D.O.T. Audio Arts: Musiken som livnär New Yorks underjord
Wilbert Gavin har under många års tid utvecklat ett unikt konstnärsskap under psuedonymen Cities Aviv. Hans tidiga, djärva experiment med cloud rap-genren har över det senaste decenniet ändrat karaktär och raffinerats. Cities Aviv har slipat fram en säregen röst och en radikal produktionsstil, vilken skiner som bäst på det maximalistiska albumet MAN PLAYS THE HORN från 2022.
Under ett annat namn, African-American Sound Recordings (A.A.S.R.), har Gavin i tystnad framställt en annan sorts produktion. En abstrakt, impressionistisk och ibland helt formlös musik fyller de album som han flitigt lagt ut under namnet. Ambient, musique concrète, fältinspelningar, fri jazz, noise – denna andra sida av Gavin har han på senare tid gett ut under sin egen stämpel D.O.T. Audio Arts.
Stämpeln har vuxit till en plattform, inte endast för Gavin att dela och samla sina verk under A.A.S.R, utan även för att etablera en bredare undergroundscen. Den är som mest aktiv i New York, där Gavin med D.O.T, arrangerat flertalet billiga (ofta gratis) livespelningar med A.A.S.R. och andra akter från skivbolaget. När jag för ett drygt år sedan upptäckte D.O.T. så introducerades jag till en mängd fantastiskt nytänkande artister. Ta till exempel cellisten och konstnären Dorothy Carlos, alternativ indie från Patch+ och The Furniture Group eller exhalterande rock från Council on Foreign Relations – allt värt att kolla in.
Nyligen släppte D.O.T. Audio Arts en handfull nya releaser på Spotify-alternativet Nina Protocol. Här följer de tre mest värda att lyssna på.
Filler Migration – Autobahn
Autobahn hade inte släppt en enda låt förrän debutsingeln Filler Migration. Trots detta har de en mängd livespelningar bakom sig och en egen hemsida – komplett med en FAQ-sektion samt en poetisk beskrivning av bandet där de djärvt kallar sig “Can for the insurgent age”.
Allt detta för att säga att Autobahn är en av D.O.T. Audio Arts mest lovande akter. På Filler Migration debuterar de med tre mogna, finslipade stycken postpunk. 7 Window Sill öppnar med pendlande riff, hungriga trummor och en avlägsen, entonig röst med en nästan metallisk klang. Över låtens gång löses gitarrerna upp i en skimrande rundgång som leder oss in i C-side – ett vackert instrumentalt stycke av drönande gitarrer och cello.
Altar Song börjar med enstaka, olycksbådande noter från Finlay Furtons gitarr som, tillsammans med Liam Bartons trummor, verkar varsla om kakofonin som avslutar låten med ett brak. Men på vägen dit finns små fragment – en tröstande basgång och melodin av Louisa Tantillos sång – som vittnar om en mogenhet och raffinerat låtskrivande vilket får Autobahn att sticka ut.
https://www.ninaprotocol.com/releases/autobahn-filler-migration
One Way of Going Somewhere – Rimar Villaseñor
Redan vid den första lyssningen av One Way of Going Somewhere så fastnade jag för dess minimalistiska ljudbild som till stor del påminner om Wilbert Gavins arbete under A.A.S.R. Det visar sig att inspirationen nog går i båda riktningar – Rimar Villaseñor har arbetat med Gavin musikaliskt och som musikvideoregissör enda sedan Cities Aviv-debuten från 2012.
Musiken som Gavin och Villaseñor gör har sina rötter i hiphop. Därifrån kommer känslan för att, genom sampling, plocka isär ljud för att sedan väva samman dem till nya, främmande kompositioner. På One Way of Going Somewhere tar Villaseñor tekniken och bygger stämningsfulla ljudcollage. På låten ST skymtas samtidigt hiphop-inspirationen genom ett dekonstruerat beat som är baserat på jazzsamplingar och röster.
Plattans sju kompositioner producerades av Villaseñor mellan New York och Italien, och tycks reflektera över resande och främmande platser. De är abstrakta, men immersiva på ett intimt sätt. Man kan nästan försöka gissa eller föreställa sig var respektive låt har producerats. Introspåret Portia låter för mig som ett billigt hotellrum med trasiga väggar och ett högljutt kylskåp – som känslan av att ligga trött på sängen och stirra på takfläkten. Botti är ljus som en bländande sol mitt i sommaren. Nhu ackompanjerar eftertexterna till en semesterfilm som inte finns.
https://www.ninaprotocol.com/releases/rimar-villasenor-one-way-of-going-somewhere
Warm People – WA Keys
WA Keys är redan verksam som en del av det experimentella rockbandet YHWH Nailgun. Bandet debuterade under våren, och har snabbt väckt uppmärksamhet med sin direkta, råa freak jazz-punk. På Keys solo-EP Warm People luckras bandets klaustrofobiska låtstrukturer upp. Med hjälp av syntar, samplingar och effekter bygger han egna, utdragna kompositioner – lika bullriga som de är drömlika.
Plattans kanske bästa låt, 52 Push Up (som gästas av CJ Calderwood), är också den längsta. En enkel, meditativ basgång traskar fram genom åtta minuter av reverb och saxofon – meditativt på ett sätt som direkt för tankarna till den avlidne saxofonisten Pharoah Sanders. Jag tänker att det inte finns en chans att Keys och Calderwood inte har sett videon av Sanders spelandes Kazuko i en övergiven tunnel.
På avslutningsspåret Skant, bildar Keys och Birminghams undergroundveteran Tony Bontana, en perfekt matchning. Bontana lägger rader passionerat över ett beat som nog utgör den tyngsta Terry Riley-samplingen jag hört. Förbryllande bra.
