Eurovision Song Contest 2022: Årets bidrag

Finalen

1. Tjeckien: Lights Off – We Are Domi

Ellen:
Det finns något väldigt infantilt i hur exalterad jag blir över en bra ljusshow. Men man är väl bara människa.

6/10

Theo:
Förutom att Lights Off är en perfekt springlåt är produktionen så grymt snygg. Syntarna skiner, basen blänker och lyssningen är en ren fröjd för örat, trots att det är en EDM-poplåt. Sångerskan kanske inte har den bästa rösten, men det är låten som är stjärnan här. 

7/10

2. Rumänien: Llámame – WRS

Ellen:
Allt som innehåller dansare, strass och klädbyte ÄR underhållande. Så är det bara. Däremot är det något som saknas hos WRS för att man ska ställa sig upp och skrika av hänfördhet. Självförtroende? Star quality? NÅT mer behövs iallafall. Var är Alvaro Estrella när man behöver honom.

6/10

Theo:
Ola mi bebebe..

Det här SKRIKER Eurovision 2007. Asså SKRIKER. Och jag älskar det. Det känns som att WRS öppnat en portal till de åren jag handlöst föll för den här tävlingen, och därför kan jag inte låta bli att tycka om den här låten även om det självklart är den mest banala Eurovision-pop som finns.

6/10

3. Portugal: Saudade, saudade – Maro

Ellen:
Portugal fortsätter att år efter år leverera kvalitetsmusik. They never miss. Sen är numret fruktansvärt tråkigt – sex personer som står i en cirkel har aldrig varit min definition av underhållning – men låten är så härlig. Vaggande, svepande. Man ba vibear.

9/10

Theo:
Tyvärr är jag en lusofil utan dess like, så jag har ganska svårt att tycka illa om ett portugisiskt bidrag. Det här skulle jag dock vilja påstå att jag hade gillat utan att vara en dyrkare av Portugal och dess kultur. Maros röst är unik och Saudade, saudade är lika smäktande som solstrålar reflekterandes i lugnt guppandes medelhavsvatten. Numret är så intimt och stämningsfullt, det är typ som en blandning av Nederländernas Calm After The Storm 2014 och Portugals vinnarbidrag Amar Pelos Dois från 2017, det är en helt annan typ av lugn som infinner sig jämfört med under de andra balladerna. Skrällvarning på topp 10 i finalen?

9/10

4. Finland: Jezebel – The Rasmus

Ellen:
Jag uppskattar verkligen hur Finland använder Eurovision för att låta gamla one hit wonders få stå på scen igen (Darude 2019……). Är typ nervös för sångarens hårfäste men det är en banger.

6/10

Theo:
Dammig rock som på något sätt har en ganska klistrig refräng. Numret med AIK-temat och ballongerna är så random och tafatt, en extrem glowdown från framträdandet i den finska uttagningen. Kunde de inte åtminstone poppat ballongerna i slutet eller nåt? I kombination med halvtaskig sång känns det som att denna kan glömmas bort i förmån för andra lite mer extravaganta rockiga uttryck som kommer senare. 

3/10

5. Schweiz: Boys Do Cry – Marius Bear

Ellen:
Det här är som Boys With Emotions fast minus allt som var bra med den.

1/10

Theo:
Boys Do Cry indeed, men boys do also sleep och det gör jag efter den här låten. Schweiz som verkade vara på väg mot sin tredje vinst efter tre starka år är tack vare Marius Bear nu tillbaka i det meningslösa träsket.

2/10

6. Frankrike: Fulenn – Alvan & Ahez

Ellen:
Det känns som att Frankrike har blivit inspirerat av Go_As stora Eurovisionframgångar från förra året och därmed skickar något sektigt och häxigt. Jag är ett stort fan av sådant. Däremot har sångarna (specifikt den kvinnliga trion) inte i närheten av samma karisma som Kateryna Pavlenko så det når inte hela vägen fram.

6/10

Theo:
En fråga som inte kan ställas en gång för mycket: Var hittar man sån här musik utanför Eurovision? VAR? Det här kanske inte är lika fängslande som Go_A förra året, men ännu ett stabilt bidrag av Frankrike som år efter år testar nya uttryck. Stort plus för att de kompenserar det überstraighta med vogueing-tjejen. 

6/10

7. Norge: Give That Wolf A Banana – Subwoolfer

Ellen:
Vargarna från rödluvan fast yassified? Haha förlåt så uttjatat att kalla saker för yassifierat. Detta är sååå “What does the fox say”-humor. Med det menar jag att den hade gjort viral succe år 2013 men i dagens meme-klimat är träffsäkerheten inte lika självklar. En banger dock.

7/10

Theo:
Gimmick åsido, det här är en bra partylåt. Catchy som satan. Ja, det här är ca 10 år sen, men är inte det ganska najs då? Jo. Yum yum.

8/10

8. Armenien: Snap – Rosa Linn

Ellen:
Rosa Linn uppträder i något som ser ut att vara ett litet korridorsrum täckt i tunna, vita pappersbitar. Det finns ett runkskämt att dra här någonstans, men med tanke på den gulliga, käcka låten känns det osmakligt. Så jag passar nog på det.

4/10

Theo:
Jag ska börja med att säga att den här låten är en fet femma för mig, den säger mig ingenting och är varken bra eller dålig. Den bara är där. I och med att den går ut sist i semin trodde jag att numret skulle höja det betyget, men icke. Rykten säger att detta var deras b-plan i och med att scenhaveriet förhindrade ursprungsplanen, och det märks. Idén bakom numret är väl gullig men den där stora wow-faktorn saknas. Äsch, vad håller jag på med nu egentligen? Ni märker att det fortfarande är en solklar femma så imma just stop right here.

5/10

9. Italien: Brividi – Mahmood & Blanco

Ellen:
När jag fick höra att Mahmood skulle vara med i Eurovision igen blev jag sååå glad. Hans Soldi från 2019 är en av mina all time favourites i tävlingen. Sen fick jag veta att jag skulle ställa upp med en ballad. Vad är grejen? Europe has progressed the need for ballads. Men visst, den är inte fruktansvärd.

