Dark Lane Demo Tapes

Drake

Behöver Aubrey Drake Graham en introduktion? Troligtvis inte. Den 33-åriga Torontorapparen har fler hits på världens topplistor än de flesta, och utöver hits har han också en bred diskografi som rymmer många guldkorn — alltifrån sentimentala tryckare till ösiga bangers. Synd bara att kändisskapet verkar ha gjort honom lat. Synd bara att tiden går, men att Drake verkar ha stannat kvar någonstans omkring 2016. I samma veva som han släppte mixtapen Dark Lane Demo Tapes annonserade han också att han i sommar släpper sitt 6:e studioalbum. Otursam timing kan man tycka, med tanke på att DLDT knappast gör en sugen på att höra mer musik från Drake. 

Mixtapen består av 14 spår som tillsammans utgör 49 minuter, men det behövs egentligen inte mer än ett (1) ord för att beskriva projektet: Tröttsamt. Drake är trött. Hans flows är trötta, hans bars är trötta, hans producenter har somnat bakom mixerbordet och råkat trycka på loop-knappen. De första två spåren Deep Pockets och When To Say When avhandlar sådant som: pengar, tjejer som gillar Drake (men inte så många som han gillar tillbaka), hans mamma, framtid, kändisskap. Kan det funka? Visst. Är det på något vis intressant? Nej. Fortsätter resten av skivan på samma sätt? Jajjamän. 

Majoriteten av spåren känns intetsägande och oengagerade, en blandning av demos, tidigare släpp och läckta låtar som inte var ämnade, och kanske heller inte borde, ha satts ihop till ett helt verk. Visserligen sätter Drake ribban något lägre genom att annonsera skivan som just en samling demos och han har lyckats väl med sina tidigare, mer experimentella albumformat. Samtidigt är det svårt att inte se släppet som överflödigt, som ett sätt att pumpa ut även sånt som kanske inte kvalificerar på en ordentlig skiva. Kvantitet framför kvalitet har präglat stora delar av hiphopscenen de senaste åren, där mycket gått ut på att släppa så mycket material som möjligt. Drake har dock råd (bokstavligt, och metaforiskt) att låta bli. Ändå står vi nu här med hans mest onödiga verk hittills. 

Mixtapens tredje spår, When To Say When, är en vinkning till känslosamma, melankoliska Drake. Inget nytt har dock tillförts till kompositionen – tja, förutom Chris Brown, som inte direkt skänker låten mer värdighet. Losses i sin tur behandlar den klassiska resan till kändisskapet, vännerna som förloras eller som visar sig vara oäkta. En klassiker behöver inte vara dålig, men med Drakes diskografi i åtanke liknar det mest en historia som berättas om och om, och om, igen. Intressant och uppseendeväckande första gången, andra gången, men något torr och uttjatad den tionde, tjugonde gången. På From Florida With Love slänger Drake med en del referenser till tidigare mentorer och till gången då han blev rånad år 2009, med rader som är relativt välskrivna, men med ett flow och en produktion som gör allt annat än att fånga in lyssnaren.

Höjdpunkter finns – på Chicago Freestyle är tematiken visserligen inte mer spännande, men flowet är bra och Giveon gör ett fantastiskt jobb i att skänka låten mer djup. Toosie Slide må vara Drakes lataste, mest crowd-pleasing hit någonsin, men den sätter sig på hjärnan och utgör ett melodiskt, svängigt avbrott. Desires med Future är inget som vi inte hört innan, men produktionen är lite bullrigare, lite mörkare, textförfattandet snäppet skarpare, och Futures inhopp är kort men gör sig bra. War som är en freestyle som delvis släpptes redan under 2019 är snygg med uppfriskande drill-inslag i både produktion och flow. Samtidigt så räcker de enskilda topparna inte för att lyfta Drake ur de slitna, monotona dalarna som han mestadels hamnar i.

Drake har aldrig varit en solstråle. Det är till stor del hans smådeppiga, monotona flows som har byggt hans karriär. Samtidigt har det alltid funnits en lust, en finess bakom det hela, som till stora delar saknas på DLDT. Kreativiteten och gnistan är här på lägsta nivå, en sparsam låga som då och då växer till sig men aldrig riktigt får fäste. Vi får hoppas att DLDT förblir bara ett ofärdigt, överflödigt släpp, och att albumet som kommer i sommar är mer sammansatt, nyskapande och genomtänkt.