Vargarna från evighetens skog – Karl Ove Knausgård
Förväntningarna inför läsningen av Vargarna från evighetens skog var blandade. I grunden är jag ett stort fan av den gode Karl Ove vilket måste nämnas inför denna text. Dock lämnade hans senaste roman Morgonstjärnan trots fina inslag en del att önska. Vi är många som har förtrollats av hans romansvit Min kamp och jag har ofta funderat hur man tar vidare ett författarskap efter en sådan insats. Spoiler alert, men hela Min kamp-sviten avslutas ju faktiskt med orden: ”Nu är jag inte längre författare”. Två tegelstenar, några årstidsböcker, en bok om Edvard Munch senare kvarstår frågan: Var står Karl Ove Knausgårds författarskap idag?
Det första man måste konstatera är titeln. Vad är det frågan om? Jag tar orden i munnen och fattar ingenting. Vargarna. Från. Evighetens. Skog. Huh? Det låter som något man skulle plocka ut åt någon 11-åring som inte riktigt är mogen för Sagan om ringen, men precis läst klart Vargbröder. Icke desto mindre, man ska inte döma en bok efter varken omslag eller titel, antar jag. Boken ska, som baksidestexten avslöjar, utspela sig dels hos pojken Syvert i Norge på 1980-talet och dels i Ryssland långt senare. Självklart undrar jag hur dessa berättelser ska vävas samman. Den första delen, som nästan är en egen liten roman, är Knausgård-Knausgård. En nittonårig kille, 1980-tal, Norge, tjej- och pappaproblem. Det är svårt att inte läsa det som honom på något sätt, även om det inte tar över. Det handlar mycket om familjerelationer, till lillebrorsan och till mamman, och inte minst till den döda pappan. Syvert har precis muckat från militären där han varit kock. Han är arbetslös och känns frustrerad. Samtidigt är han känslig, och det är just denna känslighet som är styrkan i berättelsen. För det är inte samma nakenhet som i Min kamp, där det rafflande är att han sätter ord på skammen och ångesten. I Vargarna från evighetens skog finns den istället under ytan, gömd bland fotbollsmatcher, hårdrock och sökandet efter identitet.
De första 400 sidorna följer Syvert, där kärnan i berättelsen är att han hittar sin pappas efterlämnade saker, däribland en rad brev skrivna på ryska. Han följer detta spår, och tar reda på vad breven innebär. Det som är intressant är dock hur liten plats denna stora, dramatiska del av berättelsen faktiskt får. Lika mycket plats, om inte mer, får hans komiska försök med tjejen Lisa, den inte särskilt dramatiska relationen till brodern och att spela fotboll. Knausgård lyckas med att att skapa en realistisk bild av en nittonårig kille i en svår situation. Syvert är inte helt rationell och följer inte själv nödvändigtvis den dramatiska kurvan som erbjuds honom. Det är trovärdigt, känslomässigt närvarande och faktiskt också bitvis spännande. Detta trots att Imperiet vid ett tillfälle nämns som ”de svenska mesarna”.
Del två, om man så vill, förflyttar sig in på 2000-talet och till Ryssland. Precis som med alla böcker som skarpt byter berättarperspektiv kan det lätt uppstå ett slags motstånd från läsaren i början. Man har vant sig vid en berättarröst och en värld, och det kan kännas tråkigt att släppa den. Istället för en nittonårig norsk kille får vi följa främst Alevtina, en 40-årig biolog. Flashbacks från studietiden varvas med ”nutiden” där hon lever med sin son Seva. Denna del har generellt lite lägre tempo och hela tiden letar man efter ledtrådar på hur berättelserna hänger ihop. Det märks att Knausgård har haft kul när han skrivit detta, det finns ett genuint intresse för karaktärerna, deras drivkrafter och kval. Höjdpunkten finns i relationen mellan Alevtina och hennes pappa, en gammal, vresig, litteraturtokig violinist. Även denna berättelse berättas från ett jag-perspektiv och det fungerar mycket bra. Det är verkligen hans stora styrka, oavsett vems ögon han väljer. När Syvert sedan återkommer i vuxen ålder är det verkligen Syvert som skriver. I en, på det stora hela, rätt obetydlig scen, upplever han problem med att få upp en liten sådan ketchupförpackning. Han beskriver sina kladdiga fingrar och hur en liten fläck hamnar på skjortan, och hur han sedan försöker torka bort den. Det är roligt, allmänmänskligt men lämnar en med frågan: Varför tyckte jag så mycket om att läsa det där?