5/10

Theo:
Enligt oddsen och förhandssnacket är det möjligt för Mahmood & Blanco att ta hem Italiens andra seger i rad, men jag förstår inte detta över huvud taget. Brividi är en pianoballad. Det är typ det. Ja, det är två killar som står på scen, men Blanco är straight och det är uttalat att låten inte är tillägnad varandra. Det låter inte heller jättebra på repen, Mahmoods röst är inte gjord för ballader om vi säger så. Kan vara årets mest överskattade bidrag, även om jag självklart hör att det här är en snygg låt.

5/10

10. Spanien: SloMo – Chanel

Ellen:
Tre minuter av girlbossing och queenslaying och det är fantastiskt.

9/10

Theo:
Chanel har inte fel när hon sjunger “Booty hypnotic make you want more”. Spanien har enligt egen uppskattning flest Eurovisionfans per capita (nej men på riktigt, jag kan sätta mitt lillfinger på att det är så) och framför allt mest passionerade fans, och i år kommer de nog inte bli besvikna. SloMo är som en underbar telenovela, den har allt. Men framför allt är Chanel ett monster på scen, det känns som att hon väntat ett helt liv på den här stunden och det är så tillfredsställande att få se.

Vi får även uppleva årets snyggaste sekunder i bild här: strobelight-effekten under början av refrängen. Perfektion.

9/10

11. Nederländerna: De diepte – S10

Ellen:
Oooooh Aaaaah-delen i refrängen har potential. Lite härligt mörkt poppig. Bra intro till en deckare på tv! Numret är inte så kul dock. Hon står mest och chillar.

4/10

Theo:
På förhand har jag haft lite svårt att knyta an till den här låten. Den är snygg och välproducerad, och älskar såklart att vi får höra nederländska i tävlingen. Men den är så deppig? Alltså sååååå deppig. Det i kombination med ett riktigt tråkigt nummer gör det här lite för svart och svårt för mig. S10 förväntar sig verkligen att vi ska känna med henne samtidigt som hon införlivar stå still-emojin. En riktig kvalitetslåt som förmodligen kommer få en del poäng av juryn, men jag kan inte se att många kommer att rösta på detta.

4/10

12. Ukraina: Stefania – Kalush Orchestra

Ellen:
Det här bidraget innehåller alla ingredienser i vad jag tycker är ett toppenbidrag. Ett dansvänligt beat, en modern tolkning på folkmusik, märkliga men snygga outfits samt ett instrument man aldrig hört talas om innan. Banger.

8/10

Theo:
Det mest debatterade bidraget på förhand av uppenbara skäl. Oändligt antal artiklar kan skrivas om huruvida en vinst för Ukraina i år betyder någonting mer än bara politik. Oavsett är detta en av de bästa låtarna i år (även om det instrumentella outrot kunde varit mycket kortare) och ger rappen i Eurovision någorlunda hopp inför framtiden.

8/10

13. Tyskland: Rockstars – Malik Harris

Ellen:
Petition att för all framtid stoppa såna här pop-rock-punk-ballader i Eurovision. Låter typ som en klagande version av Nickelback.

1/10

Theo:
Det här är en tysk The Kid LAROI, och jag är inte så förtjust i den australiska heller tyvärr.

2/10

14. Litauen: Sentimentai – Monika Liu

Ellen:
Who knew Dora Utforskarens frippa kunde vara så snygg? Also hela det här är en definition av ordet vibes.

7/10

Theo:
Monika Liu är den där coola fastern som lever i sin helt egna lilla värld och som man önskade var ens mamma. Låten liknar inget annat i startfältet i år och Monika förtrollar med hennes närvaro. Här hade jag dock önskat lite mer visuella effekter för att få till den rätta känslan av låten, men inte kan man få allt av en italiensk havererande tv-produktion.

8/10

15. Azerbajdzjan: Fade To Black – Nadir Rustamli

Ellen:
Om någon skulle fråga mig “Ellen, hur låter en Eurovisionballad?” så skulle jag visa den här låten. Den är urtypen av den klicheartade, överdramatiska balladen som det alltid finns minst 5 av i varje startfält. Det finns mycket snyggt: melodierna, rösten, numret. Men texten. Texten är rätt platt och opersonlig.

4/10

Theo:
Efter ikoniska Mata Hari förra året kändes det som att de var tillbaka till det extravaganta Azerbajdzjan som skördade (och mutade till sig) framgångar under början av 10-talet. Nu får vi Fade To Black; ett bidrag som kunde tävlat för exakt vilket land som helst de senaste 15 åren, med Nadir Rustamli som trots att han sjunger ruskigt bra ändå inte kan rädda denna urtrista låt. 

Trappnumret är snyggt och det höjer absolut Nadirs chanser att komma någon vart, men näe. Ge mig någon banger om en annan historisk figur istället. Napoleon?

3/10

16. Belgien: Miss You – Jérémie Makiese

Ellen:
Det här är definitivt a bop. Men två saker: har man lyssnat på studioversionen blir man väldigt underwhelmed av Jérémies liveröst. Och tf är det för fula jeans han har på sig?

6/10

Theo:
Jag borde gilla det här mer än vad jag gör. Lite R&B-pop à la Cry Me A River. Det som gör detta till ett ganska svagt bidrag är refrängerna, de är sååå äckliga. Asså inga refränger ska någonsin byggas på att glida upp på toner. Det är SÅ fult. Versernas produktion är ganska mystisk och snygg, men sen blir det bara blä.

