älskar du mig inte längre johannes
jag gömmer mig djupt inne i en början
min kropp har krupit ihop mot en övertygelse lika stark som
årstidernas ständiga repetition
höstens första lätta dimma längs dalaälven
fiskespöet som skär genom luften
tills kroken med ett kort hugg träffar vattnets blanksvarta yta
leriga kängor i hallen ska vi ut och mata korna skriker du
och kalvarnas tungor är rosa och varma mot våra händer
det finns en obebodd yta längs mina armar
jag väntar på dina fingrar som man väntar på regn efter en varm sommar
utan skepsis, det måste komma
övertygelsen är lika stark som en gudatro
du kommer inte hem
du har gått ut genom dörren och kommer inte hem medan ljuset skiftar färg
blanka ytor blir fläckiga
någon ko råmar
och luften är skuren i långa ojämna remsor
du säger tänk på alla som krossar varandra med saker tunga av svårmod
men juste
inte kan du säga det
för du är ute på stan och när jag låst din dator efter för många misslyckade inloggningsförsök med fel lösenord slår du upp dörren skriker vildrött och hest
vad kallas det
att se ut över ett fuktigt landskap
dimman hänger tung från de låga molnen
skogens silhuetter framträder i olika nyanser av grått
det är vad jag menar
man kallar det ingenting och ändå finns det
vad kallar jag pusslet våra kroppar lägger om natten
sängens gropar tunga av trygghet
de små filmerna du genom åren varsamt
eller om det varit våldsamt
grävt ner under mina skulderblad
i mina händer
utanpå mitt ansikte
det briser om våren
ansiktet
munnen rycker okontrollerat när jag flinar mot din sida av sängen
det brinner vildröda drömmar om natten
jag kryper ihop och gömmer mig inuti sprickorna
vad kallar jag dig
vid namn
eller genom delarna av en lösryckt förälskelse
