Väder – Jenny Offill

”Jag önskar att du var en riktig psykolog”, säger min man. ”Då skulle vi ha varit rika nu.”

Vad innebär det egentligen att vara en hjälte? Är det de som står på barrikaderna och skriker sitt allra högsta? Är det personen i mantel och förställd röst? Är det helt otänkbart att en bibliotekarie som spenderar sina dagar med att lösa andras problem skulle kunna klassas som hjälte? Svaret blir glasklart när man läser Jenny Offills senaste roman Väder. Vi följer just en sådan bibliotekarie, Lizzie, som guidar oss genom sin vardag både i hemmet och på jobbet. Hennes officiella och för allmänheten kända titel är bibliotekarie, men mellan raderna sorterar hon in så mycket mer än böcker i hyllorna. Hennes liv går ut på att lyssna, finnas där för och bearbeta andra människors sorg, samt att vara lyhörd för de behov samhället kastar ut i luften med förhoppningen att någon ska fånga dem. Denna någon är Lizzie.

Lizzie åker taxi till jobbet varje dag, trots att hon har gångavstånd till jobbet och egentligen inte har råd med vanan. Hon gör det för att hon vet vem taxichauffören som hämtar henne på morgonarna är och att han både behöver pengarna och någon att prata med. Hon klagar aldrig över den nyupptäckta artrosen i knäet som gör att hon haltar lite. (Hon klagar inte heller över att ingen frågar henne om den, eller verkar ha märkt att hon haltar över huvud taget). Hon frågar den ensamma gubben som besöker biblioteket utan att låna något hur han mår, varje dag, trots att han bara ger knäppa svar nu för tiden. Det blir så när man varit ensam för länge, menar Lizzie.

Innan ni läser vidare behöver vi konstatera en sak angående denna (till synes) menlösa bibliotekarien: Hon är förbannat rolig. Och varför är hon det? 1. För att hon tar till sig den yttre världen lika skarpsinnigt och starkt som vore det hennes egna känsloliv. Hon ser på känslorna utifrån, men förstår dem som om det är hon själv som upplever dem. Hon är aldrig orolig för sig själv – det har hon inte tid med – men hon förstår varför de runtomkring henne är oroliga. När de andra är oroliga för presidentval och pandemier bekymrar hon sig för hur omständigheterna ska drabba de oroliga själarnas mående. Detta skapar en känsla av att hon betraktar världen på ett underfundigt nyktert sätt, men med förutsättningarna att beskriva den så som den uppfattas av någon som är drabbad av den. På avstånd, fast hon står mitt i branden. 2. Hon ser inte sig själv som en hjälte, vilket gör henne till en hysteriskt rolig karaktär. Lizzie är full av känslor, tankar, frågor (och svar), men hon tillåter aldrig sig själv att blotta dessa för sin omvärld. Ibland skriver hon ned dem i en boks inlaga, men då är hennes inre liv satt inom en ram (alltså, en ram skapad av ansvarig grafiker), som om det egentligen inte är en del av boken. Eller som om hon inte vill ta för mycket plats. 3. Lizzie är på många sätt skrämmande relaterbar i sin vilja att räcka till – hon har bara passerat den gräns de flesta av oss upplever som rimlig, eftersom ingen sagt stopp. Detta är ytterligare en anledning att skratta, eftersom det alltid är plågsamt tragikomiskt att få syn på sig själv i en roll man inte nödvändigtvis vill kännas vid.

Offills språk är lika konstaterande som sinnerligt djupt. Insikterna är så drabbande och pricksäkra att de inte kräver mer än några rader åt gången; två, fem, ibland endast en. Ibland känns det nästan som att den verkliga insikten finns mellan raderna, det de lämnar kvar åt läsaren. För någonstans mellan deklarerandet av medmänniskornas oro och Lizzies egna tankar slår känslan av att allt är självklart om, lämnar oss lika vilsna som vi kom. Lite som när regnbågen dyker upp efter en regnskur, eller åskan gör sig hörd i sommarvärmen. Ett monster eller en mördare är ett konkret hot, men är våra känslor – i sin föränderliga natur – verkligen är något en hjälte kan försvara oss mot? Vet inte. Kanske får vi fråga Lizzie.