3/10

17. Grekland: Die Together – Amanda Georgiadi Tenfjord

Ellen:
Mycket med det här är fantastiskt. Numret lyfter låten. Rent musikaliskt är det toppen. Vocoder är kul and det känns fett Hide And Seek (vilket alltid går hem om man är en ungdom med MINSTA tillstymmelse till ångest) MEN (och det finns ett ganska stort men): Ska man ge sig på Imogen Heap/Billie Eilish-grejen måste man ha en mycket mer välskriven och poetiskt förankrad text. Det lyriska är lite för generiskt och det gör att man inte lär känna Amanda över huvud taget. Jag är ändå litteraturredaktör här på KULT så det ligger ju på mitt bord att peka ut det.

8/10

Theo:
För mig slår Die Together lika hårt som ett knytnävsslag i magen. Vocodern, texten, sista refrängen, allt. Det här är allt jag vill att en ballad i Eurovision ska vara (notera: för det här är INTE en Eurovisionballad). Vissa kanske tycker att texten är för rak, men jag tycker den är rak på helt rätt sätt. “If we die together now / We will always have each other / I won’t lose you for another”. FACTS ju? Ingenting kommer ändra på att jag tycker att det här är den bästa balladen vi haft i Eurovision på länge, om inte någonsi… eller skoja, glömde att Azerbajdzjan 2012 existerar. Men näst bästa.

10/10

14. Island: Með hækkandi sól – Systur

Ellen:
En låt som skulle kunna ha varit med i P4 Nästa Småland. Inget fel med att vara med där, men möjligtvis att den målgruppen inte helt stämmer överens med Eurovisions målgrupp.

3/10

Theo:
Jag tycker Systur är lite läskiga. Skogsnymfer typ, och det blir inte bättre av att det låter som att de försöker sjunga mig till sömns. It’s giving Trollmors vaggsång, och det tycker jag är en av de obehagligaste vaggvisorna som finns. Men jag hatar ju också vaggvisor generellt. Det måste jag försöka förbi se dock erkänna att det här är en snygg låt som islänningarna absolut inte behöver skämmas över, men i den här konkurrensen får den nog svårt att sticka ut.

4/10

19. Moldavien: Trenulețul – Zdob și Zdub och Frații Advahov

Ellen:
Det här är varför jag älskar Eurovision. I vilket annat sammanhang skulle jag komma i kontakt med en sån här låt!!! Det är som att ha tagit speed på Urkult. Trenulețul kommer absolut inte att vinna. Men det är så märkligt att det direkt korsar gränsen, över till ikoniskt.

5/10

Theo:
När jag tittar på det här repet inser jag att jag aldrig lyssnat på den här låten mer än 5-10 sekunder innan, och det är inte ofta det händer så här sent inpå tävlingen för en ESC-nörd som jag. Kanske för att detta är exakt vad jag förväntar mig av ett moldaviskt bidrag: folklore & rock’n’roll för att citera dem själva. Fö mig funkar fioldelarna, men samtidigt är resten gränslöst tråkig. 

3/10

20. Sverige: Hold Me Closer – Cornelia Jakobs

Ellen:
Det går inte att ge sig själv ett lågt betyg. Inte för att jag vill det, men liksom. Det är omöjligt att inte vara lite partisk till sitt hemland här. Cornelia är jättebra. Låten är jättebra. Hold Me Closer ÄR ett bidrag som är med i vinnarfighten på riktigt. Något som skulle kunna tala emot det är att det, för mig iallafall, tog några lyssningar innan jag verkligen fattade. Om detta är något som också drabbar andra kan vi vara lite längre ifrån en vinst än vad vi borde.

9/10

Theo:
Vi är återigen med i vinnarsnacket på allvar – trots att det snackas en hel del om att det kommer bli en politisk seger i år så är Eurovision faktiskt så mycket mer än bara politik. Av officiella Eurovisionfans att döma så är det här årets vinnare, och den omröstningen har vi inte vunnit sedan Undo med Sanna Nielsen, som till slut blev till en tredjeplats i Köpenhamn. Dessa år har följts av ett Sverigeförakt (som grundats i att vi skickat snygga killar med överproducerade poplåtar), ett förakt som nu verkar ha fått sitt slut tack vare Cornelia.

9/10

21. Australien: Not the Same – Sheldon Riley

Ellen:
Vad ska jag säga. Det har varit kul att Australien, som stora Eurovisionfans, fått vara med i tävlingen de senaste åren. Men tar de inte tävlingen lite väl… seriöst? Det blir emotion overload. Avundsjuk på hans stämband dock.

5/10

Theo:
“We’re not the same” upprepar australiska The Voice-trean Sheldon Riley, och det enda jag kan tänka på är att det är för att han en dyr diamantmask över ansiktet. Även om låten egentligen handlar om hans Aspberger och homosexualitet lämnar Not The Same mig kall, det här blir tyvärr för teatraliskt för sitt eget bästa. 

4/10

22. Storbritannien: Space Man – Sam Ryder

Ellen:
Kalla mig gammal, men jag börjar bli lite trött på att TikTok-kändisar får vara med i Eurovision bara för att de är just TikTok-kändisar. We live in a society I guess. Men Sam Ryder sjunger bra så jag antar att det är befogat. Mega Elton John-vibe och det brukar gå hem hos de flesta killar jag känner. Problemet är väl att de flesta killar jag känner inte brukar kolla på Eurovision.

6/10

Theo:
SOM Storbritannien har kämpat de senaste åren. Och äntligen är det dags att vara med i toppstriden igen. Sam Ryder är känd från TikTok och har 12 miljoner följare, och det enbart för att han sjunger helt gränslöst bra. Space Man är absolut inte ett åttonde underverk, men Sam säljer låten totalt. Numret är glimrande vackert, och till skillnad från studioversionen har de slängt in ett elgitarrsolo i slutet vilket höjer låten ännu mer. Juryn kommer nog älska detta mer än tittarna, men en topp 10 känns ganska gjuten.

7/10

23. Polen: River – Ochman

Theo:
En del i den här finalen känns som Eurovision för några år sedan, och Polen är inget undantag. Det här är dock en kompetent låt som utan opera-onanin i refrängerna möjligtvis kunnat funka utanför tävlingen också. River sätter sig snabbt och det är svårt att inte ömma för Ochmans ofrivilligt bekymrade grimaser. 

