Tour de chambre – Tine Høeg

Tour de chambre är en sorts korridorsfest där varje rum har sitt unika tema. Danskan Tine Høegs senaste roman Tour de chambre rör sig likt festtypen mellan olika tematiska rum; ett rum är vänskap, ett annat utforskar skrivandets villkor, ett tredje vad det är att förlora och att begära. Och det är framförallt väldigt danskt.

Underförstått förekommer korv, öl och rågbröd rikligt och i variation. Men det mest danska i verket syns i det litterära, med stildrag som känns igen från andra samtida, unga och kvinnliga danska författare, som Asta Olivia Nordenhof. Karaktäristiskt för dessa verk är det experimentella och fragmentariska greppet de tar kring formen; som att bryta kronologin med sporadiska fram- och tillbakablickar, låta radavstånden öka och radbrytningen ske okonventionellt och att med humoristisk rättframhet skildra melankoli och mörker. På så vis är dessa unga danskors verk lyriska och upproriska, främst mot litterära konventioner men ibland även mot politiska sådana. Så även Tour de chambre, om än mer av det första.

Det autofiktionella jaget Asta är bokens berättare och blick. Asta är författare, 33 år gammal och drömmer sig tillbaka till tiden i kollektivet; denna högt formativa tid där Asta möter Mai, som ska bli hennes bästa vän, och August, som är död sedan 10 år. Mai och August utgör ett bokens och Astas centrum, och där det under dessa tre tätt sammanvävda personers liv ligger en hemlighet. Hur länge kan man hålla en hemlighet? Kan man älska och såra samtidigt? Vad är skrivandets pris och premisser? Dessa frågor ställer Høeg, och genom att pendla mellan det 33-åriga jaget och unga Asta som söker och blir till, ger boken svar.

“en kaktus på fönsterbrädet

ett hem. Min hand

som lyfter glaset,

mina varor i kylskåpet

och Mai därute med August i aftonglöden

vinet är iskallt,

och den salta pinnen!

jag blir nästan gråtfärdig”

Tine Høeg (f. 1985) debuterade 2017 med den kritikerrosade romanen Nye rejsende, och denna hennes andra roman ges nu även ut på svenska, i översättning av Michael Larsson. Graciöst flyter flödet av intryck av det inre och yttre, det samtida och dåtida, ihop i boken; där en association direkt kan lösa upp verklighetens kulisser, ersätta dem med vad än i minnet som väckts till liv av speglarna i en hiss eller ett visst uttryck. Dessa minnets och berättelsens övergångar mellan tid och plats känns friktionslösa och sköna att läsa – en ström-av-medvetande-artad läsupplevelse vilken känns verklig och beundransvärd. Beundransvärd då det, likt i andra konstformer, är det till synes enkla som kan vara som svårast att bemästra.

Sämre genomfört är slutet som känns hastigt och underlägset resterande av romanen. Romanen använder sig av en spänningens light version, som en oundviklig kryddning som inte har en större kulinarisk funktion. Därmed försöker slutet heller inte vara sensationellt eller överrumplande, utan läsaren förstår genomgående i boken vad som ska ske innan det händer. Fram till slutet är detta ingen bokens nackdel, men det blir dessvärre det när en fest i slutskedet av boken känns som romanens egentligen slut, i hur den tekniskt utförs, medan det som följer, det riktiga slutet, känns rappt och ofärdigt.

Tour de chambre är en vemodig och ljuv roman som suger in läsaren; en roman som är svår att undanhålla sig. Romanen skildrar ett vuxenblivande som simultant känns samtida och tidlöst, och som går att känna igen bortom danska landsgränser. Høeg uppvisar förmågan att självständigt utforska vad det är att bli vuxen, i tid som otid, och det utmynnar i en kraftig läsupplevelse.