Jagad
Startsignalen studsar på kaklet,
händerna är skrynkliga som russin,
klor, blod och energidryck
som egentligen har femtonårsgräns.
Jag väntar på henne i vintermörkret,
bland viadukter och lyktstolpar,
i en busskur med svarta ytterjackor,
måndag, onsdag, torsdag, lördag.
Trycka in tvålen i huden,
in i porerna, in i blodomloppet,
trycka in schampot i hårsäckarna,
tvätta bort mitt nederlag.
Eftermiddagar i pappas skinnfåtölj,
hittar skivfodralet med de
skägglösa ynglingarna, kärlekslåtar
om bara mig, bara mig, bara mig.
Pennfodral, affischer, hoodies,
ser ni inte att jag är upptagen,
livet är lätt när man kan hänge
sig åt någonting fullt ut.
Mina män skulle förgås av tiden,
bli tatuerade, få småbarn, byta klädstil,
det är åtminstone rättvist
att vi fula åldras långsammare.
Låt oss springa ut från stentrappan
hals över huvud, mot folkhavet,
vill inte välja hela tiden,
ta mig till barndomens lustgård.
Rädda människoliv, låter väl bra,
låter prestigelöst, är prestigefyllt,
jag äter anatomiböcker till
frukost, lunch och middag.
Ett avgrundsdjupt vrål från någon
som har sett döden i vitögat
i operationssalen intill,
och jag förstår att smärta finns.
Fader, jag har allt på hjärtat,
mitt hjärta är uppsvällt och tungt,
för synderna jag dragit på mig,
kommer alltid vara synder.
Prästen vill inte längre höra på
alla de dumheter jag gjort,
undrar om jag inte har några vänner
att betunga med mina samvetskval.
Ja, jag ångrar allt, på Gud,
nej, så får man inte säga i kyrkan,
ok, då lovar jag dyrt och heligt
på mitt vänstra lillfinger.
Jag måste utomlands och vara,
det skulle väl komma något mer,
snälla säg att livet inte är
de vuxnas konspiration.
Rännilar med svett
vita med solskyddsfaktor,
generad över min felsägning,
läskigt livs levande.
Jag har blivit obetydlig,
den suddiga gestalten i den
svartvita stadsbilden,
kvinnan jag egentligen varit.
Så jag dödade mig själv,
flera hundra gånger faktiskt,
ingen sörjde min hädanfärd,
nej, inte ens jag själv.
Men jagen jagar mig fortfarande.