Älskar också att den polska delegationen valt att köra på så många visuella effekter att man knappt kan se Ochman på scen. More is more som man säger (väl).

6/10

Ellen:
Om det här var en tävling i vem som kan använda mest effekter och vem som har bäst sångröst hade Ochman haft goda, goda chanser till vinst. Men utöver fascinationen för hans pipa känner man inte så mycket mer.

5/10

24. Serbien: In corpore sano – Konstrakta

Ellen:
Jag sitter som hypnotiserad. Oavsett vad EBU säger så är politik i Eurovision ofta det bästa som finns. Det är konstnärligt, och med det kanske lite svårtillgängligt – det förnekar jag inte – men har man orken (och det kulturella kapitalet?) att ge det lite uppmärksamhet är In corpore sano heeeelt fantastiskt. 

10/10

Theo:
De som förstår serbiska kommer ta del av Konstraktas kritik av den serbiska sjukvårdssystemet. De som inte förstår serbiska kommer se en kvinna som tvättar händerna på scen konstant i tre minuter, klappar och upprepar “biti zdrava”. Oavsett aspekt är In corpore sano ett stycke fascinerande artisteri som kommer att förvandla européer i sofforna till både utrops- och frågetecken. Och det är exakt så ett Eurovisionbidrag ska vara.

8/10

25. Estland: Hope – Stefan

Ellen:
Jag uppskattar verkligen en sammanhållen estetik. Kläder, låt, scen – allt anspelar på samma tema, och ett tydligt sådant. Det känns typ skönt för hjärnan och lätt att ta in. Det är ingen vinnarlåt, men den är faktiskt inte dålig heller.

5/10

Theo:
Stefan (ikoniskt artistnamn btw) är nog den av alla artister som hindras mest av den svarta solen som blockar LED-skärmen. Här hade numret kunnat få en episk spaghettivästern-inramning, men nu begränsas den känslan mestadels till låten, Stefans röst och outfit. Dock sjunger han otroligt och ser ju heller inte så dum ut, så det kan nog ändå räcka ganska långt. 

Får man dock vara överdrivet kritisk? Det (förmodat) ostoppbara vattenfallet på scenen makear ingen sense här. Han ska ju vara i öknen. Det var det!

6/10

Semifinal 2

1. Finland: Jezebel – The Rasmus

Theo:
Dammig rock som på något sätt har en ganska klistrig refräng. Numret med AIK-temat och ballongerna är så random och tafatt, en extrem glowdown från framträdandet i den finska uttagningen. Kunde de inte åtminstone poppat ballongerna i slutet eller nåt? I kombination med halvtaskig sång känns det som att denna kan glömmas bort i förmån för andra lite mer extravaganta rockiga uttryck som kommer senare. 

3/10

Ellen:
Jag uppskattar verkligen hur Finland använder Eurovision för att låta gamla one hit wonders få stå på scen igen (Darude 2019……) Är typ nervös för sångarens hårfäste men det är en banger.

5/10

2. Israel: I.M – Michael Ben David

Theo:
Det här är SÅ lgbt. Alltså SÅ. Tyvärr låter det som Drag Race-pop i sitt allra blekaste slag. Dock vet Michael Ben David att han är the shit (vilket ju är vad hela låten handlar om), och det får en att tro på det själv till slut. Numret är stilrent och sargas som tur är inte av #sungate vilket gynnar honom en hel del. Frågan är om det är för lgbt för Eurovision (jag vet, århundradets största dubbelmoral, men det går faktiskt).

5/10

Ellen:
Jahopp. Jag bara veeeet att jag kommer lägga till den här på min sminka-mig-på-förfest-spellista. Alla mina kompisar kommer bara mer Eurovision på förfesten? Ellen vi orkar inte. Kan du inte bara köa typ Bladee eller nåt. 

7/10

3. Serbien: In corpore sano – Konstrakta

Theo:
De som förstår serbiska kommer ta del av Konstraktas kritik av den serbiska sjukvårdssystemet. De som inte förstår serbiska kommer se en kvinna som tvättar händerna på scen konstant i tre minuter, klappar och upprepar “biti zdrava”. Oavsett aspekt är In corpore sano ett stycke fascinerande artisteri som kommer att förvandla européer i sofforna till både utrops- och frågetecken. Och det är exakt så ett Eurovisionbidrag ska vara.

8/10

Ellen:
Jag sitter som hypnotiserad. Oavsett vad EBU säger så är politik i Eurovision ofta det bästa som finns. Det är konstnärligt, och med det kanske lite svårtillgängligt – det förnekar jag inte – men har man orken (och det kulturella kapitalet?) att ge det lite uppmärksamhet är In corpore sano heeeelt fantastiskt. 

10/10

4. Azerbajdzjan: Fade To Black – Nadir Rustamli

Theo:
Efter ikoniska Mata Hari förra året kändes det som att de var tillbaka till det extravaganta Azerbajdzjan som skördade (och mutade till sig) framgångar under början av 10-talet. Nu får vi Fade To Black, ett bidrag som kunde tävlat för exakt vilket land som helst de senaste 15 åren, med Nadir Rustamli som sjunger bra, men ändå inte kan rädda denna urtrista låt. 

Trappnumret är snyggt och det höjer absolut Nadirs chanser att komma någon vart, men näe. Ge mig någon banger om en annan historisk figur istället. Napoleon?

3/10

Ellen:
Om någon skulle fråga mig “Ellen, hur låter en Eurovisionballad?” så skulle jag visa den här låten. Den är urtypen av den klicheartade, överdramatiska balladen som det alltid finns minst 5 av i varje startfält. Det finns mycket snyggt: melodierna, rösten, numret. Men texten. Texten är rätt platt och opersonlig. Jag drar litteraturredaktör-kortet igen.

4/10

5. Georgien: Lock Me In – Circus Mircus

Theo:
Lås hellre in mig i fyllecell över natten än att tvinga mig lyssna på hela den här.

