Underlandet – Hanna Nordenhök
Världen är full av lögnare. Rättelse: lögnare finns överallt i världen. Vad skiljer egentligen en lögn från sanning, eller en lögn från en annan lögn? Lögnarens agens, kanske. Eller dennes förmåga att formulera en historia så trovärdig att vi tolkar den som sann. Hur vet vi egentligen vem som talar sanning och vem som bedrar, när sanningen visar sig vara totalt oviktig?
En kvinna driver runt i skog, små orter och kring parkeringsplatser i USA. Hon kallar sig för Skye, eller Reanna eller Melody och är fjorton år gammal, säger hon. Hon bor ingenstans och äger ingenting, hon stjäl och förbrukar och följer med människor hem.
En ung man är journalist och författare. Han har alltid stått i skuggan av barndomsvännen och på senare år kollegan Marius, men får oväntat genomslag när han petar hål i en story. Marius story. Från hotellet i Aten förföljer han honom genom gränderna.
En kvinna lever med sin man och två döttrar på den skånska landsbygden. Hon är livrädd för sin man, och för sig själv. Och för vad hon vet. Bevisen förtränger hon, gömmer dem så långt inne i kroppen att hon går vilse på slätten – till synes sinnesförvirrad.
Alla har de någonting gemensamt, trots att ingenting binder dem samman – de lever med lögnen som om den vore deras egen skugga.
Underlandet är en käftsmäll av allt vi finner förkastligt; smuts och äckel och lögner och svek, men det som gör den så drabbande är inte vältrandet utan relaterbarheten. Vi följer livsöden där människor bedrar eller blir bedragna, men deras liv är till mångt och mycket också helt vanliga liv som lögnerna fått fäste i. Människor som kunde ha varit du eller jag, om allting varit annorlunda. De tre större berättelserna kantas av kortare fallstudier där vi möter allt från välklädda “skötsamma” kriminella till fuskande kampsportare. Insticken av ett fragment ur vilket liv som helst bidrar till känslan av att “fan, man vet aldrig vem man kan lita på”. Det kan vara din barndomskompis som fejkar allt han byggt upp sin karriär på, det kan vara din man som döljer det djupaste av mörker inom sig. Det kan vara du, och bara du, som trasslat in dig i något smutsigt du inte vill kännas vid och därför ljuger för alla runt omkring dig. Kanske även för dig själv.
Karaktärerna är skildrade med en enorm detaljrikedom. Vi följer Skyes smutsiga kropp, täckt av lera och svett och avlagringar, men också journalistens onani i pojkrummet. Kanske är detaljerna nödvändiga för att läsaren ska kunna hålla fast vid något, något som är sant och som gör karaktärerna greppbara. Bitvis blir beskrivningarna så pass påtvingade att de verkar vilja övertyga, vilket gör att man värjer sig. Skillnaden mellan de ovan nämnda scenerna är att den ena gestaltar skam som drivkraft, därav blir detaljerna trovärdiga. I den andra får smutsen och äcklet eget liv där “fukten från skogen” och “leran från gropen” borttar Skyes agens. Man upplever inte äcklet tillsammans med henne, utan får smutsen – likt karaktären själv – kastat på sig. Desto mer drabbande är de passager där hon försöker göra sig ren från smutsen som aldrig, aldrig tycks försvinna från hennes kropp.
Något läsaren tar med sig mot bokens sista sidor är insikten om att vi fortfarande inte vet om vi faktiskt lärt känna karaktärerna. På sätt och vis blir de bara mer och mer overkliga ju mer vi läser om dem. Vi möter Skye med hennes namn, men lämnas med att hon bara blir X. Vi möter journalisten med ett rättfärdigande men lämnas med moraliska dilemman. Har de lyckats bedra oss, trots att vi kapitel efter kapitel skalar av ytterligare ett lager närmare någon form av sanning?