Precis som i Morgonstjärnan följer sedan en insprängd essä, ”skriven” av Alevtinas väninna och f.d studiekamrat Vasilisa Baranov. Essän heter Evighetsvargarna. Greppet är originellt och det verkar onekligen vara något som Knausgård har fastnat för. Det är ett sätt att få in ett nytt språk, fritt från berättelsen i sig. Knausgård verkar trivas i rollen som essäist, och denna text är spretigt spännande. Den handlar bland annat om den den ryska filosofen Nikolaj Fjodorov och hans tankar om evigt liv. Även här märks det att Knausgård gjort sin research, vilket får en att tänka på på hans andra bok En tid för allt. Han är en nyfiken författare och det syns i allt han skrivit, från essäerna till Min kamp och även i denna bok. Det kan vara ett intresse för obskyra ryska filosofer eller den sociala dynamiken under en högläsning på Stockholm stadsbibliotek. Han bemästrar båda delar.
Mycket av det som Knausgård faktiskt är best in the business på finns i romanen. De skarpa observationerna på vardagsföreteelser som får en att tänka ”fan, det där hade jag också kunnat skriva”. Vilket man givetvis inte hade kunnat. Där är han mästaren, även om det känns som att han numer lika mycket vill ”fly” från den stämpeln som att använda greppet. Det är naturligt, han kan inte rimligtvis skriva 3500 sidor till om ”sig själv”. Där har han redan vunnit. Frågan är fortsatt om han vinner även utanför autofiktionen. Och ja, det tycker jag att man får säga att han gör. Det är en mycket bra roman. Spännande, genomtänkt, mustiga karaktärer. Sedan har Knausgård en förmåga som kanske är hans allra främsta: Det är lättläst! Man flyger fram på sidorna. Hade alla skrivit som Knausgård hade jag läst tre böcker i veckan. Jag svär! Hans prosa, och detta tycker jag stämmer i alla böcker, är som lättvispad grädde eller en maräng, oavsett hur tunga ämnen han skriver om. Helt ärligt oavsett om boken ens är bra.
Boken delar vissa drag med Morgonstjärnan, bland annat med skiftandet mellan berättarperspektiv och med vissa apokalyptiska drag, men det är som att han hittat tonen på ett annat sätt i den här. Kanske svagast i hela romanen är återkomsten av själva “morgonstjärnan”, detta ljusfenomen som var så centralt i förra romanen. Det känns krystat och kanske till och med onödigt.
Denna roman är mer kompakt än Morgonstjärnan, trots att den är drygt 100 sidor längre. Boken avslutas med att berättarperspektiven skiftar i ett snabbare tempo. Först känns det aningen ryckigt, men sen framstår det som ett mycket snyggt grepp. Det blir som en rad av bilder, en liten novell skriven av en person som vi tidigare följt i längre sjok. Läsningen av de sista 100 sidorna har en annorlunda laddning än resten, men kanske är det ändå en av bokens höjdpunkter.
Självklart påverkas läsningen av kriget i Ukraina, och det är något som måste nämnas. För essän, och en stor del av boken generellt, handlar också om Ryssland. Det haglar namn på diverse tänkare och visionärer, kritik varvas med hyllningar och det kändes på något sätt fräscht att för en stund vara i ett annat Ryssland. Givetvis är det en slump att boken utspelar sig i Ryssland, men det är i en artikel i DN som Knausgård säger att han vägrar en rysk kulturbojkott. Det är i såna här lägen som litteraturen är viktig, menar han. Han säger: ”Och litteratur skrives ju av folk, folk, folk. Det är helt utanför alla statliga parametrar, en roman är antitotalitär per definition.” Det hela känns ganska typiskt Knausgård. Idealistiskt och lite motströms. Det är kanske bara så det ska vara. Vargarna från evighetens skog är verkligen det bästa han skrivit sen Min kamp. Framtiden ser onekligen ljus ut.
