Våra favoritlåtar från december

Flera av er är kanske fortfarande bakfulla efter tisdagskvällens antiklimax, ni har kanske fortfarande ont i huvudet och orkar helt enkelt inte höra någon musik. Era öron kanske fortfarande ringer så starkt efter technodunkandet under småtimmarna att till och med Amasons nya, varma tolkning av Ave Maria låter som om någon stod i era huvuden och avfyrade smällare. Men faktum är att studier visat att musik kan hjälpa en att må bättre efter en lång natt ute; det lindrar huvudvärk, hjälper mot illamående, lugnar ned en. Då gäller det dock att musiken man väljer att slå på verkligen har lugnande kvaliteter. Detta är, förstås, inte något vi nödvändigtvis tänkt på.

Vår lista över våra favoritlåtar från december innehåller allt från Noisias senaste singel, det skoningslösa d’n’b-monstret Halcyon, till Ryan Beattys supergulliga, avskalade Dark Circles, A Performance; från Låpsleys nakna ballad Ligne 3, om uppbrottet med sin pojkvän, till japanske Dos Monos vilda remix av black midis bmbmbm.

Nedan går vi igenom några låtar från månaden som gått som vi tycker förtjänar lite extra uppmärksamhet. Säger era prasslande öron, eller dunkande skallar fortfarande ifrån, är det ju bara att spara ned dem och och återkomma senare. Det är värt det. Här hittar ni hela listan över decembers bästa låtar.

Tame Impala – Posthumous Forgiveness

På Tame Impalas senaste, mastiga singel sjunger Kevin Parker om, och till, sin bortgångne pappa, som han tidigt tappade kontakten med efter föräldrarnas skilsmässa. Låten är som indelad i två halvor, där den första halvan är en argare, mystiskt dånande funkinspirerad låt (mer Innerspeaker än Currents) och andra halvan är syntig, syntetisk och precis så Currents-sexig som vi kommit att förvänta oss av dem på senare år. På samma sätt som produktionens och musikens framtoning ändras mitt i låten, ändras även Parkers ton i texten. I början är han anklagande, frågar sin pappa hur han kunde lämna honom trots att han var Parkers stora hjälte, men när musiken glesnar, och liksom lyfter i spårets andra halva, rinner även aggressionerna av Parker och något slags längtan efter försoning anas.  “Wanna tell you ’bout the time / Wanna tell you ’bout my life / Wanna play you all my songs / And hear your voice sing along” sjunger han på slutet, om pappan som dog innan han fått se sin sons framgångar.

På bara en låt fångar Parker, på ett personligt sätt, en rad komplexa ämnen— kärleken, döden och samvetet. Och låten i sig, med sina två tydligt uppdelade partier, blir som ett bevis för den musikaliska utveckling Tame Impala gjort sedan starten.  
Lyssna på Spotify

Gula Gången – Till besvär

Stockholmsbandet Gula gången är ett ganska nystartat band, och de singeldebuterade så sent som i våras med låten Dum Dum Dum, som snabbt förväntades att bli sommarens indieplåga. Det betyder dock inte att det är några musikaliska nybörjare vi har att göra med — flera av medlemmarna var med i det numera nedlagda Stockholmspunkbandet Psykofant. På Till besvär är de lite poppigare, lite ledsnare, lite svängigare, med snygga, effekitva melodier och körpartier, även om den ruffiga, garage-rockiga känslan är kvar. Den långt ifrån “perfekta” produktionen är dock i sammanhanget helt rätt; det får de alldeles förtjusande och gulligt banala kärlekstexterna att kännas så mycket mer genuina. 

På Gula Gångens Facebooksida har de skrivit: “We’re only in it for the hugs”, och när man hör denna vemodiga men energiska indiepoppärla, hör textrader som: “vill du höra ett skämt? Här är jag” vill man bara kramas; krama sångerskan Shiva, och kramas i största allmänhet. Någon frivillig? Här är jag.
Lyssna på Spotify

Eartheater & Leya – Angel Path

Amerikanskan Alexandra Drewchin, mer känd som Eartheater, har på sin nya EP Angel Lust samarbetat med duon LEYA, som består av harpisten Marilu Donovan och violinisten Adam Markiewicz. På första spåret Angel Path skapar de tillsammans en nedtonad, tillbakadragen låt som är eteriskt vacker. Det ständigt tuggande harp-arpeggiot och de iskalla fiol- och synttonerna i periferin kan föra tankarna till Tim Heckers senaste produktioner. Drewchin sjunger ljust, med en mycket skör falsett. Hennes förflutna i det psykdeliska, noiseinspirerade rockbandet Guardian Alien (som hon hade tillsammans med trummisen i Liturgy, som för övrigt släppte kanske årets bästa black metal-album) kan tyckas vara långt bort. Men faktum är att på Angel Path, som egentligen är varm och lätt svävande, finns en påtaglig dissonant kuslighet och ackord som skaver; hennes sång låter som om den kommer från en läskig saga. Ett meditativt balladspöke i tydligt moll.   
Lyssna på Spotify

Baauer – Ready To Go

Ni minns säkert Baauer, som ligger bakom klassikern Harlem Shake. Det är tråkigt att behöva påminna er om den, Harlem Shake-klipp var kanske den värsta musikmemen under hela 10-talet. Tack och adjö säger vi till det!  

READY TO GO är lika mycket en stenhård ravelåt, med en bullrande, monoton basgång och ett klassiskt technokomp, som en smocka till hiphoplåt. Det bästa av två världar för dem som gillar hård musik, med andra ord. Detroitrapparen Danny Brown spottar aggressivt ur sig sina rader, vilket är uppfriskande efter den, visserligen fantastiska, men vad gäller just aggressioner tämligen välartade, skivan uknowhatimsayin?. Den allt mer hajpade rapparen Channel Tres står för hooken, och kemin mellan de tre är slående.  READY TO GO hade sin premiär på en radiostation i GTA V. En radiostation Danny Brown är programledare för, för övrigt. En kort, effektiv, dunkande dansbanger som var som gjuten för våra nyårsefterfester häromdagen. 
Lyssna på Spotify

Caribou – You and I

Dan Snaith, aka Daphni, aka Manitoba aka Caribou, har — som det trött brukar heta — många bollar i luften. När han tidigare i höst gav ut sin första låt på flera år som Caribou, Home, lät det som om han hade glömt bort vilket alias han för stunden arbetade med, och det hade kanske varit troligare att det var en Daphni-låt. Den samplade 60-talssoul, lät mer som Alabama Shakes än den organiska house som dominerade senaste albumet Our Love. You and I är också i allra högsta grad en soulig poplåt, med stora influenser från 80-talets new wave, med sina varma, fylliga syntar. Det är svängigt, och plötsliga små trapinfluerade bryggor kontrasterar den annars lite lunkande känslan i låten. 

Men låtens kärna är ändå en stor sorg, och aldrig har Caribou låtit så sårbar. Med sin avklädda falsett tycks han sjunga om en partner som dött, och om hur han försöker ta reda på hur han ska fortsätta. “You can take your place up in the sky / I will find a way to get it on down here / Just as long as you are near” sjunger han i tredje versen. You and I är en finstämd danslåt för de kvällar då du kanske inte skakar av eufori. 
Lyssna på Spotify