Den manliga blicken – och det manliga örat?
Teorin om “den manliga blicken” har använts som ett primärt verktyg för att mäta skildringar av kön i popkulturella sammanhang. Begreppet – som etablerades år 1975 i en essä skriven av filmteoretikern Laura Mulvey – är alltså en analys av hur män och kvinnor framställs i film. Idén är att filmindustrin har en långtgående, heteronormativ historia av att positionera kvinnan som objekt till mannen. Förenklat innebär det att narrativet oftast reflekterar ett patriarkalt perspektiv; att kvinnans utseende, egenskaper och personlighet gestaltas genom en manlig blick. Det säger sig självt att konceptet leder till platta karaktärer med brist på substans.
Den manliga blicken bygger dels på ett kvinnligt skönhetsideal som är rent av surrealistiskt. I den hyllade Hollywood-klassikern Breakfast at Tiffany’s vaknar Audrey Hepburns karaktär med lösögonfransar och rouge. Karaktären är menad att vara helt nyvaken, ögonbindeln uppdragen till pannan, i sitt mest naturliga tillstånd men ändå kameraredo. Den manliga blicken ser även helst att kvinnan delar mannens intresse, som i The Fast and the Furious-serien där kvinnorna racear och slåss, allt utan att skrynkla satinklänningen eller smeta ut läppstiftet.
Motsvarande till den manliga blicken finns den kvinnliga blicken, som i sin mildaste grad skildrar mannen på ett mer emotionellt, ärligt och intimt sätt. Det är däremot inte ovanligt att den kvinnliga blicken speglar sexualiseringen av det motsatta könet, som ett sätt att utmana bilden av kvinnans skygghet; något som exempelvis är ofta förekommande i Issa Raes TV-serie Insecure.
Dessa två perspektiv diskuteras oftast i film- och litteratursammanhang, men samma sak kan självklart appliceras på våra musikaliska influenser. I musiken kan den manliga blicken visa sig genom kvinnlig bakgrundssång och diverse stönljud som inte sällan används som ett redskap för att öka sensualiteten i typiskt maskulin musik, där de mest uppenbara exemplen är Candy Shop av 50 Cent eller Nellys Hot In Herre.
Även i låttexter förklaras kvinnan stundtals utifrån den manliga blicken. Låtar som kommit att bli ikoniska i vår tid målar upp kvinnor som gold diggers, promiskuösa och översexualiserade. Det manliga perspektivet i musik översätts självklart inte alltid till ren sexism; manliga artister har faktiskt släppt musik om kvinnor som är menad att uppmuntra och lyfta kvinnor, däribland Drake med Nice for What. Trots låtens goda intentioner går det inte att bortse från att beskrivningen av hur en kvinna är utgår från mannens uppfattning av hur hon ska vara. Hon är snygg, dramafri, självständig och vet hur man rör sig på dansgolvet; den manliga drömmen.
Det bör också nämnas att kvinnliga artister också skapat musik utifrån den manliga blicken, exempelvis i Taylor Swifts hit You Belong With Me. Låten bygger på internaliserad sexism och “not like other girls”-tropen. Swift separerar sig från typiskt feminina egenskaper och skapar någon sorts hierarki bland kvinnliga personligheter med låttexter som “She doesn’t get your humor like I do” eller “She wears short skirts / I wear T-shirts”. Storasystern till You Belong With Me är Girlfriend av Avril Lavigne, vars premiss också går ut på tjejer som trycker ner tjejer för manlig uppmärksamhet.
Genus påverkar däremot inte bara hur musik skapas, utan även hur musik konsumeras av den gemene lyssnaren. För några år sedan, på den internationella kvinnodagen, samarbetade Spotify och Smirnoff för att ta fram ett verktyg som mätte hur könsfördelningen såg ut bland låtarna som streamades av Spotify-användare. Verktyget var en konsekvens av det föregånga årets låga streams av musik av kvinnliga artister. Baserat på data från Spotify drogs slutsatsen att manliga användare nästan strikt enbart lyssnar på manliga artister. Kvinnor hade en mer varierande lyssnarvana, men med knapp majoritet föredrog den genomsnittliga kvinnliga lyssnaren ändå musik av manliga artister.
Statistiken väcker funderingar kring varför kvinnor har enklare för att lyssna på män än kvinnor. Det kanske handlar om en omedveten, internaliserad sexism som genomsyrar hur vi lyssnar på musik; att vi matas med den manliga blicken genom film, musik och litteratur så pass mycket att mannens perspektiv har blivit det mest intressanta även för oss kvinnor. En inpräntad sexism i båda könen där männens ord i slutändan väger tyngst.
Om jag får lov att spekulera fritt kring anledningen bakom männens knappa konsumtion av kvinnliga artister så skulle jag tro att det beror på den giftiga maskuliniteten, oron att uppfattas som feminin och oviljan att kompromissa föreställningen om manlighet. Alternativt finns det kanske helt enkelt bara en brist på intresse för vad kvinnor faktiskt har att säga. För objektivitetens skull går det inte att utesluta argumentet att anledningen bakom den ojämna könsfördelningen i båda könens musiklyssnande möjligtvis är ytligare än en patriarkal struktur – det kanske bara är vad öronen faktiskt föredrar. (Tveksamt).
Musikplattformar är delvis att beskylla för den ojämna fördelningen, detta då forskning visat på att streamingtjänster prioriterar manliga artister när de sammanställer rekommendationer och spellistor. Exempelvis har Spotifys hiphop- och rocklistor en pinsamt låg skara musik av kvinnliga artister. Värt att nämna är att rocklistornas kvinnliga representation till störst del utgörs av Fleetwood Mac-låtar, där en av fyra medlemmar är kvinna.
Det enda möjliga sättet att rationalisera dessa tjänsters överlag ojämna könsfördelning i spellistorna är genom supply and demand-modellen; tjänsterna rekommenderar hellre låtar av manliga artister, då det är vad majoritet av lyssnarna faktiskt streamar. Oavsett vad det beror på – vare sig det är giftig maskulinitet eller dålig rekommendationsfördelning – så är det hög tid att konsumera populärkultur på ett mer medvetet sätt och utmana den indoktrinerade sexismen i vår musikkonsumtion.