Nej men skämt åsido, Georgien har flera år försökt med sina “knasiga” bidrag och det känns som att de konstant får oförtjänt mycket praise för det. Sorry not sorry, för vad gör det om det är knasigt om det också är dåligt på samma gång. Plus för knasiga outfits tho.

1/10

Ellen:
Georgien ska verkligen alltid skicka barska män som ska “göra sin egen grej”. I år dock något roligare än innan. Men jag blir så himla besviken på numret. Heter man Circus Mircus och har som ambition att ta med cirkusestetiken till sitt nummer tycker jag att man ska gå all in. Ta typ in 50 akrobater och gör om scenen till en manege. 

4/10

6. Malta: I Am What I Am – Emma Muscat

Theo:
Emma Muscat sa verkligen “ge mig en AI-genererad gospelpoplåt från Sverige” utan det minsta skam i kroppen. Texten är verkligen not it också: “This is my masterplan / I’m gonna take a stand / Take it or leave it / I am what I am”. Vad betyder det ens? Det enda min Turin-vistelse kommer bestå av är ett konstant grubblande över vad Emma Muscats masterplan består av. Och är det inte ironiskt att en så konventionellt vacker kvinna sjunger en låt som I Am What I Am?

Då tyckte jag hennes ursprungliga bidrag Out Of Sight i alla fall hade en skön throwback R&B-vibe, men den ditchade hon efter att hon vunnit – för så gör man tydligen på Malta.

4/10

Ellen:
Nej. Inga fler sådana här låtar i Eurovision. Nu orkar jag inte mer.

3/10

7. San Marino: Stripper – Achille Lauro

Theo:
Trodde aldrig att jag skulle simpa för en italiensk man med ansiktstatueringar klädd i en glimrande kroppsstrumpa, men här är jag. 

7/10

Ellen:
Någon verkar ha fattat att sex appeal är den bästa marknadsföringstekniken. Håll hårt i era (mekaniska) hästar.

8/10

8. Australien: Not the Same – Sheldon Riley

Theo:
“We’re not the same” upprepar australiska The Voice-trean Sheldon Riley, och det enda jag kan tänka på är att det är för att han en dyr diamantmask över ansiktet. Även om låten egentligen handlar om hans Aspberger och homosexualitet lämnar Not The Same mig kall, det här blir tyvärr för teatraliskt för sitt eget bästa. 

4/10

Ellen:
Vad ska jag säga. Det har varit kul att Australien, som stora Eurovisionfans, fått vara med i tävlingen de senaste åren. Men tar de inte tävlingen lite väl… seriöst? Det blir emotion overload. Avundsjuk på hans stämband dock.

5/10

9. Cypern: Ela – Andromache

Theo:
Gud vad trött att dra paralleller till grekisk mytologi när vi pratar om Cyperns bidrag… Men jag är trött, och Andromache är Gen Z:s Afrodite. Jag känner doften av saltvatten, solbränd hud och gyros och ingen kommer vara lyckligare än jag när Grekland och Cypern sedvanligt switchar tolvor i finalen. 

Jag har inget emot att Cypern kör på ungefär samma recept år efter år, för det funkar ju? Det återstår dock att se om det kommer ta dem till vinsten som de var så nära 2018.

9/10

Ellen:
Det är som att bevittna en sjöjungfrus förföriska sång in real time. Dock: what’s up with the Shein outfit. 

9/10

10. Irland: That’s Rich – Brooke

Theo:
Den mesta vinnaren Irland har som känt inte lyckats något vidare de senaste åren. Trots att deras två senaste bidrag var helt okej kom de sist båda gångerna, och det kanske ligger någonting i att bidragen inte var mer än helt okej. That’s Rich tyckte jag hamnade i ungefär samma fack – fram till repen startade. Då klickade någonting bara. Det är Kesha, det är catchy och det är bara ren och skär slay. I en vidöppet startfält som detta kan Brooke ta Irland till sin andra final på 10 år, och det vore en fin tröst för den forna Eurovision-stormakten.

Måste också säga att pyrot efter “You see me, now you want me?” och vändningen mot publiken är så gås att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

7/10

Ellen:
Det måste alltid finnas ett girlboss-bidrag i startfältet och här har vi det – komplett med latex, dansare och eldshow. Vilken ung medveten kvinna vore jag om jag inte uppskattade detta? Lite kritiker kan jag ändå få vara och säga att det behövs något mer, något extra, för att vara riktigt bra. Exakt vad det skulle vara vet jag inte, men jag vet att jag inte hittar det i textraden Bye bye fool.

6/10

11. Nordmakedonien: Circles – Andrea

Theo:
Bara nej. Den här låten har ingenting, Andrea ser ut att vara fett sur på mig och jag orkar knappt se mer än 10 sekunder av det här. 

1/10

Ellen:
Ska jag lyssna på en låt om att springa i cirklar inom en relation skulle jag mycket hellre välja One Directions Same Mistakes.

2/10

12. Estland: Hope – Stefan

Theo:
Stefan (ikoniskt artistnamn btw) är nog den av alla artister som hindras mest av den svarta solen som blockar LED-skärmen. Här hade numret kunnat få en episk spaghettivästern-inramning, men nu begränsas den känslan mestadels till låten, Stefans röst och outfit. Dock sjunger han otroligt och ser ju heller inte så dum ut, så det kan nog ändå räcka ganska långt. 

Får man dock vara överdrivet kritisk? Vattenfallet på scenen makear ingen sense här. Han ska ju vara i öknen. Det var det!

6/10

Ellen:
Jag uppskattar verkligen en sammanhållen estetik. Kläder, låt, scen – allt anspelar på samma tema, och ett tydligt sådant. Det känns typ skönt för hjärnan och lätt att ta in. Det är ingen vinnarlåt, men den är faktiskt inte dålig heller.

5/10

13. Rumänien: Llámame – WRS

Theo:
Ola mi bebebe..

