Bokrecension: Våld och nära samtal – Wera von Essen
Att åka innerstadsbuss har blivit mitt sakrament. Vill jag bara ta mig fram snabbt åker jag tunnelbana, men om jag vill känna samhörighet med platserna jag åker förbi väljer jag bussen. Huvudpersonen i Wera von Essens Våld och nära samtal söker också samhörighet genom att åka 4:ans buss till Vasastan. Wera von Essen debuterade 2018 med den hyllade såväl kritiserade En debutants dagbok. I Våld och nära samtal, hennes andra roman, skildras det autofiktiva jaget som rör sig sömlöst mellan psykoanalysen vid St Eriksplan, hotelljobbet och sina lovers. Platserna smälter samman med jagets tankar om underkastelse och fullkomlighet. S:ta Eugenia katolska församling vid Kungsträdgården spelar en viktigt roll i bokens bärande kärna, som baksidestexten föreslår är “smärtan och den andliga kampen”.
Wera i boken upplever livet i samtidens Stockholm som tomt och meningslöst. Hon söker tröst i våldet i loverns bostadsrätt. Det är han som introducerar henne till BDSM, som hon betvivlar att det finns någon återvändo från. Men tröstsökandet sker även hos grannen von Rosen som kan föra henne till Gud. Roman-Wera beslutar sig för att konvertera till katolicismen, i hopp om att det ska bli en väg ut ur sitt outhärdliga inre liv. Det finns en råhet i hennes kritik mot kärleken i senkapitalismen och den oundvikliga känslan av kontaktlöshet med världen. Genom hela boken ställer berättarjaget det självvalda våldet mot det katolska, hon frågar sig om det går ihop: Bort med synden, sa en annan katolik, den är destruktiv och den förvirrar, efter att jag sagt att litteratur tyvärr blir bättre av synd. Jag tolkar synden som ett självuppoffrande som hon måste genomleva för att känna något som är mer än ingenting. Där den äkta kärleken är målet.
I de utdragna diskussionerna om den autofiktiva romanen finns det invändningar om vem som har rätt att skriva om vad. Hur kan man recensera en människas liv? Att kamouflera är fint medan det är fult att blotta strupen, och så vidare. Den diskussionen är ointressant för mig. Med det sagt upplever jag en distans till smärtpunkterna i Våld och nära samtal. Författaren känner en skyldighet mot personerna som karaktärerna är baserade på. Det är synd när det sker på bekostnad av just de nära samtalens intimitet. Kanske beror det på författarens vilja att komma nära Wera i boken, men aldrig för nära.
Språket är hårt tuktat, närmast poetiskt korthugget. Det finns en esoterisk lockelse i det fragmentariska berättandet som med kommat som främsta skiljetecken framställer berättarjagets depressiva, cyniska och självömkande kontaktsökande. När vardagen beskrivs är det rappa tempot ett tacksamt medel för att gestalta hennes syn på människan i senmoderniteten. Men det rappa tempot gör sig mindre bra när jag som läsare önskar att stanna kvar i ett tillstånd, eller att von Essen skulle gå djupare i depressionen som är hela bokens utgångspunkt. Jag upplever huvudpersonen som en noga konstruerad karaktär som helst rusar vidare från smärtan.
Det finns mycket i Våld och nära samtal som känns rätt i tiden om jag uttrycker mig krasst. När den moderna människan avskrivit sig allt ansvar för traditioner och relationer, kan det egna självförverkligandet leda till en nyfunnen Gudstro. Von Essen gör en smärtfylld skildring av en ung kvinna vars kontaktsökande aldrig tillfredsställs – vare sig på 4:ans buss eller eller under BDSM-sexet. Boken blir kvar hos mig som ett blåmärke.
