Var inte rädd för mörkret – Kristina Agnér
”Var inte rädd för mörkret, Alva. Om det är någonstans som natten inte innehåller annat än granar och vildsvin, i allra värsta fall en vilsen varg, så är det här i Småland. Du har mer anledning att vara rädd i stan. Det är inte mörkret som är farligt, det är människorna.”
Fobier är sällan rationella, tvärtom. Vi inser det surrealistiska i att hoppa högt när en spindel trevar fram, då vi vet att den inte kommer äta upp oss. Vi vet att ett sår inte gör mer ont bara för att vi tittar på blodet i stället för att se åt ett annat håll. Vi vet att mörkret är ofarligt och att det är det som gömmer sig i mörkret som kan göra oss illa. Ändå ligger rädslan där och trycker, förblindar oss för de egentliga varningssignalerna, faran som inte grundar sig i en fobi eller skräck utan snarare det som till en början verkar tryggt. Detta är tematiker som debutanten Kristina Agnér lyfter i sin spänningsroman Var inte rädd för mörkret.
I förgrunden följer vi Alva, en kvinna mitt i livet som blivit hjärtekrossad av sin sambo och fästman. I sorgen flyr hon från Stockholm till sin mammas barndomshem, en liten stuga i de småländska skogarna. Väl där tvingas hon sörja på ett annat sätt, sörja sin mammas bortgång då hon en tid tidigare påträffats död i stugan. När byns enda polis en dag knackar på och berättar att Alvas mamma troligtvis inte dött av naturliga skäl som de först misstänkt ställs Alvas liv på högkant. I strävan efter att få reda på vad som har hänt lider sommaren mot sitt slut och hösten närmar sig stugan. Det blir mörkt om nätterna.
Agnér har skrivit en spännande bok som uppmärksammar våra mest basala behov som sociala individer. Mörkerrädslan, eller skotofobi som Alva själv uttrycker det, tillsammans med rädslan för att bli avvisad, utskrattad eller missförstådd träder in mellan raderna i ett späckat händelseförlopp och ger en djupare dimension till berättelsen än vad som först påvisas. Karaktärernas val baseras på deras rädslor, vilket i grund och botten inte behöver motiveras mer än just så. Hur ofta agerar vi för att vi känner oss pressade eller rent av rädda? Det är ett uttryck lika primitivt som hos vilket djur som helst, med den distinkta skillnaden att vi människor sätter upp regleringar kring hur vi förväntas bemöta våra rädslor. Alva får hela tiden till sig att mörkret inte är något att vara rädd för – men det vet hon ju såklart redan – rädslan går inte att styra över.
Var inte rädd för mörkret är en riktig bladvändare där den rappa kedjan av händelser gör att boken är svår att lägga ifrån sig. Dess språk är lättsamt och verklighetstroget, vilket är bra. Dock saknar jag en mer ingående analys från karaktärerna där de själva får reflektera över sina egna känslor och ageranden i de specifika situationerna. De olika drivkrafterna finns där, men hinner knappt motiveras innan nästa händelse presenteras. Djupet som går att utläsa mellan raderna hade fått starkare fäste om karaktärernas introspektiva perspektiv fått mer utrymme. Med det sagt, är den inte mindre spännande för det och slutet både chockerar och skakar om en rejält. Det sätter verkligen perspektiv på vad rädsla kan innebära, när den inte har en epitet eller diagnos som arachnofobi eller skotofobi, när den helt enkelt smyger sig på en – precis som mörkret.
