Din musiksmak – en klassmarkör
Hur hade du definierat popmusik?
Det är lätt, kanske du tänker. Det är sån musik som spelas på dåliga radiokanaler, som saknar djupare budskap, som skrivs med bara syftet att nynnas på. Lite hjärndött, liksom. Eller så tänker du att pop är lättsmält musik som kittlas i magen och gör dig sugen på att dansa och/eller bli förälskad. Åsikterna drar rätt ofta kraftigt åt det ena hållet eller det andra.
Vare sig du tycker att pop är perfekt dynamiskt konstruerade känslobomber eller om det är musik som, när den spelas hos frisören, får dig att önska att det var öronen som klipptes av istället för håret, så vill jag att du nu reflekterar över din omgivning. Vad lyssnar dina vänner på? Vad tycker din släkt om? Vilken musik visade dina föräldrar för dig när du var yngre? Eller var de kanske rentav inte intresserade av musik över huvud taget?
Under min uppväxt fick jag ta del av många olika genrer och musikaliska världar. Mormor och morfar lyssnade på klassiskt, pappa på gubbrock och postpunk, mamma på britrock och syntmusik. Detta födde ett intresse och en nyfikenhet hos mig, som i sin tur även ledde mig till jazzen, technon, och mer alternativa utsvävningar av ovan nämnda genrer. Men poppen då? Världens största (och i den bemärkelsen även viktigaste) genre? Onödig musik, tyckte jag. Ingen hade bestämt att jag skulle tycka så och det uttalades aldrig, men jag visste ändå att min omgivning höll med mig.
Jag anser mig fortfarande inte ”behöva” pop, det är ingen genre som väcker min uppmärksamhet särskilt ofta. Lite för sällan tänker jag dock på hur många som inte haft turen att få min musikaliska uppväxt. Ditt liv behöver ju inte vara en snyfthistoria bara för att farsan inte tryckte ner avantgardemusik i käften på dig när du var liten, men ett intresse måste ändå födas någonstans. Om du inte får musiken serverad så måste du själv sätta dig in i den, och vart börjar du då? Jo, du lyssnar på vad som spelas på fritidsgården och caféet, i klädbutiken och tandläkarväntrummet. Första spadtaget kan ju inte tas någon annanstans än på ytan, som i det här fallet är pop, pop, pop och åter pop, en genre så gigantisk och i sin kommersialism så avskiljande från all annan musik att det kan vara svårt att någonsin komma ur den.
”Ditt liv behöver ju inte vara en snyfthistoria bara för att farsan inte tryckte ner avantgardemusik i käften på dig när du var liten, men ett intresse måste ändå födas någonstans.”
Just hur tydligt detta var slog mig när jag för ett tag sedan jobbade en halv termin som musiklärare på en grundskola. Området skolan låg i var kommunens socioekonomiskt svagaste. Såklart var jag intresserad av vad mina elever lyssnade på, och förväntade mig en mångfald bland svaren. Det borde ju finnas lika många musiksmaker som det finns människor, och spridningen är väl bara större när det handlar om nyfikna barn, eller hur? Jag blev något besviken. Förutom ett fåtal killar som dyrkade en viss ung, svensk gangstarappare (kan du gissa vem?) så lyssnade alla på en eller en annan form av, you guessed it, pop.
Detta var inte något jag kände igen från min och mina vänners uppväxt, men sen var inte våra familjer heller riktigt som mina elevers. De jobbade med andra saker, hade andra intressen och kom från andra platser. Detta är ingenting som behöver bevisas, vi vet det egentligen allihop; att olika genrer och musikaliska uttryck tilltalar olika samhällsgrupper. Det handlar inte bara om musikens budskap, det har också att göra med vårt behov av gruppidentitet. Detta är inget nytt fenomen — det går lika bra att jämföra dansbandspensionärer med jazzdiggare som summerburst-ungdomar med luggklippta konstrockare. Vår musiksmak säger mer om vår klasstillhörighet än vad många av oss vågar erkänna. Det är dessutom en princip som går att applicera på resterande kulturella uttryck.
Det är inget fel med pop (det finns ju enorma mängder genial popmusik), men hade vi inte också haft andra mer till synes utmanande genrer så hade vi fått en konstform helt beroende av marknaden, som vilken annan produkt som helst. Problemet är bara att människor med makt, i det här fallet i form av kulturellt kapital, ogärna släpper den ifrån sig. Det formuleras på olika sätt, men oftast som en rädsla för att det skulle leda till någon slags degenerering av deras kulturella kretsar, eftersom att den ”alternativa” musikvärlden per definition inte är till för vem som helst. Det finns av den anledningen ett värde i att, med statliga och kommunala medel, ytterligare investera i ungdomars musikintresse så att de inte måste vara beroende av familj och vänner för att ha en chans att bilda sig musikaliskt. Mångfald i uttryck föder acceptans, och musiken är en tydligare och mer effektiv uttrycksform än vad många kanske tänker. Om fler hade lyssnat till tekniskt och uttrycksmässigt mer komplicerad musik så hade vi alltså blivit bättre på att visa öppenhet och intresse för varandras kulturella uttryck. Dessutom hade vi fått en mycket mer intressant alternativ musikscen om folk med alla bakgrunder hade fått komma till.
Jag vill att du reflekterar över en sista grej. När bjöd du senast in någon utomstående till din musikaliska sfär? Oavsett när det var så vill jag att du gör det oftare. Om inte för din moral och hybris, så iallafall för din socialistiska princip.
