Coronakrisen väcker den irrationella rebellen i mig
Fredag. Jag står vid speglarna på personaltoaletten på den högstadieskola där jag de senaste veckorna vikarierat. Det är stilla överallt. Tyst. En fjärdedel av alla elever är sjuka, och lika många lärare. Mellan speglarna framför mig sitter en affisch med instruktioner i hur man tvättar händerna. 30 sekunder, tvål och varmt vatten, underarmarna och tummarna är viktiga. Jag vet inte varför, men det är något med mig som gör att jag blir oerhört irriterad över affischen. Jag känner mig liksom tillplattad. Vi vuxna vet väl för tusan hur man tvättar händerna? Och de lortgrisar som inte vet det, lär väl knappast ta till sig av budskapet och börja lära sig nu?
Av ren princip vill jag låta bli att tvätta händerna, jag drabbas av ett starkt behov av att distansera mig från handtvättsnormen. Så här fungerar jag alltid, tragiskt nog. Jag vägrar att klä ut mig på maskerader, men tog studenten i propellerkeps. Under Earth Hour i lördags ville jag slå igång alla lampor, skärmar, högtalare, elektriska köksredskap jag kunde få tag på i ren protest. På förskolan sjöng alla barn Blinka lilla stjärna tillsammans, jag satt ned och var tyst. När de var klara reste jag mig och sjöng den ensam inför alla andra. Det är givetvis en oförsvarlig och genomkorkad inställning, men jag vet inte hur jag ska bli av med den.
Något som nu i coronatider bidragit extra till detta är att det nästan kultförklarade bandet Rage Against the Machine i vintras meddelade att de skulle göra en omfattande återföreningsturné under kommande sommar. (Lycka till med det!) Sedan dess har deras lite ungdomligt onyanserade, bröligt anarkistiska, men tidlösa och alldeles fantastiska rock-rap-funk-hybrid arbetat flitigt i mina hörlurar. I outrot till den klassiska, och idag överspelade, Killing In the Name repeteras meningen “fuck you, I won’t do what you tell me” om och om igen med ett kraftfullt pubertalt raseri. Textraden har blivit som ett mantra för mig, snurrat i bakhuvudet på mig som en repig CD, under hela coronakrisen.
Jag läser på internet: “Så här tvättar du händerna”, och allt jag kan tänka är fuck you, I won’t do what you tell me! Jag läser: “Träffa inte andra människor i onödan” och allt jag vill är att vråla fuck you, I won’t do what you tell me! Det står: “Håll dig hemma”, och jag vill svara fuck you, I won’t do what you tell me, vill ge mig ut på en löptur genom centrum och göra high fives med alla människor jag möter. Men egentligen är mina händer alldeles nariga efter alla handtvättar. Diverse sociala aktiviteter har jag försökt att dra ned på, och hållit mig hemma har jag gjort sedan sommaren 2018. Det är inte det det handlar om, att jag inte gör rätt för mig, utan att min instinktiva reaktion är att inte göra det. Att jag vägrar delta, vägrar göra som jag blir tillsagd, vägrar ta till mig ord från en auktoritär skolsköterska som i mitt huvud bara vill förminska mig. Är det en rest från puberteten som vägrar att lämna systemet?
Värt att poängtera är att jag givetvis tillhör den grupp som drabbats allra minst av coronaviruset. Jag har inte blivit av med något jobb, har inga dryga familjemedlemmar att plötsligt vara nära inpå hela dagarna, och inte heller har jag några aktier eller fonder att oroa mig över. Om något har coronaviruset hittills endast varit positivt för min del. Jag slipper krama mina svettiga kompisar, jag kan sträckläsa romaner i sängen hela dagarna utan dåligt samvete. Dessutom är viruset en perfekt ursäkt för att slippa hälsa på alla sega och tråkiga gamlingar i släkten. Hur småaktigt är det då inte av mig, som kommit så lindrigt undan, att bli provocerad av en instruktion i handtvätt, som endast finns till för allas välmående? Varför tar det emot så mycket? Jag vet faktiskt inte.
Men plötsligt minns jag en incident från Roskildefestivalen i somras. Efter ett intensivt slagsmål som jag tyvärr hamnade mitt uppe i, utan att själv vare sig dela ut eller ta emot några slag, fann jag mig själv gråtande i famnen på en dansk muskelpolis. Minnet får mig att inse att mina dagar som anti auktoriteter egentligen redan är förbi. Jag har redan förlorat. Ska jag stå och känna mig tuff som inte vill följa statens och myndigheternas rekommendationer för att jag vill vara lika punkig som Zach De La Rocha i Rage Against the Machine, för att sen stå och grina i en varm polisfamn? Det är knappast rimligt. Jag har redan förlorat. Gett upp. Det är ingen idé att stå på sig längre efter ett sådant nederlag.
Jag har märkt att det är flera i min omgivning som fungerar likadant vad gäller att stanna hemma och tvätta händer, men som ännu inte insett att kampen är över. Människor som nästan är villiga att bidra till smittspridning och i värsta fall fler dödsfall, bara för att de har någon fix idé om att deras integritet och värdighet kränks av uppmaningar och instruktioner från överheten. Till dem, och till mig själv, vill jag säga: Det är helt okej att göra revolt, att vara anti, men i sådana här lägen, bör det göras med en oerhörd måtta!
Allt detta snurrar i skallen på mig medan jag står på personaltoaletten. Jag drar en djup suck och sänker blicken från affischen som säger “tvätta händerna i 30 sekunder”. Jag tar en rejäl klick tvål, ser till att den löddrar ordentligt och smörjer mina händers alla vrår, låter den jobba sig hela vägen upp på underarmarna, och tvättar leende händerna i sammanlagt 20 sekunder, för fuck you, etcetera!
