag en enorm glädje och värme, och att folk verkligen var övertygade om vad de gjorde. Det var min första upplevelse och efter det kände jag att en verkligen måste agera nu.

Extinction Rebellion är en organisation som både hyllas och får motstå kritik och som på väldigt kort tid har lyckats med att locka till sig en stor mängd medlemmar. De aktivister jag talade med hade alla olika bakgrunder och erfarenheter, men förenades i sin gemensamma övertygelse om att XR:s aktioner är otroligt betydelsefulla. Rörelsen har skapat mening för individer men även lyckats med att uppmärksamma klimathotet genom sina aktioner. Det är ingen lätt sak när motståndet mot rättviserörelser (såsom det var mot MLK:s egna medborgarrättsrörelse) alltid varit stort. Men i och med det växande stödet och den ökande uppmärksamheten har Extinction Rebellion utvecklats till en rörelse med en större röst, som inte lika lätt kan ignoreras.