En megafon för verkligheten
Med gitarrerna i högsta hugg samlas tusentals demonstranter i Chiles huvudstad, Santiago. Det går att ana vad som snart kommer att hända. Torget utanför nationalbiblioteket är så fullt att det knappt går att röra sig. Då börjar gitarrerna rassla. Tusentals människor med flaggor som fladdrar i vinden. Händer som sträcks upp mot himlen. De sjunger i unison. “El derecho de vivir en paz”. Rätten att leva i fred. Orden ekar genom staden den 25 oktober 2019.
Musiker och aktivist. Titlarna smälter samman. Det är svårt att separera den ena från den andra när man talar om Victor Jara. Idag har han blivit en symbol för frihet, rättvisa och kärlek i Chile. I samband med den USA-stödda militärkuppen på 70-talet, ja, den där som tillät Pinochet träda till kraft – kidnappades Jara. Efter att ha fått sina händer krossade och revben brutna, avrättades han med 41 kulor. Frihet, rättvisa och kärlek. Det var precis det han sjöng om. Och det han dog för.
Protestsång kallas det. Det är inget nytt och det är inget som ser ut att försvinna, så länge människor har något att säga om den skeva värld de lever i. Det sträcker sig tillbaka långt i tiden. Men det hela tog fart tillsammans med förmågan att kunna spela in ljud. Billie Holidays Strange Fruit från 1939 brukar kallas den första i sitt slag. En protest mot rasism och lynchningen av afroamerikaner.
När vi ser tillbaka på musikgenrerna som utvecklats sedan dess går det att finna protestsång överallt. Folkmusikens 60- och 70-tal när Bob Dylan skrev låtar som Blowin’ in the Wind och Times They Are a-Changin’. Låtar som adopterades av medborgarrörelsen i USA och av Vietnamrörelsen runtom i världen. För att inte nämna låten Alright av rapparen Kendrick Lamar. “We’re gonna be alright, we’re gonna be alright” sjöngs i protest på gator och i samlingslokaler när Donald Trump jagade valsedlar under 2016. Förra året såg vi även hur demonstranter i Hong Kong anammade den nyskrivna Glory to Hong Kong som deras nationalsång.
När vi nu lämnat 2019 bakom oss går vi säkerligen in i ännu ett år av protestsång. För sanningen är att musik och sång är ett verktyg, och ett kraftfullt sådant. En sorts megafon som talar om människors verklighet. Texter växer till något större, något mer påtagligt när de förs till gatan, köpcentret och torget. När det är krig mot människans rättigheter brister hon ut i sång. Budskapet blir inte tydligare än så.
