Tidevarv
Sommar
Det går ett sus genom spökpilen,
och bäcken forsar — inhägnad
av översvämningsvallar.
Blommorna sjunger vid fönstret —
viken andas in, vattenytan kammas,
och vinden drar vassens hårrad
åt sidan.
Tärnornas jaktplansprofiler
sjunger bröllopsmarscher
för fiskespön, målar
svarta virvlar
mot klippan. Runtomkring dig
gungar hängmattan — skynket är rött
som ögon stängda mot solen.
Porerna öppnar sina gap.
Det går ett sus, ett andetag
innan allting stillnar.
Vattenringar sluts
där tärnan dök.
Höst
Nätterna förlängs, och
träden betalar sin blodskuld.
Äpplena mognar som ögon,
och högen av frasande guld
multnar sakta i solnedgången.
Det är dags
att ordna dina papper:
plasta in minnena — lämna
dagdrömmarnas vakumförpackning
i frysbox. Nu finns det tid
att stanna till, tid att låta
tankerefluxen dra i dig, tills
orkidéerna slår ut som pappersdrakar
mot ögonlocket — Du kan gå
din gata upp och ner,
se fasaderna gråna tills
fönsterraderna stirrar blint
mot vattenytan — fragment
av en persikohimmel.
Vinter
Snön krasar stumt,
men ljudet sprider sig upp,
det ekar i rörbenen.
Stegen sväljs, deras avtryck
stannar här, i stunden.
De spår som består är gjorda.
Det, som ska byggas, är byggt.
Dina steg är körsbärsträdets rimfrost —
och ändå tror du dig känna
hur rötterna rör sig i jorden.
Vårminne
Det är vår, och
fastän andedräkten immar framför dig
markerar vintergäcken sin urkund, och
trädens uppåtvända bronker
susar, kläcker
nya alveoler —
det går en suck i dungen.
Andra blygs ännu:
hoprullade blomsköten ligger
prydligt stoppade i knoppfodral.
De klär sig i mjukt mörker, vill inte
genomborras av ljus.
Det är som skämdes de
att sprida doft och död.
Sångfåglarna
skriker fram sina revir,
sticker näbbar i jorden
efter korn som dött
för tidigt. Maskarna
plöjer i tystnad.
Dagen är precis
som den ska.
Text och bild: Samuel Kiby Berglöf, @_erik.edvard_
