Donald Trump har blivit en insparkad öppen dörr
Imorgon är jag långt härifrån är DN-journalisten Martin Gelins avskedsbrev till USA. Love Frisell läser, slungas tillbaka till 2016 och undrar när vi äntligen får släppa Donald Trump.
Verk som är öppet politiska riskerar inte bara att bli dålig politik, utan något ännu värre – dålig kultur. För att undvika det krävs ett imponerande nytänkande, ett moment av överraskning som kan rubba seglivade föreställningar istället för att cementera dem ytterligare.
DN-journalisten Martin Gelins avskedsbrev till USA, essäboken Imorgon är jag långt härifrån, balanserar därmed på en fin tråd. I boken flätar han ihop omarbetade reportage, intervjuer och kulturkrönikor – alla med en samhällskritisk udd – för att försöka teckna ett fragment av en större helhet. Men istället för en kalejdoskopisk bild av ett aporetiskt land, vilket är målet med alla USA-skildringar, skriver Gelin en ganska förutsägbar berättelse om gott mot ont, anständigt mot oanständigt. Redan på sida elva dras Hitler-kortet.
Förutom den redan etablerade historien om Donald Trumps krig mot demokratin erbjuder Gelin inget nytt analytiskt innehåll. Det är synd, för boken i övrigt är skriven med stor berättarglädje och entusiasm för amerikansk kultur. Dess andra del, en längre essä om samtida americana-musik, hade förtjänat att utvecklas till en egen bok istället för att reduceras till en del i ett längre debattinlägg. Många avsnitt är förenade med större läsglädje än något som Gelin har skrivit i DN på länge, även om han framstår som lite löjligt starstruck när han återberättar sina möten med New York-profiler som Fran Lebowitz och Zadie Smith. Men det är en randanmärkning.
Problemet är snarare att Gelin är alltför ensidig som politisk tänkare, och för domesticerad som samhällskritiker. Han erkänner det själv: “[USA:s kris] är politisk, inte ekonomisk eller kulturell.” Ur ett annat perspektiv är det dock detta som gör boken intressant – ideologiproduktionen. Att läsa Imorgon är jag långt härifrån med en kritisk distans är som att blicka in i huvudet på den amerikanska eliten och med precisa mätinstrument avläsa precis hur den tänker. Arbetarklassen har ingen riktig anledning att känna politiskt missnöje; dess löner har ökat det senaste decenniet. Hur ett industrisamhälle däremot drabbas när fabrikerna stängs och Walmart blir den största arbetsgivaren ägnar Gelin inga tankar.
Istället är det den så kallade “nedre överklassen” som bär det tunga lasset, med hyperkonkurrens om välbetalda jobb och universitetsplatser, stigande hyror och hutlösa kostnader för att bilda familj. Gelin erkänner att systemet rent krasst är trasigt, men han är för insnärjd i det för att se att det är samma monstruösa maskineri som plågar såväl demokrater som republikaner. Att alienationen och ressentimentet som amerikaner känner är samma alienation och ressentiment, från olika positioner.
Essän som genre låter författaren slingra sig fram, pröva nya tankar, forma sig efter konturerna på det som skildras. Vad som saknas i Imorgon är jag långt härifrån som USA-skildring är därmed inte “den andra sidans berättelse” – det är ingen SVT-produktion – utan själva spänningarna i landet. Förvisso är Gelin något på spåret när han skriver om utvecklingen i New York, men avbryter sig själv och går vidare innan det verkligen börjar brännas. Att istället ägna en bok åt att återberätta en etablerad historia är slappt; att underordna skildringen i övrigt under denna berättelse är ännu värre.
Gelin är som bäst när han skriver fritt om kultur som han är entusiastisk över, utan att skriva med ett övergripande politiskt syfte. Kanske är det tur att han efter tjugo år tar avsked av USA, så både han och hans läsare äntligen får bli kvitt Donald Trump.