Det här SKRIKER Eurovision 2007. Asså SKRIKER. Och jag älskar det. Det känns som att WRS öppnat en portal till de åren jag handlöst föll för den här tävlingen, och därför kan jag inte låta bli att tycka om den här låten även om det självklart är den mest banala Eurovision-pop som finns.

7/10

Ellen:
Allt som innehåller dansare, strass och klädbyte ÄR underhållande. Så är det bara. Däremot är det något som saknas hos WRS för att man ska ställa sig upp och skrika av hänfördhet. Självförtroende? Star quality? NÅT mer behövs iallafall. Var är Alvaro Estrella när man behöver honom.

7/10

14. Polen: River – Ochman

Theo:
Det är mycket i den här halvan som känns som Eurovision för några år sedan, och Polen är inget undantag. Det här är dock en kompetent låt som utan opera-onanin i refrängerna möjligtvis kunnat funka utanför tävlingen också. River sätter sig snabbt och det är svårt att inte ömma för Ochmans ofrivilligt bekymrade grimaser. 

Älskar också att den polska delegationen valt att köra på så många visuella effekter att man knappt kan se Ochman på scen. More is more som man säger (väl).

6/10

Ellen:
Om det här var en tävling i vem som kan använda mest effekter och vem som har bäst sångröst hade Ochman haft goda, goda chanser till vinst. Men utöver fascinationen för hans pipa känner man inte så mycket mer.

5/10

15. Montenegro: Breathe – Vladana

Theo:
Den här låten är tyvärr representativ för en utdöende genre i Eurovision: balkanballaden. Den har alla ingredienser för att vara en balkanballad, men utan själ, och inte bara för att hon sjunger den på engelska.

3/10

Ellen:
Det här skrämmer mig lite. Det är så aggressivt. Och estetiken makes no sense at all. Vad är det för konstig LED-sköld hon har på sig?

2/10

16. Belgien: Miss You – Jérémie Makiese

Theo:
Jag borde gilla det här mer än vad jag gör. Lite R&B-pop à la Cry Me A River. Det som gör detta till ett ganska svagt bidrag är refrängerna, de är sååå äckliga. Asså inga refränger ska någonsin byggas på att glida upp på toner. Det är SÅ fult. Versernas produktion är ganska mystisk och snygg, men sen blir det bara blä.

3/10

Ellen:
Det här är definitivt a bop. Men två saker: har man lyssnat på studioversionen blir man väldigt underwhelmed av Jérémies liveröst. Och tf är det för fula jeans han har på sig?

5/10

17. Sverige: Hold Me Closer – Cornelia Jakobs

Theo:
Vi är återigen med i vinnarsnacket på allvar – trots att det snackas en hel del om att det kommer bli en politisk seger i år så är Eurovision faktiskt så mycket mer än bara politik. Av officiella Eurovisionfans att döma så är det här årets vinnare, och den omröstningen har vi inte vunnit sedan Undo med Sanna Nielsen, som till slut blev till en tredjeplats i Köpenhamn. Dessa år har följts av ett Sverigeförakt (som grundats i att vi skickat snygga killar med överproducerade poplåtar), ett förakt som nu verkar ha fått sitt slut tack vare Cornelia.

Kommer Cornelia vinna telefonröstningen? Garanterat inte. Kommer hon vinna juryröstningen? Kanske, men det kommer vara en tuff strid med Storbritannien och Grekland. Men om vinnaren i år blir den minsta gemensamma nämnaren mellan jury- och telefonröstningen så ser Sverige ut att ligga väldigt bra till.

9/10

Ellen:
Det går inte att ge sig själv ett lågt betyg. Inte för att jag vill det, men liksom. Det är omöjligt att inte vara lite partisk till sitt hemland här. Cornelia är jättebra. Låten är jättebra. Hold Me Closer ÄR ett bidrag som är med i vinnarfighten på riktigt. Något som skulle kunna tala emot det är att det, för mig iallafall, tog några lyssningar innan jag verkligen fattade. Om detta är något som också drabbar andra kan vi vara lite längre ifrån en vinst än vad vi borde.

9/10

18. Tjeckien: Lights Off – We Are Domi

Theo:
Förutom att Lights Off är en perfekt springlåt är produktionen så grymt snygg. Syntarna skiner, basen blänker och lyssningen är en ren fröjd för örat, trots att det är en EDM-poplåt. Sångerskan kanske inte har den bästa rösten, men det är låten som är lyser med dess briljans här (pun intended).

7/10

Ellen:
Det finns något väldigt infantilt i hur exalterad jag blir över en bra ljusshow. Men man är väl bara människa.

6/10

Semifinal 1

1. Albanien: Sekret – Ronela Hajati

Ellen:
Hårförlängningar, rosa glitter och aggressiv bisexualitet<3

6/10

Theo:
Ge mig en skrikande albansk kvinna any day och jag kommer älska det. Det är så jag är skapt. Det enda jag saknar här är den där superhooken som exakt alla faller pladask för, men annars levererar Ronela Hajati en så nära perfekt etnobanger man kan komma 2022.

Numret är dock så långt ifrån perfekt man kan komma. Storyn är tydlig, men det är bara inte så snyggt utfört? Det finns liksom ingen visuell finess här. Förhoppningsvis är juryns och tittarnas (hosthost diasporans) crave efter etnopop tillräckligt stor för att ta detta vidare till finalen.

7/10

2. Lettland: Eat Your Salad – Citi Zēni

Ellen:
Ett otroligt tappert försök att göra veganism sexigt. Det vet jag inte om de lyckas med, men det är otroligt catchy och underhållande. En explosion av energisk funk som piggar upp. Ja, det är lite cringe. Men du kollar på Eurovision, koppla bort den delen av hjärnan nu.

7/10

Theo:
Det här är inget mer än en halvtråkig meme, och den bränner de av direkt. Resten är bara massa excentriska färgklickar på en canvas, men inte blir tavlan snygg för det.

