Bokrecension: Toalettpapperskungen – Maria Ernestam
Toalettpapper, toalettpapper, toalettpapper… Ständigt dras denna basvara inför den privata och allmänna debatten. (Frågor kring vilket papper som är mest skonsam för kroppen eller för miljön skapar lätt hetsiga diskussioner i valfri social konstellation. Testa!) Inte minst nu när hela världen har bunkrat, roffat åt sig och lagrat papper under den rådande pandemin. Det är inte första gången toalettpapper debatteras och säkerligen inte den sista. Men Maria Ernestams kortroman Toalettpapperskungen drar pappersdebatten till sin yttersta spets när vi under 80 rafflande sidor får följa en kommunarbetares resa från privatperson till internationell kändis. På grund av just toalettpapper.
Boken inleds med känslan ”oj vad tokigt det här blev” i sann Hundraåringen-som-klev-ut-genom-fönstret-och-försvann-anda. En felbeställning av toalettrullar gjord av den försynte och vanligtvis nästintill osynliga kontorsnissen, Ejnar Svensson, som sällan gör ljud ifrån sig. Ejnar, som fram till leveransen anlände trodde att han beställt fyra paket med toalettrullar hade i själva verket råkat beställa 200 000 paket. Det som
sedan följer är hur dessa mängder toalettrullar mynnar ut i en politisk debatt ur miljö- och ekonomiska aspekter. Debatten får följaktligen internationell spridning och hela världen tycks prata om toalettpapper.
Dock inser man ganska snart att romanen rymmer djupare dimensioner än endast tokerier. Boken uppmanar till tankar kring hur det privata och politiska samverkar. Det är roande att läsa om hur politiska beslut kretsar kring något så banalt som toalettpapper. Högt och lågt, det privata och det politiska, samspelar och är oumbärliga för slutresultatet. Frågor kring miljöpolitik och ekonomi väcks, liksom kulturella debatter där TV-programmet Uppdrag granskning ger sig in i leken tillsammans med privatpersoner på sociala medier. Trots att Ejnar Svensson endast uttalar sig om saken genom siffror och kalkyler så blir hans privatliv av betydelse för allmänheten. Debatten kommer att handla mer om representanten som person än hans handlingar som ämbete. Det är nämligen först i sociala medier som Ejnar Svensson får epitetet ”Toalettpapperskungen”. Vad innebär det att få titeln ”kung” i ett privat sammanhang? Vad innebär det i ett politiskt? Det är dessa frågor författaren ställer till både sig själv och läsaren.
Det är en historia man älskar att läsa. Man älskar berättelsen om den hederliga, blyga och kravlösa personen som en vacker dag får den uppskattning för sitt hårda jobb som hen förtjänar, genom att bara vara sig själv. Men vad får detta för konsekvenser för representanten i fråga? Trots att Toalettpapperskungen är en fiktiv berättelse så finner man bokens kritiska tematik även i vårt verkliga samhälle. Frågan om hur mycket en privatperson förväntas göra för sitt arbete dyker onekligen upp. Ejnar Svenssons framträdande och utlåtanden som ”Toalettpapperskungen” blev snart en del av hans arbetsuppgifter. En uppgift som han inte hade bett om. Vi pratar ofta om vilka krav som är rimliga att ställa på offentliga personer, som politiker eller ämbetsmän, men att vi även har krav på dessa offentligheters persona blir extra tydligt i sammanhang som detta. När är det egentligen okej att ställa krav på offentliga personers personligheter? När blir det privata politiskt? Är det när vi strukturerat sammankopplar ämbetsmannen med det mest privata vi har, nämligen toalettpapper?
