Undergången – Malte Persson

“Förr eller senare kommer mänskligheten att vara försvunnen. Då är det för sent att läsa dessa dikter.”

Om inte den nästan hotfulla baksidestexten till Undergången får bokhandelsbesökare som med tvivel håller i Malte Perssons nya sonettsamling om jordens undergång, med referenser till såväl Dante som till antiken att köpa boken, lär inget få det. 

Än idag är det väl just Dante, för att inte tala om Petrarca och givetvis Shakespeare, som tillhör genrens främsta namn, och som har skrivit de dikter som alla andra sonetter som följt behövt förhålla sig till.

Sonetten har fått ett visst uppsving inom den moderna svenska poesin. Allra senast med Jonas Grens Tävlingsdräkten som vi också recenserade på KULT. 

Sonetter är inte heller en ny form för Persson själv. Framförallt använde han dem i sin tidigare diktsamling Underjorden, som helt och hållet utspelar sig i vårt “vardagshades” – tunnelbanan, och i vilken han låter något så modernt som arbetspendling möta antika hjältar.

Undergångens första halva består av omkring 70 sonetter, andra längre dikter skrivna på terziner och några kortare dikter, inklämda mellan dem. Bäst är också Undergången när Persson, precis som han gjorde i Underjorden, låter samtiden ta plats i sina sonetter, och inte enbart tvärtom. Och det gör han för det mesta. 

I en välkomponerad sonett bör rimmen inte störa rytmen, nästan bara synas typografiskt. Sonetterna ska i princip kunna läsas som om de vore skrivna på prosa. Så är fallet i flera av dem, och flera gånger hajar jag till över vilka egentligen knäppa rim som fungerar. Kassiopeias / sprejas. Neuroner / chefsförmåner. 

Ofta blir dock diktjagets jakt på fyndigheter för stort. När “Deutsche Oper” rimmas på “knep och knåp här” kastas jag ut ur diktens flöde, och funderar över om inte Persson rör sig farligt nära en uppvisning i fyndigheter och ordlekar. 

Men i de två partierna som bryter av undergångssonetterna, Övergiven byggnad och Mellanspel ur samtiden skriver Persson med ett helt annat allvar, ett mörker som griper tag i en.  

Aldrig har något skrivet på Dantes versmått terziner låtit mer som eftertänksam, melankolisk hiphop än just i den fantastiska dikten Övergiven byggnad:

“en sista glödlampa blev aldrig bytt;
i smutsen ligger, störtad, dagens spira.
Så spelar tiden, som förgäves flytt,

bland tomma burkars utpissade bira
ett pjäslöst slutspel i en brun ruin
grafittiprydd, ett sjavigt Altamira,

med doft av mögel, frånvaro, urin.
Betongen blottar här och där sitt krumma
armeringsjärn och gör en tandlös min”

Undergångens sista tredjedel består av den 63 sidor långa dikten, Världen allt mer hastigt bakåtspolad, skriven på blankvers. I den beskriver Persson vad som händer “när entropin går baklänges” (ungefär som Christopher Nolan gör bitvis i Tenet – för er med den referensramen). Det vill säga, hela världshistorien beskrivs i omvänd kronologi. 

“En ström av flyktingar beger sig hemåt”, skriver Persson. “Romanläsning är knappt ens längre inne / och riktig poesi bör prydligt rimma”, “en sista Spinning Jenny slutar spinna”, “Linné berövar växter deras namn”, “i varven plockas flottorna isär / och blir till ek i fler och större skogar”, och “idévärldens idéhistoria upphör”. 

Bronsålder övergår i stenålder. Människan blir amöba. Kontinenterna dras ihop. Månen sugs in mot jorden, grundämnen in i supernovor. Rymden krymper, och allting stannar.  

Tanken är svindlande. Och på sina ställen är dikten det också. Persson skriver, exempelvis:

“av homo sapiens som blir allt färre
och glömmer allt fler hantverk som de kunnat.
De slutar någon gång att göra konst:
gravera äggskal, måla grottors väggar.
Vad tjänade det till, egentligen?” 

Att vi har grottmänniskors förtroende för sina egna väggmålningar att tacka hela vår konsthistoria för. Att ens en tillstymmelse till tvivel hade kunnat ändra allt. Så enkelt är det förstås inte. Men denna förenklade översikt är bitvis eggande. 

Tråkigt nog tangerar dock innehållet att stå i vägen för dikten allt för ofta. När 14 miljarder år av händelser på jorden och i universum ska rymmas på 63 sidor är det självklart att det blir en hel del namedropping, och bitvis tycks Persson mer än något annat ha skrivit läromedel till en översiktskurs i historia. Dikten försvinner bland politiska ledare, dinosaurier, grundämnen, kungariken och forna städer, antika tänkare och handelsmän. 

Jag tror aldrig jag läst en diktsamling som åtminstone till synes krävt lika mycket research som denna. En samling som är så fullspäckad av historiska fakta och händelser, eller som på ett så givet sätt lyckas alludera till äldre dikt utan att det blir forcerat. Det är i sig en bragd. Och Undergången är genomgående full av imponerande hantverk. Men man kan man fråga sig: Är det genomgående lika kul att läsa?

Det enkla svaret är tyvärr nej. Men å andra sidan finns det till och med stunder, i vårt i övrigt minst sagt fascinerande universums drygt 14 miljarder år långa existens som faktiskt inte är så spännande. Det kan vara mycket välkomponerat och noga konstruerat ändå.