2/10

3. Litauen: Sentimentai – Monika Liu

Ellen:
Who knew Dora Utforskarens frippa kunde vara så snygg? Also hela det här är en definition av ordet vibes.

7/10

Theo:
Monika Liu är den där coola fastern som lever i sin helt egna lilla värld och som man önskade var ens mamma. Låten liknar inget annat i startfältet i år och Monika förtrollar med hennes närvaro. Här hade jag dock önskat lite mer visuella effekter för att få till den rätta känslan av låten, men inte kan man få allt av en italiensk tv-produktion.

8/10

4. Schweiz: Boys Do Cry – Marius Bear

Ellen:
Det här är som Boys With Emotions fast minus allt som var bra med den.

1/10

Theo:
Boys Do Cry indeed, men boys do also sleep och det gör jag efter den här låten. Schweiz som verkade vara på väg mot sin tredje vinst efter tre starka år är tack vare Marius Bear nu tillbaka i det meningslösa träsket. Tyvärr tror jag att detta kan slinka med till finalen bara på grund av att ration mellan man som sjunger ballad och kvinna som sjunger ballad i denna semi är gravt obalanserad.

2/10

5. Slovenien: Disko – LPS

Ellen:
Det här är hundra procent den överentusiastiska musikläraren har satt ihop ett band med sina favoritelever som nu ska uppträda på föräldramötet. Men det är också… charmigt?

7/10

Theo:
Det gör ont att skriva om det slovenska bidraget när det istället kunde ha varit detta. Nåväl. De har en stor och fin diskokula på scenen och sångaren är ju gullig och sjunger bra, men annars känns det här inte som mer än ett gäng mattenördar i högstadiet som uppträder på klassens soaré.

Att jag och Ellen skrev dessa texter oberoende av varandra intygar väl nog om att det är exakt den vibben detta bidrag ger.

4/10

6. Ukraina: Stefania – Kalush Orchestra

Ellen:
Det här bidraget innehåller alla ingredienser i vad jag tycker är ett toppenbidrag. Ett dansvänligt beat, en modern tolkning på folkmusik, märkliga men snygga outfits samt ett instrument man aldrig hört talas om innan. Banger.

8/10

Theo:
Det mest debatterade bidraget på förhand av uppenbara skäl. Oändligt antal artiklar kan skrivas om huruvida en vinst för Ukraina i år betyder någonting mer än bara politik. Oavsett är detta en av de bästa låtarna i år (även om det instrumentella outrot kunde varit mycket kortare) och ger rappen i Eurovision någorlunda hopp inför framtiden.

8/10

7. Bulgarien: Intention – Intelligent Music Project

Ellen:
Det känns som att jag är på högstadiebalen och mina lärare ska “toka till det” och uppträder med ett band de satt ihop. De framför världens tråkigaste The Poodles-låt som ingen i klassen känner till och man står endanför scenen och klappar lite förstrött med händerna. Var i rummet står min crush kollar han på mig nu kollar han på mig nu då är det enda man tänker och vips så är numret över. Man märkte knappt att det hände.

1/10

Theo:
Jag tänker inte dra “pappor som försöker vara Måneskin”-kortet här, för såna här bidrag återfinns tyvärr regelbundet i tävlingen. Inte tyvärr för att det är gubbrock, snarare för att det är extremt dålig gubbrock. Det är så tragiskt att se ett land som Bulgarien med så otroliga bidrag i ryggen de senaste åren skicka ett sånt här bottennapp. Detta är semins mest säkra utåkare (nu etablerar vi det begreppet), och de får nog även svårt att undvika sistaplatsen.

1/10

8. Nederländerna: De diepte – S10

Ellen:
Oooooh Aaaaah-delen i refrängen har potential. Lite härligt mörkt poppig. Bra intro till en deckare på tv! Numret är inte så kul dock. Hon står mest och chillar.

4/10

Theo:
På förhand har jag haft lite svårt att knyta an till den här låten. Den är supersnygg och välproducerad, och älskar såklart att vi får höra nederländska i tävlingen igen. Men den är så deppig? Alltså sååååå deppig. Det i kombination med ett riktigt tråkigt nummer gör det här lite för svart och svårt för mig. S10 förväntar sig verkligen att vi ska känna med henne samtidigt som hon införlivar stå still-emojin. En riktig kvalitetslåt som förmodligen kommer få en del poäng av juryn, men jag kan inte se att många kommer att ringa och rösta på detta.

5/10

9. Moldavien: Trenulețul – Zdob și Zdub och Frații Advahov

Ellen:
Det här är varför jag älskar Eurovision. I vilket annat sammanhang skulle jag komma i kontakt med en sån här låt!!! Det är som att ha tagit speed på Urkult. Trenulețul kommer absolut inte att vinna. Men det är så märkligt att det direkt korsar gränsen, över till ikoniskt.

6/10

Theo:
När jag tittar på det här repet inser jag att jag aldrig lyssnat på den här låten mer än 5-10 sekunder innan, och det är inte ofta det händer så här sent inpå tävlingen för en ESC-nörd som jag. Kanske för att detta är exakt vad jag förväntar mig av ett moldaviskt bidrag: folklore & rock’n’roll för att citera dem själva. Fö mig funkar fioldelarna, men samtidigt är resten gränslöst tråkig. 

3/10

10. Portugal: Saudade, saudade – Maro

Ellen:
Portugal fortsätter att år efter år leverera kvalitetsmusik. They never miss. Sen är numret fruktansvärt tråkigt – sex personer som står i en cirkel har aldrig varit min definition av underhållning – men låten är så härlig. Vaggande, svepande. Man ba vibear.

