Chrome Bull

Duckwrth

7

Det har äntligen blivit dags för Chrome Bull att släppas, EP:n som egentligen skulle kommit redan i augusti och som Duckwrth själv beskrivit som framåtsträvande och nytänkande. Debutalbumet SuperGood som släpptes 2020 satte LA-artisten på kartan även på denna sidan Atlanten, och han har sedan dess visat sig relevant med kontinuerliga släpp. Chrome Bull blir uppföljaren till den senaste EP:n SG8* från 2021, som även den innehöll åtta spår, de flesta starkt präglade av R&B och pop-rap.

Efter det korta och krispiga introt Belle* där motorcykelljud samsas med en uppläst sms-konversation över ett beat som blir allt snabbare och energiskt, slängs vi direkt in i det andra spåret 11:30. Den indikerade motorcykelresan får en fortsättning när vi snart hör “I would like to take you on a journey” över en dansant melodi som är svår att inte ryckas med i. Det krävs inte mer än 43 sekunder för att Chrome Bull ska överraska en. 

Ce Soir återkommer till den lite oväntade franska touchen som vi fick smaka på redan i EP:ns inledning, där melodi och sound fortsätter på samma spår som föregående låt. Intimiteten har intensifierats, och vi hör “Je vais vous manjer ce soir” i refrängen, som betyder något i stil med “jag ska äta dig ikväll”. Ja, ni fattar. Duckwrth kan liksom inte låta bli att vara sensuell. Syds förförande röst träder fram tydligt i den andra versen och utgör en fin kontrast till resten av produktionen – hon är en briljant gästartist till denna låt.

Duckwrth har tidigare ofta bjudit in gästartister till sina projekt, och denna EP är inget undantag. Vi hittar kreatörer som Juls, Syd, CLAY, GAWD och Shaun Ross –  en märkbart stor och mångsidig skara för ett projekt med åtta spår. Vid en första anblick är det mest otippade samarbetet kanske Juls, då denna framstående producent från afrobeats-genren bidrar till ännu en ny musikalisk riktning för Duckwrth. Och vem trodde att dessa två tillsammans var ett vinnande koncept? Den brittisk-ghananska producenten sätter en så passande ton på det fjärde spåret Sneaky, och Duckwrth verkar inte rädd för att blanda influenser från afrobeats med house. Texten lever upp till låtnamnet, och känns väldigt typisk för artisten med sin extrakryddade R&B-anda. Denna låt utgör kanske EP:ns sensuella höjdpunkt, innan den tar en u-sväng och vi introduceras till fler genreinslag på projektets andra halva. Super Saiyan ändrar melodi och sound helt, och utgör en kraftfull musikalisk avgränsare mitt i EP:n. 

De följande spåren Beg och Pray bjuder på ett lättare uptempo-beat där BPM:en har skruvats upp ytterligare med tydliga influenser av UK garage. Framför allt på den sistnämnda finner vi en spännande kombination av soul, drum and bass samt inslag av gospel, vilket gör denna låt till något helt unikt och nytt. CLAY och GAWD bidrar till en ännu bredare ljudpalett, samtidigt som Duckwrth bjuder på allt från renodlade rapverser till uptempo-sång. Textmässigt rör vi oss fortfarande i kärlekens land, men nu med en lite mer sentimental framtoning som verkar handla om en stark längtan. Sist men inte minst hittar vi Power Power, singeln som satte upptakten till hela EP:n redan i mars. En snabb och kaxig ljudbild med en likasinnad text. Spåret ramar in projektet på ett bra sätt, och verkar boosta självförtroendet i lyssnaren likaväl som i artisten själv. 

Det som framträder mest efter att ha lyssnat på Chrome Bull ett antal gånger i kronologisk ordning är den tydliga röda tråden och den genomgående höga energin. Här mynnar Duckwrths kreativa mångsidighet ut i en blandning av house, R&B, funk, rap och garage och gestaltar ett genomtänkt verk fyllt med dansvänliga bangers. Duckwrth är som bäst när han gör levande och dynamisk musik, och det är precis vad han lyckas med på Chrome Bull.

Det råder inga tvivel om att 33-åringen är experimentell, och att han inte räds för att utforska sitt eget djup och mångsidighet som artist. Med Chrome Bull går han all in med karaktäristisk house, som vi bara har fått höra i mindre doser från honom tidigare. Även om produktionen delvis är lite repetitiv om man jämför med hans tidigare verk, är den ett väldigt uppfriskande tillskott i hans rad av projekt och på många plan mer engagerande än SG8*.

Duckwrth har uppenbarligen också hoppat på den elektroniska vågen likt Drake och Beyoncé, men han överraskar och lyckas göra den till sin egen grej. Han verkar ha hittat balansen mellan att öppna nya dörrar och förgrena sig i sin musikalitet, utan att tappa sin genuina kärna. Han är själv övertygad om att detta är en genre som blickar just in i framtiden, och vi kanske ska ta hans ord på allvar när han sjunger: 

“This ain’t even it Super Saiyan wrist /Wait ’til you see me in full form / Wait ’til you see me in full form”.