Darondo: En bortglömd artist som lever vidare genom samples

Direkt när Darondos soulklassiker Didn’t I snuddar vid öronen sköljer lugnet över mig. Det är svårt att inte falla in i klyschor när man beskriver hur låten känns – stråkarna som de sista solstrålarna en augustikväll, stämmorna som en försoningskram från helt rätt person. Ni fattar grejen. Hur många urtvättade liknelser jag än tycker att man kan slänga över hans musik blev Darondo trots det aldrig någon stjärna. Tre av hans mest streamade låtar är alla olika versioner av Didn’t I, som i sig inte heller var någon stor hit. Nä, Darondo är en annan slags one-hit-wonder, som främst lever vidare genom andra artisters användning av hans musik. 

Jag ska vänta med att ta upp den första gången jag hörde Didn’t I, men den andra gången var 2017. Rapparen Vic Mensa släppte sitt debutalbum The Autobiography, som på många sätt var en flopp. Introspåret Say I Didn’t, däremot, som bygger på en generös sample av Didn’t I, var en av de bästa raplåtarna jag hade hört på länge – Vic Mensa lät som en gud, som den nya generationens hopp, som att han inte brydde sig alls om att han knappt sålde 6000 album första veckan efter flera års hype och co-signs från Kanye West och Jay-Z. Vics egna prestation på låten i all ära, men så mycket av magin kom från beatet, från Darondos mästerverk som manar fram känslan av att allt kommer att lösa sig.

Den tredje gången jag hörde Didn’t I var ett år senare, på Curren$y, Harry Fraud, och Wiz Khalifas The Count, som idag är Curren$ys överlägset mest streamade låt. Curren$y är alltså en rappare som har släppt över 40 album, mixtapes, EPs på bara fem år. Jag har lyssnat på de flesta, och bland allt detta snack om marijuana, tjejer, och bilar sticker The Count ut som en solklar diamant. Det gör den alltså inte för att den också råkar handla om marijuana, tjejer, bilar, och denna gång, båtar. Förstår ni hur speciell en låt måste vara för att sticka ut så starkt bland så mycket musik, varav majoriteten följer samma enkla upplägg? Det har givetvis ha att göra med att låten är byggd på en sample av Didn’t I av Darondo. “Men-”, kanske någon säger, låtens popularitet kan ju ha att göra med att superstjärnan Wiz Khalifa är med på låten? Men Wiz och Curren$y har två hela album tillsammans! Och ingen av låtarna på något av dessa album lyckas snudda vid The Count, en låt där de två rappar om exakt samma saker som alltid, men där beatet får det som blivit artisternas vardagsmat att låta gudomligt.

När jag var 16 år gammal och hade, efter en kort k-popfas, återupptäckt rappens sprudlande underground i mitt sökande efter identitet kom Didn’t I in i mitt liv för första gången. Någon på ett internetforum visade mig Brokelore av Grip Grand. Albumet är ett av de stora gömda mästerverken från den soul-samplande, självhatande, socialt medvetna genre som brukar kallas för backpack-rap. Jag skulle kunna skriva en helt annan artikel om Grip Grand och Brokelore, men här handlar det om albumets sista spår Remember The Time. Grip Grand tacklar Darondos ackord och stämmor på ett eget sätt – där Vic Mensa och Curren$y använde låten som en bakgrund att fira framgång över, är Remember The Time istället en minnesstund för de själar som har lämnat oss. Grip Grand låter samplen tala för sig själv utan några trummor, och skapar en värmande hyllning till “fallen soldiers, fallen angels”.

Något som förenar dessa låtar som samplar samma källmaterial är att de alla är intron eller outron till album. Vare sig de hamnar först eller sist är alltså låtar som samplar Didn’t I inget du bara kan slänga in i mitten av ett album – nej, låtar som samplar Didn’t I ska vara soundtracket vi hör när en protagonist introduceras, eller det som spelas när eftertexterna rullar. För mig har låten kommit att symbolisera andra chanser. För Vic Mensa som nästan slängde iväg ett helt liv till drogerna innan han släppte sitt debutalbum som han triumferande drar igång till tonerna av Didn’t I. För Curren$y som skulle bli en stjärna under stora skivbolag som No Limit och Cash Money, men istället fann framgång självständigt och byggde en av sina största hits på Darondos röst. Och kanske främst för Darondo själv, som gick bort 2013 och aldrig nådde samma höjder som den elektriske James Brown han flera gånger var förband åt. Men genom låtar som släpptes efter hans bortgång fick hans musik en andra chans att leva vidare hos en ny generation.

Jag kan hoppas på att han sitter någonstans där uppe och uppskattar hur hans verk förs vidare, speciellt i Grip Grands ord över hans ackord: “This is for hustlers in heaven still workin’ all the angles”.