De förljugnas mantran
Vill du bli snygg? Framgångsrik? Tät som fan?
Klart du vill! Du kan faktiskt få allt du önskar dig, bara du kan tänka dig det! Genom att “manifestera” kommer du dra till dig pengar, framgång och drömlivet. Alla kan lyckas! Det handlar bara om att vilja det tillräckligt mycket.
Övertygad? Såklart inte. Om man söker på “manifest” på Youtube får man upp en oräknelig mängd videor med människor som på fullaste allvar hävdar att man kan bli rik genom att om och om igen säga; “Tack kära universum för att du välsignar mig med oväntat stort ekonomiskt överflöd.”
Det är lätt att håna pseudo-spirituellt, nyliberalt, självhjälps-trams som det här. Men den som är fri från synd skall kasta första stenen. För kanske är det inte bara manifestations-mupparna som faller offer för den här sortens tankefel. Det tycks som att stora skikt av samhället fungerar efter devisen: “Om jag sluter ögonen och upprepar de rätta orden så kommer allt bli bra.”
Ta till exempel Beyoncés superhit Run the World (Girls), som trots att den är dansant knappast kommer att gå till historien som ett av feminismens största verk. Varför? Den stämmer ju inte. Det är inte tjejer som styr världen, långt ifrån. Run the World (Girls) ger inte heller några svar till varför det är så, den synliggör inga patriarkala strukturer, den fördjupar inte lyssnarens förståelse av omvärlden. Det är såklart helt okej att Run the World (Girls) inte gör allt det här. Alla verk behöver såklart inte vara Under det rosa täcket. Låten är dock ett exempel på samma sorts manifestations-tänk som tycks ha sipprat in i allt som rör (eller säger sig röra) politik.
“Alla är lika mycket värda” upprepar vi från unga år. Men stämmer det? Är det över huvud taget någon som faktiskt tror på det? Samhället verkar i alla fall inte efter den principen. Bara i Stockholm skiljer det 18 år i medellivslängd från en välutbildad Danderydbo till en lågutbildad Vårbybo. Självklart måste man skilja på normativa och deskriptiva uttalanden. Ett normativt uttalande är hur världen bör vara, medan ett deskriptivt är hur den är. Men blir världen verkligen bättre av att man likt en struts stoppar huvudet i marken och säger något normativt flera gånger? Eller blir det normativa istället en sorts slöja, som de faktiska orättvisorna kan gömma sig bakom?
Låt oss föra in det politiska i det personliga. Min syster är på autismspektrat och tyvärr gravt så. Att hävda att hon minsann är lika mycket värd som alla andra är inte bara falskt, det är också orättvist mot henne. För den bistra sanningen är att i ett samhälle där alla värderas efter vad och hur mycket de kan producera så kommer min syster aldrig vara lika mycket värd som jag, en duktig medelklasskille som pluggar och jobbar och betalar skatt. Även om du personligen vill hävda att du inte håller med och att det inte är dina värderingar kan man inte blunda för den krassa materiella verkligheten utanför dörren.
När jag har berättat om min syster och hennes funktionsnedsättning kan det hända att folk har frågat: “Är hon inte superbra på någon grej då?” Jag kan inte tänka mig något mer talande för samtiden. Alla är lika mycket värda, alla kan vara med, manifesterar vi. Men kravet på att erbjuda en tjänst som är nyttig för samhället lurar ständigt bakom hörnet. Nej, min syster är inte superbra på något. Hon kommer aldrig kunna ha ett jobb, aldrig kunna plugga och aldrig betala skatt. Och om det är på de premisserna som man bedömer en person, så är hon inte lika mycket värd som alla andra. Det spelar ingen roll hur många plattityder man upprepar.
Det första steget till att förändra något är att först erkänna att det är ett problem. Nä, min syster är inte lika bra som alla andra, men är inte det fel att det är så? Kan det vara så att anledningen till att det är så är del av ett större tankesystem, en ideologi som värderar arbete, individualism och konkurrens? Går det inte att tänka sig en annan värld där det inte är så? Tänk vad tankarna lyfter när de inte är fjättrade av mantran och drömmar om manifestation.
