Yra, vakna! – Anna Hallberg
En solskenskoreografi. Så lyder undertiteln på den prisbelönta poeten Anna Hallbergs åttonde diktsamling Yra, vakna!. En dansuppteckning alltså – eller ännu enklare, en beskrivning av rörelse. Jag letar efter rörelse i texten och hittar den direkt. Yra, vakna! inleds med att horisonten kläcks och sväller. Det beskrivs som ett lugn som kommer starkt och plötsligt, med en smäll fast alldeles ljudlöst.
På flera sätt påminner diktsamlingen om koreografi. Rörelser finns att hitta på fler ställen. Det är leenden som växer, hus som sträcker på sig och världen som virvlar. Utöver det finns också ett scengolv, där positioner är intagna. I scenanvisningar beskrivs karaktären Maria som håller monologer. Två andra karaktärer för en dialog på kanten av scenen, och diffusa figurer rör sig i mitten av den och rabblar ord, ibland bara får ur sig ljud. Med snabba kast mellan de olika karaktärerna och deras säregna typer av text ges en känsla av att allt händer samtidigt.
Oavsett texttyp och karaktär diktar Anna Hallberg på tematiken sol och början. Yra, vakna! skildrar lättnad, lycka och förväntan. Samtidigt ryms minst lika mycket irritation, sorg och likgiltighet, på sidorna. I Marias monologer diskuteras känslan när solen inte längre är närvarande – en grå och mjölig känsla. Dialogen som förs på kanten av scenen består nästan enbart av irritation och bråk. Den är skriven med dramatiskt placerade skiljetecken som skapar en teatral konflikt och djupa konstpauser. Samtidigt som den verkar vara starkt inspirerad av Samuel Becketts I väntan på Godot i aggressiviteten mellan karaktärerna och den ständiga förväntan, känns den som en skrivövning i motsatsen till improvisationens “yes, and…” Den vill så mycket att den både känns forcerad och platt.
Diktsamlingens främsta styrka är den mer klassiska poesin som får ta plats mellan de sceniska händelserna. Fragmentariska ord och rader lyfter fram substantiv och scenarion som små, glimmande detaljer. Glitter och smaragder tar plats i vårljus och vid lyckohjul. Mildhet och vete. Smält skam. Jag plockar bland orden som om det vore min egen samling. Jag känner mig omsorgs- och vördnadsfull. Känslan i raderna kan jämföras med att blunda och luta ansiktet mot en varm sommarsol.
”kan det slå ut igen / sången över kvällstaken / spirande grodd / dans i luften / fick låna din blick och log / ett leende spreds runt av egen kraft / jag följde bara med det var en rörelse i ansiktet / husen sträckte sig mot mig som solvändeväxterna.”
Yra, vakna! är ingen “riktig” koreografi. Dessutom kan man lätt diskutera om diktsamlingen bör klassas som en diktsamling, eller om den imiterar ett manus till den grad att det faktiskt är ett. Samtidigt känns verket nära oöversättbart till övriga medier, som teater. Det är svårt att föreställa sig texten framföras på scen utan att det blir som när många inre monolog-täta böcker översätts till film, alltså med konsekvent återkommande voiceover. Men det spelar ingen roll. Oavsett vilken genre verket tillhör gynnas det i sin textuella form. Lekfullheten och växlandet mellan texttyper är det som i allra högsta grad engagerar läsaren och ger texten levande. Och det behövs – en text om solen bör utstråla liv och glöd. På så sätt är det det stilistiska som gör Yra, vakna! till ett både unikt och intressant poetiskt verk.
