Tiden har sett allt – Nachla Libre

Tiden har sett allt av Nachla Libre är en diktsamling som varit efterlängtad länge. Libre har varit en etablerad poet i mer än tio år, en period som hon fyllt med spoken word, varit lärare för flera skrivarkurser och varit med och grundat Revolution Poetry – en spoken word-plattform som under åren 2009–2019  delade berättelser från förorten till staden. Denna diktsamlingen, som är Libres debutbok, belyser inte bara hennes långa erfarenhet som poet, utan är också ett kvitto på hennes talang med de skrivna orden.

Tiden har sett allt drar snabbt in läsaren i verkets känsla av disharmoni. Redan på första sidan möts man av klockslaget. Historien som berättas i diktform börjar vid en minut över midnatt, 00:01, och tar oss allt djupare in i nattens mörker. Den återkommande känslan av olust är närvarande för dygnsrytmen är felvänd. Dikterna är döpta efter klockslag – 03:36, 03:37, 03:38 – så det finns en röd tråd genom samlingen som är timmarna då Libre väntar på att själsfriden ska lägga sig. Det är klockslagen som synliggör den eviga kampen mot sömnlösheten. Genom detta lyckas Libre inte bara förmedla den personliga kampen mot natten, men också ett budskap om samhället som tränger sig in med dess brusiga sorl, och som aldrig tystnar.

Jag stryker över meningarna tills min kopia är rödmarkerad, rakt igenom. Libres ord är enkla, men vassa. Verket fylls med en ångest som uppstår när man inser att ett språk som låg en så nära som barn nu glöms bort, ord för ord. Det är en känsla som återfinns hos många, kanske hos alla de, som föds med flera kulturella arv.

“Bakom försöken
en djup besvikelse
Det smärtar i mig
att jag inte lyckas
förvalta något så vackert
Att generationer
av perfekt arabiska
faller vid mig
Att jag är den
som prioriterar bort
mitt ursprung
för att förädla min svenska
Varje feluttalat ord
blir en våldsam påminnelse
att en del av mig är utrotningshotad
Att min historia går förlorad
Att vardagen här silar bort mitt arv”

Ibland när det skrivs om erfarenheter som personer som rasifieras har finns det tendenser att skriva för att underhålla eller informera vita personer. Det är så lätt att göra det. Att skapa ett narrativ som görs tillgängligt för en blick som inte är ens egen. För vi lever i deras samhällen, och även när medvetandet kring dessa strukturer finns är det svårt att lösgöra sig från dess konsekvenser. Men den vita blicken känns helt frånvarande i Libres dikter. Istället upplevs dikterna tala för Libre, utan att förvränga orden.

“03:34
Vilka verktyg använder du
för att ta dig fram
förtryckarens eller frihetskämpens?”

Självklarheten som Libre skriver med har man bara när man vet att ens ord är betydelsefulla, tunga och vitala. Hon skriver om att vara en person som rasifieras, en person som lever i världen som kvinna, en person som strider mot mental ohälsa. Hon skriver medryckande på ett sätt som gör att jag helst vill rycka ut sidorna ur boken och sätta upp allt framför mitt skrivbord, så att det är något jag kan återkomma till, dag efter dag.

“02:07
Erotiskt kapital
möjliggörs av patriarkatet
Bli åtrådd eller stå utan makt
Vara evigt ung eller förlora värde
Se fertil ut eller vara osynlig
Förtryck säljs in som frihet
Vi frihetsberövas i omgångar”

Ibland är orden kloka, ibland är orden fyllda av känslor och ibland är det bara så genialiskt och snyggt att jag inte kan släppa formuleringen ens nu, någon vecka efter att ha läst den för första gången. Det finns verkligen inget mer att säga än att: läs Tiden har sett allt, och kolla på när Nachla Libres framför en av dikterna på Uppsalas konstmuseum.