9/10

Theo:
Tyvärr är jag en lusofil utan dess like, så jag har ganska svårt att tycka illa om ett portugisiskt bidrag. Det här skulle jag dock vilja påstå att jag hade gillat utan att vara en dyrkare av Portugal och dess kultur. Maros röst är unik och Saudade, saudade är lika smäktande som solstrålar reflekterandes i lugnt guppandes medelhavsvatten. Numret är intimt och stämningsfullt, typ som en blandning av Nederländernas Calm After The Storm 2014 och Portugals vinnarbidrag Amar Pelos Dois från 2018, det är en helt annan typ av lugn som infinner sig jämfört med under de andra balladerna. Skrällvarning på topp 10 i finalen?

9/10

11. Kroatien: Guilty Pleasure – Mia Dimšić

Ellen:
Alla som har hört mig sjunga vet att jag inte är någon Lea Michele men jag vill ändå point out att det här inte är så starkt, rent sångmässigt. Det är faktiskt inte så starkt, rent låtmässigt, heller. 

2/10

Theo:
Melodierna i Guilty Pleasure är lite lagom quirky och spännande, men det är det enda som denna låten har. 

3/10

12. Danmark: The Show – Reddi

Ellen:
Jag. Är. Besviken. De verkar SÅ coola!!! Hon sjunger SÅ bra!!! Men låten är SÅ tråkig. Man bara väntar på att det ska bli rivigt och kul and it literally never happens.

3/10

Theo:
Sen när bestämde danskarna att fia med knuff är en rockig estetik?

3/10

13. Österrike: Halo – LUM!X feat. Pia Maria

Ellen:
Uppvärmningen på Friskis & Svettis medeljympa.

3/10

Theo:
När jag hörde den här första gången tyckte jag nästan den var på gränsen till trash. Nu förstår jag den. Det är obotlig aerobics-disco, sådan som spelas på radion i månader. Tillsammans med ett explosivt framträdande som funkar trots att de stängt in sig i en enorm gloria blir det här ungt och så härligt, typ två tonåringar som hoppat upp på DJ-båset under sin första utgång kinda vibe. Den enda skavanken med detta bidrag är Pia Marias röstkapacitet. Trots att de sänkt tonarten ett snäpp är det inte en bekväm lyssning direkt. Tacka vet jag distraherande ljusriggar.

Plus för att Österrike lyckats få med deras största nu levande musikexport också, tävlingen behöver det och Lum!x banar även vägen för andra DJ:s som varit eller kanske är sugna på tävlingen (hosthost Armin Van Buuren). 

6/10

14. Island: Með hækkandi sól – Systur

Ellen:
En låt som skulle kunna ha varit med i P4 Nästa Småland. Inget fel med att vara med där, men möjligtvis att den målgruppen inte helt stämmer överens med Eurovisions målgrupp.

3/10

Theo:
Jag tycker Systur är lite läskiga. Skogsnymfer typ, och det blir inte bättre av att det låter som att de försöker sjunga mig till sömns. It’s giving Trollmors vaggsång, och det tycker jag är en av de obehagligaste vaggvisorna som finns. Men jag hatar ju också vaggvisor generellt. Det måste jag försöka förbi se dock erkänna att det här är en snygg låt som islänningarna absolut inte behöver skämmas över, men i den här konkurrensen får den nog svårt att sticka ut.

4/10

15. Grekland: Die Together – Amanda Georgiadi Tenfjord

Ellen:
Mycket med det här är fantastiskt. Numret lyfter låten. Rent musikaliskt är det toppen. Vocoder är kul and det känns fett Hide And Seek (vilket alltid går hem om man är en ungdom med MINSTA tillstymmelse till ångest) MEN (och det finns ett ganska stort men): Ska man ge sig på Imogen Heap/Billie Eilish-grejen måste man ha en mycket mer välskriven och poetiskt förankrad text. Det lyriska är lite för generiskt och det gör att man inte lär känna Amanda över huvud taget. Jag är ändå litteraturredaktör här på KULT så det ligger ju på mitt bord att peka ut det.

8/10

Theo:
För mig slår Die Together lika hårt som ett knytnävsslag i magen. Vocodern, texten, sista refrängen, allt. Det här är allt jag vill att en ballad i Eurovision ska vara (notera: för det här är INTE en Eurovisionballad). Vissa kanske tycker att texten är för rak, men jag tycker den är rak på helt rätt sätt. “If we die together now / We will always have each other / I won’t lose you for another”. FACTS ju? Ingenting kommer ändra på att jag tycker att det här är den bästa balladen vi haft i Eurovision på länge, om inte någonsi… eller skoja, glömde att Azerbajdzjan 2012 existerar. Men oj vad jag älskar denna.

10/10

16. Norge: Give That Wolf A Banana – Subwoolfer

Ellen:
Vargarna från rödluvan fast yassified? Haha förlåt så uttjatat att kalla saker för yassifierat. Detta är sååå What does the fox say-humor. Med det menar jag att den hade gjort viral succe år 2013 men i dagens meme-klimat är träffsäkerheten inte lika självklar. En banger dock.

7/10

Theo:
Gimmick åsido, det här är faktiskt en riktigt bra partylåt. Catchy som satan. Självklart skriker detta cirka 10 år sedan, men är inte det ganska najs då? Jo. Yum yum yum.

7/10

17. Armenien: Snap – Rosa Linn

Ellen:
Rosa Linn uppträder i något som ser ut att vara ett litet korridorsrum täckt i tunna, vita pappersbitar. Det finns ett runkskämt att dra här någonstans, men med tanke på den gulliga, käcka låten känns det osmakligt. Så jag passar nog på det.

4/10

Theo:
Först och främst: Det borde vara tillåtet att skicka sin Junior Eurovision-vinnarlåt till den stora tävlingen.

Annars kan jag bara säga att den här låten är en fet femma för mig, den säger mig ingenting. Den bara är där. I och med att den går ut sist i semin trodde jag att numret skulle höja det betyget, men icke. Rykten säger att detta var deras B-plan i och med att scenhaveriet förhindrade ursprungsplanen, och det märks. Idén bakom numret är väl gullig men den där stora wow-faktorn saknas. Äsch, vad håller jag på med nu egentligen? Ni märker att det fortfarande är en solklar femma så imma just stop right here.

5/10